Moi, myself
Faller tillbaks i samma vanor. Rutin, rutin.
Igår (idag egentligen klockan tre) så hände det något oplanerat. Ska inte göra om det. Får inte göra om det. Känner eftersmaken nu och den är bitter, men vad hade jag förväntat mig? Det här är verkligheten. Den bittra verkligheten. Jag önskar bara att jag hade (en drivkraft?) ett mål. Någonting att sträva efter. Något att längta efter. Visserligen har jag hela livet utbrett för mig, men det är sällan något som tonåringar tänker på. Igår så gjorde jag ännu en gång misstaget att prata. Att ta kontakt. Det funkar inte så. Ifall du har ett infekterat sår på handen så funkar det inte med plåster, du måset hugga av hela armen istället. Rensa bort det ruttna köttet. Sedan så får du gå där stympad inför alla andra och bli dömd (bedömd?). Jag medger att jag är inte är lika ledsen längre, men det är något annat som gnager. Vad är det? Jag gillar ju att vara ensam. Det är inget fel på det här. Saknar bara en mening i tillvaron. Hahahha, fan vad jag tjatar om det, men jag tror att det är viktigt. Sedan har jag ju fått höra att man inte ska leva för någon annan, men det tycker jag är skitsnack.
Det sinnsessjuka med mig är att jag gör samma misstag igen. Igår så gjorde jag samma misstag som jag gjorde för flera veckor sedan. No hard feelings. Varför lär jag mig inte av mina misstag? Inte ens när jag sitter och analyserar dem här så kommer jag någon vart. Jag brukar också tänka tankar, farliga tankar, om andra misstag som jag har en aning om att jag skulle kunna göra. Det finns ingen som jag har förtroendet att berätta det för, eftersom i princip alla kan drabbas. Ska du ljuga Fredrik, så ljug jävligt bra. Haha. Eftersom jag i min synvinkel tycker att jag tar saker väldigt bra så funderar jag på hur jag skulle kunna hantera jobbiga saker som görs emot mig. Det blev en lång mening, men vad jag menar är att jag är bra på att förlåta. Det beror nog på att jag sätts i en maktposition där jag i min fantasi blir till en mäktig kejsare som viftar med en finger och ger min förlåtelse. Detta är en jättelöjlig tanke, men det funkar faktiskt rätt bra. Så ifall du gör något förjävligt emot mig någon gång, var inte rädd för att berätta det. Det VÄRSTA som skulle kunna hända är att jag skulle bli helt tom i blicken och bara stirra ned i marken. Jepp, sådan är jag.
Mina misstag är några som jag inte vill skylta med, eftersom de förstör allt jag bygger upp. En persons blick kan förändras genom hur länge den har känt mig. I början (ja det här har jag också tjatat om) så är blicken glödhet och väldigt levande, men allt eftersom tiden går så falnar glöden. Det är inte samma hetta som i början. Jag är ledsen för er som står ut med mig, men I'm not a good person. Jag är en elak människa. En tyrann. En maktgalen virrpanna som utnyttjar andra för sina egna behov. Som en parasit. Fast jag kanske bara säger sådär. Typ som på förskolan, "titta vad fult jag ritar". Ändå så känns det här annorlunda. Jag känner mig lugnare när jag accepterar att jag är en elak människa, för då kan jag hantera mina brister mycket enklare. Hahaha, jag får det att låta så enkelt! Och det är det.
Samtidigt som jag är en elak och hemsk människa så har jag också otroligt mycket att ge. Jag är ganska bra på att förändra människor (fast ej på ett manipulativt sätt?) till det bättre. Fast vad är det bättre egentligen? Så de passar mig bättre? Jag har ju anpassat mig efter dem, så då borde väl de anpassa sig efter mig också? Man är ju alltid sig själv, oavsett vad man gör. Budskapet i typ alla American-Pie filmer är ju att man ska vara sig själv så man får ligga. Egentligen, kan man vara någon annan än sig själv? Det har jag också tagit upp förut, men jag tar upp det igen för jag tycker det är så intressant. När man säger att man inte är sig själv så visar man en del av sig själv som inte gillar. Så att "inte vara sig själv" är en ursäkt för att inte våga acceptera den sida av sig själv som man visar. Jag brukar säga att jag inte bara är Fredrik, jag är många människor i en kropp. Jag är människorna i min omgivning och alla de människorna tillasmmans gör mig hel. FREDRIK som ensam är ingen människa. Inte du heller som ensam är en människa. Det är dina medmänniskor som formar dig, samtidigt som de formar dig. Tur att människan är ett flockdjur, annars vore vi ganska ointelligenta va? Jo, jag tror fan det.
Som vanligt så skriver jag på utan att ha en aning om vad jag egentligen skriver, men det blir så när jag har mycket att säga och ingen att prata med. Det som är bra med min blogg är att jag kan skriva hur mycket som helst utan att den avbryter mig och vill säga något själv. Hahaha. Så typiskt. Idag blev den ett blandat inlägg om mina tankar och om mig själv som person. Ett ganska personligt med andra ord. Shit, fatta hur bra ni egentligen känner mig. Vem orkar känna mig i verkligheten när man kan känna mig här liksom? Här är jag ju (förhoppningsvis) någon. Kanske någon att eftersträva. Någon att bli inspirerad av. Jag är ju så horig med mina känslor och tankar. Bara publicerar dem såhär. Fattar ni hur sjukt BILLIG jag är egentligen? Men jag känner att det här inlägget måste få ett slut nu, annars kommer jag att skriva hela dagen.
Tänk på att inte tänka för mycket!
Igår (idag egentligen klockan tre) så hände det något oplanerat. Ska inte göra om det. Får inte göra om det. Känner eftersmaken nu och den är bitter, men vad hade jag förväntat mig? Det här är verkligheten. Den bittra verkligheten. Jag önskar bara att jag hade (en drivkraft?) ett mål. Någonting att sträva efter. Något att längta efter. Visserligen har jag hela livet utbrett för mig, men det är sällan något som tonåringar tänker på. Igår så gjorde jag ännu en gång misstaget att prata. Att ta kontakt. Det funkar inte så. Ifall du har ett infekterat sår på handen så funkar det inte med plåster, du måset hugga av hela armen istället. Rensa bort det ruttna köttet. Sedan så får du gå där stympad inför alla andra och bli dömd (bedömd?). Jag medger att jag är inte är lika ledsen längre, men det är något annat som gnager. Vad är det? Jag gillar ju att vara ensam. Det är inget fel på det här. Saknar bara en mening i tillvaron. Hahahha, fan vad jag tjatar om det, men jag tror att det är viktigt. Sedan har jag ju fått höra att man inte ska leva för någon annan, men det tycker jag är skitsnack.
Det sinnsessjuka med mig är att jag gör samma misstag igen. Igår så gjorde jag samma misstag som jag gjorde för flera veckor sedan. No hard feelings. Varför lär jag mig inte av mina misstag? Inte ens när jag sitter och analyserar dem här så kommer jag någon vart. Jag brukar också tänka tankar, farliga tankar, om andra misstag som jag har en aning om att jag skulle kunna göra. Det finns ingen som jag har förtroendet att berätta det för, eftersom i princip alla kan drabbas. Ska du ljuga Fredrik, så ljug jävligt bra. Haha. Eftersom jag i min synvinkel tycker att jag tar saker väldigt bra så funderar jag på hur jag skulle kunna hantera jobbiga saker som görs emot mig. Det blev en lång mening, men vad jag menar är att jag är bra på att förlåta. Det beror nog på att jag sätts i en maktposition där jag i min fantasi blir till en mäktig kejsare som viftar med en finger och ger min förlåtelse. Detta är en jättelöjlig tanke, men det funkar faktiskt rätt bra. Så ifall du gör något förjävligt emot mig någon gång, var inte rädd för att berätta det. Det VÄRSTA som skulle kunna hända är att jag skulle bli helt tom i blicken och bara stirra ned i marken. Jepp, sådan är jag.
Mina misstag är några som jag inte vill skylta med, eftersom de förstör allt jag bygger upp. En persons blick kan förändras genom hur länge den har känt mig. I början (ja det här har jag också tjatat om) så är blicken glödhet och väldigt levande, men allt eftersom tiden går så falnar glöden. Det är inte samma hetta som i början. Jag är ledsen för er som står ut med mig, men I'm not a good person. Jag är en elak människa. En tyrann. En maktgalen virrpanna som utnyttjar andra för sina egna behov. Som en parasit. Fast jag kanske bara säger sådär. Typ som på förskolan, "titta vad fult jag ritar". Ändå så känns det här annorlunda. Jag känner mig lugnare när jag accepterar att jag är en elak människa, för då kan jag hantera mina brister mycket enklare. Hahaha, jag får det att låta så enkelt! Och det är det.
Samtidigt som jag är en elak och hemsk människa så har jag också otroligt mycket att ge. Jag är ganska bra på att förändra människor (fast ej på ett manipulativt sätt?) till det bättre. Fast vad är det bättre egentligen? Så de passar mig bättre? Jag har ju anpassat mig efter dem, så då borde väl de anpassa sig efter mig också? Man är ju alltid sig själv, oavsett vad man gör. Budskapet i typ alla American-Pie filmer är ju att man ska vara sig själv så man får ligga. Egentligen, kan man vara någon annan än sig själv? Det har jag också tagit upp förut, men jag tar upp det igen för jag tycker det är så intressant. När man säger att man inte är sig själv så visar man en del av sig själv som inte gillar. Så att "inte vara sig själv" är en ursäkt för att inte våga acceptera den sida av sig själv som man visar. Jag brukar säga att jag inte bara är Fredrik, jag är många människor i en kropp. Jag är människorna i min omgivning och alla de människorna tillasmmans gör mig hel. FREDRIK som ensam är ingen människa. Inte du heller som ensam är en människa. Det är dina medmänniskor som formar dig, samtidigt som de formar dig. Tur att människan är ett flockdjur, annars vore vi ganska ointelligenta va? Jo, jag tror fan det.
Som vanligt så skriver jag på utan att ha en aning om vad jag egentligen skriver, men det blir så när jag har mycket att säga och ingen att prata med. Det som är bra med min blogg är att jag kan skriva hur mycket som helst utan att den avbryter mig och vill säga något själv. Hahaha. Så typiskt. Idag blev den ett blandat inlägg om mina tankar och om mig själv som person. Ett ganska personligt med andra ord. Shit, fatta hur bra ni egentligen känner mig. Vem orkar känna mig i verkligheten när man kan känna mig här liksom? Här är jag ju (förhoppningsvis) någon. Kanske någon att eftersträva. Någon att bli inspirerad av. Jag är ju så horig med mina känslor och tankar. Bara publicerar dem såhär. Fattar ni hur sjukt BILLIG jag är egentligen? Men jag känner att det här inlägget måste få ett slut nu, annars kommer jag att skriva hela dagen.
Tänk på att inte tänka för mycket!
Kommentarer
Trackback
