Jag tror inte på gud, men gud tror på mig
Då sitter jag alltså här igen. Vilket nederlag.
Jag trodde faktiskt att jag skulle få sova inatt, men sådant var icke fallet. Istället så sitter jag här och försöker förstå mig själv. Det är dömt att misslyckas. Jag kommer aldrig förstå mig själv. Mitt undermedvetna kommer aldrig tillåta mig förstå mig själv heller. Det finns så mycket nytt att upptäcka och nya människor hjälper mig att upptäcka nya delar av mig själv. Nu sitter jag alltså här ensam och försöker förstå mig själv. "Varför?" är en fråga som alltid kommer dansa runt i mitt sinne med lätta steg.
Medan jag försökte sova så attackerade jag mig själv med massa minnen. Minnen som bränner sig fast i sinnet och lämnar svarta fläckar efter sig. Brända fläckar. Ömma punkter. Så vad gör jag för att undvika dessa fällor, dessa labyrinter? Jo, jag attackerar mig själv med en fråga. Med ett "varför". Det är ju farliga frågor, men jag föredrar dem, för det finns egentligen inget svar och jag älskar det. Men det jag egentligen tänkte på var tanken att ingenting existerar. Tänk tanken själv. Att ingenting existerar. Ingenting finns. Inget ljud, inget mörker, inget ljus, ingenting. Vad ser du för någonting? Är världen vit eller svart? Är allt ihoptryckt i en enda klump lika stor som din knytna näve? Hur den illusionen än ser ut i fantasin så är den för naturen en pervers tanke. Vi är varelser, levande organismer och vad vi gör är att leva och existera. Vi kan inte tänka oss att ingenting existerar. Det är en pervers tanke. Det är som att ifrågasätta det faktum att vi själva lever, men vi lever ju. Fast jag kan ju inte veta hur det är med er, men jag lever iallafall. Jag tänker. Därför lever jag.
Något som jag inte förstår är hur vi kan fråga varför vi lever. Det är som att gud ifrågasätter sin egen existens. Men vi är ju här! Jag lever, känner och tänker. Jag är här, men varför är jag här? Och ifall jag inte är här, vart kan jag vara då? Vart är "där"? Jag borde nöja mig med att där inte är här och att det är här som räknas. Här. Där vi lever. Hoppsan. Där kom där fram i bilden. Så här och där kanska är samma sak. En del av helheten. Den helhet som jag älskar och som hela min själ längtar efter. Att få vara en del av en helhet. Vi är ju alla stjärnstoft. Skuggor och stjärnstoft. Jag älskar den synvinkeln. We are nothing but shadows and dust. Fast är det en synvinkel? Eller bara något jag har valt att tro på? I mitt huvud så gör jag allting så svårt och invecklat, men världen är svår och invecklad. Eller är det bara det i mitt huvud? Svår fråga. Jag antar att det enda sättet är att försöka se saken ur andras synvinklar och försöka få en helhet. Där kom det igen. Helhet. Jag hoppas hela världen dör en dag så vi allihopa och allting kan vara en och samma sak. Kalla det gud om du vill, världssjälen, men jag vill kalla det utgångspunkten. Utgångspunkten ifrån allting. Vi är ättlingar och samtidigt en del av utgångspunkten.
Fast jag tror dock inte att gud är utgångspunkten. Det faktum att jag kan välja att inte tro på en gudomlighet borde väl göra mig bättre än gud? Ifall han finns så kan han inte välja att tro på mig eller inte. I mitt säte så kan jag välja ifall jag vill tro på honom eller inte. Ifall han inte finns i mitt huvud så finns han inte i mitt liv, eller i nästa. Vilken makt jag har, fast över vad? Bara makt över min egna övertygelse isådanafall. Jag bestämmer vad jag ska tro på. Så vad tror jag på? Jo, jag tror på mig själv. Jag är gud, fast jag vet inte om det. Jag kan skapa. Jag kan förstöra. Människan är gud, och människan skapade en gud för att vara deras ideal, en gudomlighet utan brister, en sådan som alltid förlåter bara man ångrar sig. Människan är inte guds avbild, utan gud är människornas ideal av gudomligheten. Gudomligheten som vi själva har glömt att vi besitter. Människa, öppna ditt sinne för andra och du ska få ta del av helheten. Människa, stäng ditt sinne för andra och du ska bli instängd i dina tankar där du besvarar frågor med fler frågor.
Hahaha! Gud är död. Länga leve människan.
Hahahahahh
Jag trodde faktiskt att jag skulle få sova inatt, men sådant var icke fallet. Istället så sitter jag här och försöker förstå mig själv. Det är dömt att misslyckas. Jag kommer aldrig förstå mig själv. Mitt undermedvetna kommer aldrig tillåta mig förstå mig själv heller. Det finns så mycket nytt att upptäcka och nya människor hjälper mig att upptäcka nya delar av mig själv. Nu sitter jag alltså här ensam och försöker förstå mig själv. "Varför?" är en fråga som alltid kommer dansa runt i mitt sinne med lätta steg.
Medan jag försökte sova så attackerade jag mig själv med massa minnen. Minnen som bränner sig fast i sinnet och lämnar svarta fläckar efter sig. Brända fläckar. Ömma punkter. Så vad gör jag för att undvika dessa fällor, dessa labyrinter? Jo, jag attackerar mig själv med en fråga. Med ett "varför". Det är ju farliga frågor, men jag föredrar dem, för det finns egentligen inget svar och jag älskar det. Men det jag egentligen tänkte på var tanken att ingenting existerar. Tänk tanken själv. Att ingenting existerar. Ingenting finns. Inget ljud, inget mörker, inget ljus, ingenting. Vad ser du för någonting? Är världen vit eller svart? Är allt ihoptryckt i en enda klump lika stor som din knytna näve? Hur den illusionen än ser ut i fantasin så är den för naturen en pervers tanke. Vi är varelser, levande organismer och vad vi gör är att leva och existera. Vi kan inte tänka oss att ingenting existerar. Det är en pervers tanke. Det är som att ifrågasätta det faktum att vi själva lever, men vi lever ju. Fast jag kan ju inte veta hur det är med er, men jag lever iallafall. Jag tänker. Därför lever jag.
Något som jag inte förstår är hur vi kan fråga varför vi lever. Det är som att gud ifrågasätter sin egen existens. Men vi är ju här! Jag lever, känner och tänker. Jag är här, men varför är jag här? Och ifall jag inte är här, vart kan jag vara då? Vart är "där"? Jag borde nöja mig med att där inte är här och att det är här som räknas. Här. Där vi lever. Hoppsan. Där kom där fram i bilden. Så här och där kanska är samma sak. En del av helheten. Den helhet som jag älskar och som hela min själ längtar efter. Att få vara en del av en helhet. Vi är ju alla stjärnstoft. Skuggor och stjärnstoft. Jag älskar den synvinkeln. We are nothing but shadows and dust. Fast är det en synvinkel? Eller bara något jag har valt att tro på? I mitt huvud så gör jag allting så svårt och invecklat, men världen är svår och invecklad. Eller är det bara det i mitt huvud? Svår fråga. Jag antar att det enda sättet är att försöka se saken ur andras synvinklar och försöka få en helhet. Där kom det igen. Helhet. Jag hoppas hela världen dör en dag så vi allihopa och allting kan vara en och samma sak. Kalla det gud om du vill, världssjälen, men jag vill kalla det utgångspunkten. Utgångspunkten ifrån allting. Vi är ättlingar och samtidigt en del av utgångspunkten.
Fast jag tror dock inte att gud är utgångspunkten. Det faktum att jag kan välja att inte tro på en gudomlighet borde väl göra mig bättre än gud? Ifall han finns så kan han inte välja att tro på mig eller inte. I mitt säte så kan jag välja ifall jag vill tro på honom eller inte. Ifall han inte finns i mitt huvud så finns han inte i mitt liv, eller i nästa. Vilken makt jag har, fast över vad? Bara makt över min egna övertygelse isådanafall. Jag bestämmer vad jag ska tro på. Så vad tror jag på? Jo, jag tror på mig själv. Jag är gud, fast jag vet inte om det. Jag kan skapa. Jag kan förstöra. Människan är gud, och människan skapade en gud för att vara deras ideal, en gudomlighet utan brister, en sådan som alltid förlåter bara man ångrar sig. Människan är inte guds avbild, utan gud är människornas ideal av gudomligheten. Gudomligheten som vi själva har glömt att vi besitter. Människa, öppna ditt sinne för andra och du ska få ta del av helheten. Människa, stäng ditt sinne för andra och du ska bli instängd i dina tankar där du besvarar frågor med fler frågor.
Hahaha! Gud är död. Länga leve människan.
Hahahahahh
Kommentarer
Trackback
