"Och när jag hittar den så..."
Jakten.
Det långa och utdragna sökandet att finna de man älskar. En del av mig vill att jag ska hitta det jag söker och nöja mig med det, men en annan del av mig säger att jag ska fortsätta jakten och aldrig nöja mig. Bli aldrig nöjd. Slå dig inte ned för att vila. Du kan stanna och rasta ibland, men sen så måste du fortsätta gå. Vi måste alla fortsätta gå. Gå vidare. Stanna vid andra rastplatser. Vid vissa stannar man längre. Vid vissa fastnar ens sinne totalt och man tror att man hör hemma där, men vår syfte är att fortsätta att gå. Förändringen kräver det av oss. Den som stannar vid rastplatsen stannar i utvecklingen, för det är i förändringens fas som sinnet försöker få tillbaka allt det den har förlorat. Det jag älskar nu är bara en skugga av det jag älskade förut. En skugga i mitt minne. Vad är det egentligen jag minns? Minns jag bara bra saker? Nej. Jag minns brister som jag skrattar lite torrt åt, samtidigt som jag pekar ut mina egna brister. Det här är livet.
Jag läste en mening. Det utlöste en tanke inom mig. Det fick mig att skriva det här inlägget. Vad jag behöver är någon som fyller mig som jag i sin tur kan fylla. Men de destruktiva tankarna finns där hela tiden, redo att förstöra det jag bygger upp. Samtidigt så växer det fram en balans av lögn och sanning. Ett nödvändigt medel för att kunna övertyga människor. För att kunna leva enkelt. Visserligen är sanningen alltid det rätta svaret, men det kanske inte alltid är det bästa. Låt fantasin ta över, men låt inte fantasin ta över dig. Jag är herre över mitt eget sinne, men ibland ifrågasätter jag min makt. Varför gjorde jag sådär? Vore det inte lättare om jag skyllde på någon annan? Jo, jag personifierar en negativ känsla i min kropp och jag använder sen som syndabock för all dåligt jag gör. En pessimist. Jag klarar inte av att vara sådan själv, så jag skapar någon som kan vara det åt mig. Någon som kan träda fram när jag inte orkar. Det är väl inte fel?
Men helt plötsligt så delas vägen i två delar och jag står inför ett val. Vilket val jag än gör så kommer jag ångra mig i resten av mitt liv, och döende så kommer jag grubbla på vad som hade hänt ifall jag hade valt den andra vägen. Det finns två vägar. En till vänster, en till höger. Så vad gör jag? Jag sätter mig ned och väntar medan jag försöker brottas med mina tankar. Vad händer ifall jag tar den? Men kanske om jag tar den? Plötsligt så fylls jag av en övertygelse så stark att hela kroppen skälver till av den.
Jag skapar min egen väg.
Det långa och utdragna sökandet att finna de man älskar. En del av mig vill att jag ska hitta det jag söker och nöja mig med det, men en annan del av mig säger att jag ska fortsätta jakten och aldrig nöja mig. Bli aldrig nöjd. Slå dig inte ned för att vila. Du kan stanna och rasta ibland, men sen så måste du fortsätta gå. Vi måste alla fortsätta gå. Gå vidare. Stanna vid andra rastplatser. Vid vissa stannar man längre. Vid vissa fastnar ens sinne totalt och man tror att man hör hemma där, men vår syfte är att fortsätta att gå. Förändringen kräver det av oss. Den som stannar vid rastplatsen stannar i utvecklingen, för det är i förändringens fas som sinnet försöker få tillbaka allt det den har förlorat. Det jag älskar nu är bara en skugga av det jag älskade förut. En skugga i mitt minne. Vad är det egentligen jag minns? Minns jag bara bra saker? Nej. Jag minns brister som jag skrattar lite torrt åt, samtidigt som jag pekar ut mina egna brister. Det här är livet.
Jag läste en mening. Det utlöste en tanke inom mig. Det fick mig att skriva det här inlägget. Vad jag behöver är någon som fyller mig som jag i sin tur kan fylla. Men de destruktiva tankarna finns där hela tiden, redo att förstöra det jag bygger upp. Samtidigt så växer det fram en balans av lögn och sanning. Ett nödvändigt medel för att kunna övertyga människor. För att kunna leva enkelt. Visserligen är sanningen alltid det rätta svaret, men det kanske inte alltid är det bästa. Låt fantasin ta över, men låt inte fantasin ta över dig. Jag är herre över mitt eget sinne, men ibland ifrågasätter jag min makt. Varför gjorde jag sådär? Vore det inte lättare om jag skyllde på någon annan? Jo, jag personifierar en negativ känsla i min kropp och jag använder sen som syndabock för all dåligt jag gör. En pessimist. Jag klarar inte av att vara sådan själv, så jag skapar någon som kan vara det åt mig. Någon som kan träda fram när jag inte orkar. Det är väl inte fel?
Men helt plötsligt så delas vägen i två delar och jag står inför ett val. Vilket val jag än gör så kommer jag ångra mig i resten av mitt liv, och döende så kommer jag grubbla på vad som hade hänt ifall jag hade valt den andra vägen. Det finns två vägar. En till vänster, en till höger. Så vad gör jag? Jag sätter mig ned och väntar medan jag försöker brottas med mina tankar. Vad händer ifall jag tar den? Men kanske om jag tar den? Plötsligt så fylls jag av en övertygelse så stark att hela kroppen skälver till av den.
Jag skapar min egen väg.
Kommentarer
Trackback
