What's the point?

Satt och funderade nu på hur det är att läsa min blogg egentligen. När jag skriver ett inlägg så skriver jag det rätt av utan att läsa det någon gång. Varför vet jag inte. Det känns bara fel, men nyss så läste jag ett av mina inlägg. Sjukt deprimerande, jag fattar verkligen inte hur ni orkar läsa det. Haha. Alltså okej, jag har accepterat det faktum att jag skriver bra, men jag skriver sällan om bra saker. Skriver bara om allt skit. Hur är det att läsa det egentligen? Jag kanske påverkar er negativt utan att veta om det. Jämför till exempel med någon som skriver om roliga saker. Den bloggaren får ju människor att skratta. Ni kanske bara sitter och suckar framför era datorskärmar där hemma. Är det verkligen intressant att läsa om hur jag klagar på allt? Jag hatar de inläggen, men det är trots allt mina tankar. Ifall jag inte skriver ned dem så sprängs min hjärna.

Hatar när jag är kryptisk också. När jag skriver om en person som ni inte vem det är. Det roliga är kanske att det är någon av er jag skriver om. Fast jag vet ju inte alla som läser min blogg. Har bara koll på några. Finns ju "jättemånga" anonyma. Människor utan ansikten. Visst är det spännande? Jag brukar jämt sitta och gissa på vem som orkar läsa min blogg. Vilka i min klass? Hmmm... Det är alltid lika spännande. Och på tal om spännande, det måste vara kul att få vara med i mina tankar på det sättet. Fatta hur bra ni känner mig genom att bara läsa om det här. Det måste göra mig SJUKT sårbar i verkligheten. Vem som helst kan komma upp till mig och fråga om vem fan jag skrev om på bloggen eller varför jag satt och grinade som en mes på en föreläsning. Men att skriva såhär och göra mig svag inför er, det är ingen svaghet. Det är en styrka. Hur tror ni jag fick självförtroendet att börja göra såhär? Var livrädd förut för att visa hur jag kände. Eller okej, det är inte sant, haha. Skillnaden nu är att jag inte SKÄMS för hur jag känner. Det gjorde jag förut.

Jag önskar bara att jag hade en ny inspirationskälla. Jag brukar inspirera mig själv oftast, men jag ÄLSKAR verkligen att ha någon som inspirationskälla. Tyvärr var det längesedan jag hade  en sådan. Jag kanske bara har haft en enda. Eller okej, jag har haft flera, men den bästa hade jag för 5-4 månader sedan. Och nej, det är inte den ni tror att det är. Saknar den tiden. Fast ändå inte. Någon dag så kanske jag får berätta dig historian för dig. Bara för dig alltså. Några av er som läser känner redan till den historien. Eller delar av den. Någon dag så kanske jag berättar den historien i dess fullhet, men inte här på bloggen. Haha historier är allt jag har i mitt liv. Mitt liv har varit innehållsrikt för att bara bestå av 17 år. Mycket dramatik och spänning... nää, nu ska jag inte överdriva.

Varför skrev jag ens det här inlägget? Så fruktansvärt meningslöst, hahaha. Hoppas jag inte tråkar ut er för mycket bara. Och jag hoppas att ni inte är lika deprimerade som jag själv framgår i mina texter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0