cocacolacowboys

Imorse klockan fem så blev jag klar med en dikt som jag hade skrivit. Det hade tagit sju timmar att skriva den och klockan fem var jag klar. Det har aldrig tagit så lång tid för mig att skriva en dikt. Det kändes bra. Det kändes faktiskt jävligt bra. Jag kämpar vad jag tror och älskar på, för det är inte bara värt att dö för, det är värt att leva för. Jag stötte på många problem när jag skrev den här dikten, det tog ju trots allt så lång tid. Men det var ett problem jag inte kunde lösa. Sista raden. Jag visste inte vad jag skulle skriva där, men då så insåg jag att det var inte jag som skulle skriva den. Det är hon som ska skriva den, och det är ingen annan som kan göra det. Bara hon. Bara hon kan skriva den sista raden så det blir fulländat. Men här är det jag skrivit:


Din nonchalanta röst,
hånar min nyfunna tragedi
För mig så finns det ingen tröst,
då jag drunknar i all kronisk nostalgi.
När jag medger mina misstag ,
så låtsas du inte förstå.
När jag är med dig,
så är jag aldrig ensam.
Älskade, varför är det inte vi två?

Din dystra uppsyn,
värnar om att något är fel.
För jag är oförmögen att ta hänsyn
då jag förut kände mig hel.
När jag viskar vackra verser,
så inser jag att jag är mer än kär.
När du är med mig,
så får du vara dig själv.
Älskade, är jag bara till besvär?

Din fuktiga kind,
smakar salt i all melankoli.
För jag inser nu att jag är blind,
då jag hör kärlekens klara symfoni.
När jag försöker förneka förlusten,
så går det inte ihop.
När vi är med varandra,
så är vi alltid lika trygga.
Älskade, kan vi inte bara glömma alltihop?

Dina ögon gråter tårar,
och de blandas med mina.
Ensamma så är vi blinda dårar,
men tillsammans är vi så fina.
Och jag viskar de vackraste ord jag vet,
Matilda jag älskar dig,
här i all min ensamhet.
Du är allt jag vill ha,
och någonsin behöver.
Älskade,...