Någon
- Du vet honom?!!!
- Jaa! Han!
Ibland så funderar jag på hur det är att vara en person som man "ska" känna till. Alltså, jag menar inte kändis, men någon i en stor skola som man liksom ska veta vem det är. Det kanske låter konstigt, men ifall du tänker efter så kanske du tänker att det finns någon sådan i din skola också. En människa som man kan diskutera med någon annan, hur denne beter sig och blabla. Poängen är att jag undrar hur det är att vara en sådan. Fast de kanske inte ens vet att de är "kända" på det sättet. Fast ändå. Undra ifall det skulle vara häftigt att veta att många pratar om en då man inte är närvarande. Sanningen är att jag alltid har velat varit en sådan person. Haha jag känner hur jag omger mig själv med stort högmod nu, en sådan synd det är. Men allvarligt, jag skulle ÄLSKA att vara en människa som man "ska" veta vem det är. Haha jag tycker för det mesta att jag är ganska speciell, men det ÄR jag inte. Det betyder mycket för mig att vara speciell för NÅGON, men för många? Jag vet inte.
Sedan så älskar jag alla sorters skitsnack. Hur mycket skulle jag inte sitta och flina ifall någon berättade för mig att den personen hade sagt det om mig. Haha. Hur kul vore inte det? Men det hänger ihop med det här högmodet som jag har. Jag vill vara någon. Gör det här mig till någon? Mitt skrivande? Jag vet inte. Jag kan inte påstå att det är speciellt, men det är nog den starkaste delen av min personlighet. Förmodligen det som jag gillar mest också. Det är väl okej att gilla sig själv? Fast kanske inte för mycket. Inte så mycket att det bidrar till högmodet som jag är så livrädd för. Kommer även till det här med att "alla är speciella". Ifall alla är speciella så är ingen speciell. Haha. Däremot så finns det människor som sticker ut. ÄR JAG EN SÅDAN? Brukar fråga mig själv det ibland. Det bästa är nog att inte svara på den frågan. Jag VILL ju sticka ut. Vara speciell. Är det fel? Är det fel av mig att vilja vara det? Jag vet inte. Hoppas det inte är så. Är livrädd för att jag ska få någon ska tycka att jag är en uppblåst egoist, men jag försöker vara så ödmjuk som det går.
Så nu när jag börjar tvåan så kommer jag förmodligen gå runt och låtsas att många vet vem jag är. Hahahahaha. Det låter så fruktansvärt löjligt och fel, jag vet, men jag kan ändå inte låta bli att tänka tanken. Fast vem är jag i verkligheten jämfört med här? Jag har sagt det förut och jag är nog ganska tråkig i verkligheten. Ifall internet inte existerade så skulle ingen av er kunna ta del av mina tankar här. Frågan är ifall jag skulle skriva ändå och jag tror att jag skulle göra det, för jag älskar att skriva. Jag skiter i om det gör mig speciell eller bra på något sätt, för jag älskar verkligen att skriva och det kanske är det som egentligen betyder någonting. Sedan om jag är "någon" är en annan sak. Det är nog viktigare att vara speciell för de jag har nu. Mina vänner. Mina närmaste. Ja, jag tror att jag nöjer mig med det. Det är väl det viktigaste.
Fast jag blundar inte för strålkastarljuset.
- Jaa! Han!
Ibland så funderar jag på hur det är att vara en person som man "ska" känna till. Alltså, jag menar inte kändis, men någon i en stor skola som man liksom ska veta vem det är. Det kanske låter konstigt, men ifall du tänker efter så kanske du tänker att det finns någon sådan i din skola också. En människa som man kan diskutera med någon annan, hur denne beter sig och blabla. Poängen är att jag undrar hur det är att vara en sådan. Fast de kanske inte ens vet att de är "kända" på det sättet. Fast ändå. Undra ifall det skulle vara häftigt att veta att många pratar om en då man inte är närvarande. Sanningen är att jag alltid har velat varit en sådan person. Haha jag känner hur jag omger mig själv med stort högmod nu, en sådan synd det är. Men allvarligt, jag skulle ÄLSKA att vara en människa som man "ska" veta vem det är. Haha jag tycker för det mesta att jag är ganska speciell, men det ÄR jag inte. Det betyder mycket för mig att vara speciell för NÅGON, men för många? Jag vet inte.
Sedan så älskar jag alla sorters skitsnack. Hur mycket skulle jag inte sitta och flina ifall någon berättade för mig att den personen hade sagt det om mig. Haha. Hur kul vore inte det? Men det hänger ihop med det här högmodet som jag har. Jag vill vara någon. Gör det här mig till någon? Mitt skrivande? Jag vet inte. Jag kan inte påstå att det är speciellt, men det är nog den starkaste delen av min personlighet. Förmodligen det som jag gillar mest också. Det är väl okej att gilla sig själv? Fast kanske inte för mycket. Inte så mycket att det bidrar till högmodet som jag är så livrädd för. Kommer även till det här med att "alla är speciella". Ifall alla är speciella så är ingen speciell. Haha. Däremot så finns det människor som sticker ut. ÄR JAG EN SÅDAN? Brukar fråga mig själv det ibland. Det bästa är nog att inte svara på den frågan. Jag VILL ju sticka ut. Vara speciell. Är det fel? Är det fel av mig att vilja vara det? Jag vet inte. Hoppas det inte är så. Är livrädd för att jag ska få någon ska tycka att jag är en uppblåst egoist, men jag försöker vara så ödmjuk som det går.
Så nu när jag börjar tvåan så kommer jag förmodligen gå runt och låtsas att många vet vem jag är. Hahahahaha. Det låter så fruktansvärt löjligt och fel, jag vet, men jag kan ändå inte låta bli att tänka tanken. Fast vem är jag i verkligheten jämfört med här? Jag har sagt det förut och jag är nog ganska tråkig i verkligheten. Ifall internet inte existerade så skulle ingen av er kunna ta del av mina tankar här. Frågan är ifall jag skulle skriva ändå och jag tror att jag skulle göra det, för jag älskar att skriva. Jag skiter i om det gör mig speciell eller bra på något sätt, för jag älskar verkligen att skriva och det kanske är det som egentligen betyder någonting. Sedan om jag är "någon" är en annan sak. Det är nog viktigare att vara speciell för de jag har nu. Mina vänner. Mina närmaste. Ja, jag tror att jag nöjer mig med det. Det är väl det viktigaste.
Fast jag blundar inte för strålkastarljuset.
Kommentarer
Trackback
