Sanningen är att jag ljuger

Jag kan leva på en lögn om den gör mig lycklig.

Det är också därför som jag ibland ljuger för dem jag älskar. De säger att de värdesätter sanningen över lögnen, vilket jag också gör. Jag älskar ärlighet, men vissa saker är det dumt att vara ärlig om. Det finns lögner som jag fortfarande har kvar, som inte skulle ha någon betydelse ifall jag berättade. Kanske skulle jag såra den personen, men ifall jag hade berättat det då, så hade den personen lidit ännu mer. Dessa lögner är saker som jag kommer ta med mig i graven, eftersom deras betydelse är både för stor och för liten för att kunna ha någon betydelse. Det är då jag kommer till poängen, varför ljög jag från första början?

Många säger att de hellre blir sårade av sanningen, än glad av lögnen. Jag tror inte på det. Man kan njuta av lögnen lika mycket som sanningen, så länge man inte vet att lögnen är  en lögn. Så ifall du någon gång ska ljuga, ljug jävligt bra. Inte heller går det att hoppa av efter halva vägen, man måste leva lögnen fullt ut, och ifall du är beredd att göra det så ljug. Jag ljuger endast för de som är värda att lida för, för dem jag älskar. Ibland gör det ont och jag känner att jag vill berätta sanningen, men då biter jag ihop och låter lögnen fortsätta leva. Man kanske blir sårad av sanningen, men det gör jävligt ont att ljuga också. Efter ett tag så ser jag inte längre lögnen som en lögn, utan som en parallell sanning. Inte den sanna sanningen, utan den önskade sanningen.

Så ifall du ska ljuga för mig, ljug jävligt bra, eller ljug inte alls. Ifall du ser att jag blir lycklig av lögnen, så sluta inte ljuga. När du väl har börjat, så måste du fortsätta. Om du någon gång skulle berätta sanningen för mig istället, så är det okej, men jag kommer istället inte att lita på dig längre. En lögnare ljuger för alla, till och med sig själv. Glöm inte heller att du måste ha en riktigt bra anledning att ljuga också. När du väl har givit dig in så finns det ingen återvändo. Till slut så kommer du vara fast i ett nät av lögner, då du inte heller kommer kunna skilja sanningen från lögnen.

Men oftast så kommer det något helgon och berättar sanningen för den du har ljugit. Det är därför som du inte kan lita på någon förutom dig själv, för sådan är människa. Hon väljer att bevara en hemlighet ifall den inte betyder något för henne. Om det däremot finns något att vinna på att berätta det för någon, så gör hon det. Du kan även ganska lätt vinna någon annans förtroende genom att berätta vidare en hemlighet. Visst är det lustigt? Den personen känner sig utvald av dig för att få ta del av någon annans hemlighet. Människan sätter sig själv i centrum. Alltid samma egoist.

Så ifall du ska ljuga för mig, ljug jävligt bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0