Bisarra tankar

Haha. Önskar att jag kunde bidra med någonting idag. Något bra. Något kreativt. Men all inspiration rinner ur mina händer. Vart ska jag vända blicken? Nu när jag attackerade mig själv med den frågan så var svaret ganska självklart. Jag måsta vända blicken inåt. Granska mitt inre ifrån ett utomstående perspektiv. Detta kanske är omöjligt att göra på egen hand, eftersom det förstör själva konceptet med ett utomstående perspektiv. Så för att kunna ge mig själv det så måste jag låtsas vara någon annan. Vad skriver jag egentligen nu? Jag vet inte. Jag svamlar bara. Det blir jämt såhär när jag inte sover. Jag kan fortfarande skriva, men jag vet fan inte vad jag skriver om. Ser ju hur orden ploppar upp på skärmen, men de betyder ingenting. Bara massa streck. Linjer. Svarta linjer. Haha.

Jag har ju dessutom faktiskt tänkt ut hur allt ska gå till senare också. Allt är planerat. Jag vet exakt hur allt ska gå till och när jag planerar i förväg så kan ingenting gå fel. Fast det har ju hänt förut att jag haft fel och då gör det ont. Väldigt ont. Sedan så kommer fasen där jag ska förlåta mig själv också. Tur att jag är en sådan barmhärtig människa och visar nåd till mig själv. Ifall jag verkligen ångrar det jag har gjort så ska jag förlåta mig själv. Fast det där vara bara ett sidospår, hahahaha. Vad var det jag pratade om? Hur jag planerar allt? Ja så var det. Den här nya planen som  jag har tänkt ut, den är till för att tillfredställa mitt egoistiska behov av bekräftelse. Eftersom jag fortfarande faller så kan jag inte falla igen. Det är bara att vänta på att jag ska landa. Snälla , snälla , låt mig landa snart. Den tiden är nog inte långt borta. Hoppas jag. Inte heller är det en dåres hopp. Det är en realists hopp. Allting går över, fast de byter form till något annat. Eftersom jag fortfarande får klumpar i magen så är väl allt inte frid och fröjd än. Varför fick du klumpar i magen nu igen? Fast allt det där spelar ingen roll nu. Haha. Jag kommer ha annat att fokusera på. "Viktigare saker". Kärlek är något jag skattar högt, men det jag värderar mest av allt är gemenskap. Hör hur vackert det låter. Gemenskap.

Det finns även en annan känsla som lurar någonstans där under. En mycket farlig känsla som jag ännu inte har identifierat. Den är dold för mig. Mitt undermedvetna gömmer den för mig. Vart kan den vara? Haha. Återigen så finns svaret inom mig. Måste bara leta på rätt ställe. Min sinne är ju som ett fängelse där jag själv sitter på livstid. Instängd i en cell med tjocka väggar där bara ekot kan ta sig fram genom de gråa korridorerna. Ibland rullar det en vagn förbi och det är på den vagnen jag får en glimt av vad jag känner. Vad jag egentligen behöver är att hitta nyckeln. Nyckeln är en metafor för hopp. Nyckeln till friheten. Haha. Nej, det är är ingen nyckel till frihet, det här är en nyckel som öppnar min cell och frigör mig från mina onda tankar. En nyckel passar dock inte till alla celler och jag har många dörrar kvar att öppna, många nycklar att skapa.

Trots allt prat om nycklar och idéer så sitter jag fortfarande på britsen i min cell och gråter. Gråter? Varför i helvete gråter jag? Okej jag gråter inte, men jag tycker synd om mig själv för att jag sitter inspärrad där. Jag var ju oskyldig! Åhjo, men vi är alla oskyldiga, haha. I vilket fall som helst så måste jag erkänna mina brott (som inte existerar) för att kunna ta  mig vidare. Det finns inga genvägar. Och när jag skriker på hjälp så hör jag bara ekot som studsar fram och tillbaka på de grå trista betongväggarna, samtidigt som mörkret omfamnar mig. Den enda ljuspunkt som finns är glöden från mitt eget hjärta.

Viljan att överleva.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0