Not like that.

Vi gör det för att komma över det.
Vi gör det för att det känns rätt.
Vi gör det för att försköna verkligeten och minnas det som vi ville att det skulle ha skett.
Vi gör det för att vi ser skönheten i vårt lidande.

Vi? Den där samhörigheten. Den där gemenskapen. Den som aldrig funnits. Den där gemenskapen som vi inte känner, men som vi bara få se en liten glimt av. Det är en del i den stora skönheten som döljer sig bakom en slöja av mystik.

Det finns inget vi. Det fanns aldrig något vi. Inte eller fanns det du, det fanns bara jag. Jag är hela världen, fast från olika perspektiv. Olika synvinklar. Annorlunda aspekter. Jag, jag, jag. Tusen röster ropar samma sak, men de hör bara dånet från sin egen röst. Jag.

Hahahahahhaha. Kaos. Hem i brand.

Men vad är det vi gör?

Jo. Vi ljuger för oss själva. För jag.

Jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0