If I am your sword, will you be my shield?
Expecto patronum!
Tredje boken i serien är nog bäst och då pratar jag såklart om Harry Potter. Är ju praktiskt taget uppvuxen med det och nu när jag har blivit äldre så sitter jag och tänker på hur mycket symbolik och alla metaforer som Rowling har lyckats trycka in i sina böcker. Tredje boken tycker jag är bäst, och visst, det kanske är jättesvårt att säga, men det är min favorit iallafall. Ifall du är väldigt insatt i Harry Potters värld (vilket jag antar att de flesta är) så kommer det underlätta ganska mycket nu när jag tänker berätta det här. Istället för att se dementorer som elaka saker i kappor, se dem som ångest istället. De suger ut all glädje ur kroppen när de närmer sig och får en att tänka på sitt värsta minne eller att möta sin största rädsla. Precis som ångesten så har inte en dementor ett synligt ansikte. Det är dolt och det gör ångesten till en ännu farligare fiende.
Det är då Expecto patronum kommer. Koncentrera dig jättenoga och tänk på det lyckligaste minnet du har, ifall det är starkt nog så kommer det bekämpa dementoren. Din patronus tar form av något djur som ska representera din personlighet (undrar vad min hade varit?) och jagar bort dementorerna och allt omgivande mörker. Visst är det vackert? Samtidigt som det är så otroligt smart uttänkt. Jag skulle behöva lite expecto patronum, men jag har bara två lyckliga minnen kvar. Resten har blivit förstörda. I min hjärna så är det tabu-område att tänka på de minnena. De tillhör den negativ energi som omger dementorerna. Allt hat. Så förbannat mycket hat och mörker.
Harrys största rädsla är rädslan själv. Vad är min egen? Jo juste. Att falla. Inte själva knnuffen, utan att bara fortsätta att falla i all oändlighet utan att slå till fördärvelse i marken. Så ge mig vingar. Bah.
Det finns även andra saker i tredje boken som är ganska symboliska. Minns ni vad en boggart är? Ni vet en sådan som förvandlas till ens största rädsla. Ron får spindlar till exempel. Haha. Det är ungefär samma princip. Man förlöjligar rädslan helt enkelt. Jag tror Ron tänkte att spindlarna fick på sig rullskridskor så alla deras ben for åt alla möjliga håll. Sjävla principen funkar även i mardrömmar! Idiotsäkert! Så tänk på det nästa gång, ifall en zombie går långsamt mot, tänk om den halkade precis innan den fick tag på dig. Hahaha.
Hatar dock en grej med tredje boken och jag tror ni förstår varför jag hatar den. Tidvändargrejen. Som gör att man kan gå tillbaka i tiden. Behöver jag säga något mer? Nää, tänkte väl det. Hatar Rowling lite för det, men jag tänker inte hänga upp mig på det.
Skulle behöva lite magi i mitt liv nu. Som vanligt så finns den förmodligen inom mig som allt annat, men bara rätt person kan få mig att hitta det.
Expecto Patronum!
Tredje boken i serien är nog bäst och då pratar jag såklart om Harry Potter. Är ju praktiskt taget uppvuxen med det och nu när jag har blivit äldre så sitter jag och tänker på hur mycket symbolik och alla metaforer som Rowling har lyckats trycka in i sina böcker. Tredje boken tycker jag är bäst, och visst, det kanske är jättesvårt att säga, men det är min favorit iallafall. Ifall du är väldigt insatt i Harry Potters värld (vilket jag antar att de flesta är) så kommer det underlätta ganska mycket nu när jag tänker berätta det här. Istället för att se dementorer som elaka saker i kappor, se dem som ångest istället. De suger ut all glädje ur kroppen när de närmer sig och får en att tänka på sitt värsta minne eller att möta sin största rädsla. Precis som ångesten så har inte en dementor ett synligt ansikte. Det är dolt och det gör ångesten till en ännu farligare fiende.
Det är då Expecto patronum kommer. Koncentrera dig jättenoga och tänk på det lyckligaste minnet du har, ifall det är starkt nog så kommer det bekämpa dementoren. Din patronus tar form av något djur som ska representera din personlighet (undrar vad min hade varit?) och jagar bort dementorerna och allt omgivande mörker. Visst är det vackert? Samtidigt som det är så otroligt smart uttänkt. Jag skulle behöva lite expecto patronum, men jag har bara två lyckliga minnen kvar. Resten har blivit förstörda. I min hjärna så är det tabu-område att tänka på de minnena. De tillhör den negativ energi som omger dementorerna. Allt hat. Så förbannat mycket hat och mörker.
Harrys största rädsla är rädslan själv. Vad är min egen? Jo juste. Att falla. Inte själva knnuffen, utan att bara fortsätta att falla i all oändlighet utan att slå till fördärvelse i marken. Så ge mig vingar. Bah.
Det finns även andra saker i tredje boken som är ganska symboliska. Minns ni vad en boggart är? Ni vet en sådan som förvandlas till ens största rädsla. Ron får spindlar till exempel. Haha. Det är ungefär samma princip. Man förlöjligar rädslan helt enkelt. Jag tror Ron tänkte att spindlarna fick på sig rullskridskor så alla deras ben for åt alla möjliga håll. Sjävla principen funkar även i mardrömmar! Idiotsäkert! Så tänk på det nästa gång, ifall en zombie går långsamt mot, tänk om den halkade precis innan den fick tag på dig. Hahaha.
Hatar dock en grej med tredje boken och jag tror ni förstår varför jag hatar den. Tidvändargrejen. Som gör att man kan gå tillbaka i tiden. Behöver jag säga något mer? Nää, tänkte väl det. Hatar Rowling lite för det, men jag tänker inte hänga upp mig på det.
Skulle behöva lite magi i mitt liv nu. Som vanligt så finns den förmodligen inom mig som allt annat, men bara rätt person kan få mig att hitta det.
Expecto Patronum!
Kommentarer
Trackback
