Upp, upp , upp, ner

Och vart jag än vänder min blick så ser jag fortfarande spår av dig. Men de spåren börjar försvinna, de spåren börjar suddas ut. Jag kan inte längre se ett mönster, utan bara fragment av det som en gång fanns. Det är som bilder som ristats in i en klippa. Jag som trodde att det som var skrivet i sten skulle förbli skrivet, men väder och vind suddar ut det långsamt och jag minns inte längre varför jag skrev dessa saker. Varför jag gav mig själv dessa löften. Det var tomma löften, om ett bättre liv, det liv som jag aldrig levt. Man skapar sin egen lycka sa du och jag trodde att kunde göra det genom att skriva dessa löften till mig själv. Ord att leva efter. Ett syfte att sträva efter. Jag minns inte längre din röst, eller hur ditt skratt lät, jag minns bara känslan och det är den känslan jag saknar. Jag saknar inte dig, jag saknar känslan. Känslan att se på dig och veta att jag älskar dig. Kanske är det bara en dröm och nu har jag vaknat, bara för att somna och drömma igen. Kanske.

Så jag letar nu efter en slät bergssida, utan skrivna saker. Så slät som din kind, så slät krävs det för att börja igen. Börja skriva. Och varför vi skriver saker i sten är för att så är livets spelregler. Man kan inte sudda något som är skrivet i sten, det tar tiden hand om. När bergssidan är alldeles utnött och vi inte längre minns vad som står skrivet så är det dags att gå vidare. Vi går och hoppas, men ibland så hittar man inte alltid en slät bergssida. Ibland så går det inte att gå vidare, förr ens man har sett hur tiden förgör allt man trott och kämpat på. Vi är bara slavar under tiden och vi kämpar för att få ett eget utrymme.

Men rätt som det är så kan man hitta en grotta istället för en bergssida. En grotta som är skydd mot väder och vind, en grotta där tiden inte existerar. I den grottan så kan man skriva på väggen i sten, utan någon tid som förstör. Där kan man sitta och åldras och se tillbaka och minnas allt det goda. Men ifall man går in i en grotta så går man aldrig ut därifrån. Man stannar där i resten av sitt liv, på gott och ont. Så ifall du väljer att gå in i en grotta, se till att du inte går in ensam. Ta någon med dig, någon älskar dig. Sen en dag när grottan rasar in, då ska du bara sitta där och le och titta på den människan som sitter bredvid dig. Och när du tittar in i den människans ögon så ska du se vad sanningen, men vad är sanningen?

Det avgör du.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0