Känslor

Ibland när jag glömmer någon person som jag har i tankarna hela tiden så kan jag fortfarande minnas känslan. Haha det här är svårt att förklara, men jag ska försöka. Det är ganska vanligt på msn. Jag trycker ned dialogrutan och gör något annat, sen blinkar den igen. Då minns hjärnan inte direkt vem jag pratade med, men den minns KÄNSLAN som jag hade angående den personen. Det här brukar inte vara en negativ känsla, inte alls, utan det kan även vara positiva känslor som hopp och nyfikenhet. Beroende på vilket min inställning är till den personen så lagrar hjärnan en speciell känsla. Så ifall jag tänker att jag ska träffa den personen idag, så finns känslan där, men det kan vara svårt att skymta den för man fokuserar istället på alla detaljer om just den personen.

Det här kan funger på andra sätt också. Det kan vara ifall man bråkar med sin partner i ett förhållande. Under den tiden då det inte sägs någonting (låt henne tänka), så förknippar man oftast den personen med en dålig känsla. En klump i magen. Det kanske är samma sak ifall man tröttnar på sin partner. Att känslan till den personen har förändrats, att man känner att man måste träffa denne bara för att man är tillsammans. Vore det möjligt att förebygga sådant här? Jag vet inte. Jag önskar att jag visste. Det vore lättare att acceptera mina misstag då. Men för att återgå till känslorna och den fråga som rinner i mitt huvud hela tiden. Går det att manipulera känslor?

Svaret på den frågan är både ja och nej. Det är kanske individuellt. Personligen så är jag expert på att manipulera mina känslor. Och nej, det är ingen ursäkt för att det ska kännas lättare att bli avvisad, utan det här är sanning som jag ser den. Nu kommer jag in på ett sidospår, men jag vill bara klargöra att det här är ingen försvarsmekanism av min hjärna som försöker dämpa min ångest. Så, klart. För att återgå till känslor, JA, det går att manipulera känslor för mig. Iallafall mina egna. Haha det var faktiskt en sak som en vän till mig sa, att jag skriver saker (här) så jag TROR att jag är kär. Jag tyckte att det var ett lustigt sätt att uttrycka det på, men det kanske ligger lite sanning i det. Jag är ju trots allt en person som är expert på att visa mina känslor, men allt det som jag har att ge, all kärlek, det är ju inte till en enskild individ? Det kan vara till vilken tjej i hela världen, bara hon får mig att känna mig UPPSKATTAD. Så ur en speciell synvinkel blir jag kär i mig själv via en annan person. Visst är det löjligt? Sitter och skrattar här för mig själv nu. Jag hoppas att jag har fel.

Då kommer jag till en annan fråga, vad är det som jag egentligen behöver? Behöver jag någon att "bli kär i" så jag ska kunna älska mig själv mer? (det låter sjukt egoistiskt, jag vet) Kanske det funkar ifall den andre personen känner samma sak. Ifall hon också älskar sig själv mer via mig. Det låter väl logiskt? Ett gemensamt utbyte av känslor? Det kanske inte är vad alla behöver, men JAG behöver nog det. JAG. JAG. JAG.

Ett annat av mina problem. Det där ordet. JAG. Ska försöka jobba på det lite mer.

Men för vems vinning?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0