Vi kommer ändå aldrig närmre
Du ser på mig. Jag ser dig. Vi står där i ett fruset ögonblick och bara ser på varandra. Musiken blir bara ett surrande i våra öron och människor i vår omgivning pratar, men vi hör dem inte. Jag känner hur du smeker min kropp med endast din blick och jag säger med mina ögon till dig att det är okej. Jag gör en svepande gest med handen i luften och jag ser hur du följer handen med din blick, som om du önskade att det var över din ryggrad den svepte. I verkligheten pratar vi om något oviktigt, men i denna drömvärld så ser vi varandra för första gången. De orden vi säger till varandra är bara en ursäkt vi har för att se på varandra. Våra blickar talar ett helt annat språk. Tempot är så sakta och atmosfären drar oss mot varandra. Luften blir fientlig, den tvingar mig att närma dig, så jag tar ett steg framåt. Du iakttar mig, sedan tar även du ett steg framåt. Vi står en decimeter ifrån varandra och nu pratar vi inte ens längre. Vi bara står där och ser på varandra och håller inne alla de orden vi vill säga. Alla de rörelser vi vill utföra och alla de minnen vi vil skapa. Vi står där och håller tyst för att vi vet inte vad den andre tänker på. Rädslan håller oss ifrån varandra. Rädslan skapar en klyfta emellan oss. Rädslan hindrar oss ifrån att ta det sista steget. Därför tar jag ett steg bakåt och vänder mig om och det frusna ögonblicket krossas. Musiken börjar höras igen och jag kan urskilja människornas röster. Jag tittar över axeln där jag ser dig stå kvar med armarna hängandes slappt längs sidorna och med häpen uppsyn. Jag är ledsen, jag var för feg.
Kommentarer
Trackback
