Ge mig något som känns
Hoppet om Känsloprincipen:
För mig känns det som att känslor kan förintas. Eller kanske inte förintas, men försvinna för ett tag. Det låter konstigt, men det känns som jag har perioder i mitt liv. Ibland är allt som vanligt, men sen kommer det timmar/dagar/veckor där jag inte känner någonting. Vet inte vad det beror på, men jag känner inte glädje, inte ilska, inte kärlek, ingenting. Kan inte säga vad jag vill göra/ha överhuvudtaget. Har ingen aning om vad det beror på och jag förstår att det låter konstigt. Men för mig försvinner känslor ibland. Men sen kan de komma tillbaka. Så du kanske har rätt, att de finns någonstans där ute...
(Skriver aldrig såhär långa kommentarer i bloggar vanligtvis. Men när jag läst ett nytt inlägg här, så får jag så många tankar, så jag bara skriver ner dom. Hoppas du inte tycker det är jobbigt att läsa.)
En gång så sa en vän till mig att det hon kunde ta smärta och sådant, men det värsta hon visste var just att känna ingenting. Jag förstod det inte då, men jag tror att jag börjar förstå det nu. Jag gråter inte längre, men jag har den där jävla knuten i mitt bröst som knyts åt allt hårdare, för varje dag. På natten så släpper den lite, men precis när jag vaknar så är den stenhård. Som en rosett av järn, så kall och oförstörbar. Platsen i mitt hjärta som tillhörde henne är nu tom och när en iskall vind drar igenom där så ryser jag till. Hur kunde det bli såhär? Men hur mycket jag än vet, så kunde jag inte se slutet komma. Ifall jag hade sett slutet komma, hade det varit lättare då? Jag vet inte, men jag tvivlar på det. Det finns ingen lätt väg ut ur det här, det finns ingen genväg. Så ge mig något som känns. Ge mig något som gör mig svag och eländig, ge mig någonting som känns, för jag hatar den där tystnaden i min kropp. Ljudet av ingenting, som ensamhet är. Talande tystnad, jag skriker, men inget ord lämnar mina läppar. Bara en ynklig flämtning.
Så jag andas in igen, i hopp om att knuten i mitt bröst ska lösas upp lite, men den spänns allt hårdare. Pressen ökar och frågorna anländer plötsligt. Vad gjorde jag för fel? Fanns det någonting jag kunde göra för att förhindra det här? Varför var jag inte tacksam för det jag hade? Men det är bara obesvarade frågor som flyter på ytan av mitt hav. Eftersom det inte finns några svar på de frågorna, så blir jag tvungen att besvara dem med ännu fler frågor. Ironiskt, eller hur? Men allt det där spelar ingen roll längre. Jag känner fortfarande något och jag vet inte om jag ska glädjas över det eller inte. Även jag har haft mina perioder av tomhet.
Sedan så tror jag inte att känslorna finns någonstans där ute. De finns inom dig, där de döljer sig, redo att hoppa fram igen och gnaga på ditt samvete. Känslor är inget man kan styra över, men man kan använda andra känslor för att hantera dem. Det är just därför tomhet är så svårt att hantera. Eftersom det inte riktigt är en känsla, utan en okänsla så är det lite svårare att hantera just den. Tomhet är som ett vitt papper och du kan inte förändra det, för du har tappat bort alla dina färgpennor, det vill säga alla dina känslor, de döljer sig någonstans. Inom dig. Det låter kanske klyschigt, men svaret finns inom dig. I de outforskade områdena, de vita fläckarna på kartan. Jag önskar att jag kända mig själv helt och hållet och att jag gör allting korrekt, men det gör jag inte. Ibland kan det vara bra med ett annat perspektiv än det egna.
Ge mig något som känns. Låter det göra jävligt ont, för jag kan ta det, bara jag slipper den förbannade tomheten.
Slit sönder mig i flera delar, bara jag slipper vara en sammansatt tystnad av tomhet. Rensa mitt hjärta från det som inte finns, fyll det där hålet med vad som helst, bara det slipper vara tomt. Gör vad som helst utom att ropa inuti mig och lyssna på ekot efter din röst.
Ingen hör, även fast de finns där. Du sitter mitt i en folkmassa, men trots det så är du ändå så otroligt ensam. För vad är egentligen värst? Att sitta ensam i ett rum eller att vara i ett rum fyllt av människor som får dig att känna dig ensam?
Ingen hör.
(Och jo, jag älskar när ni kommenterar, jag blir så inspirerad)
För mig känns det som att känslor kan förintas. Eller kanske inte förintas, men försvinna för ett tag. Det låter konstigt, men det känns som jag har perioder i mitt liv. Ibland är allt som vanligt, men sen kommer det timmar/dagar/veckor där jag inte känner någonting. Vet inte vad det beror på, men jag känner inte glädje, inte ilska, inte kärlek, ingenting. Kan inte säga vad jag vill göra/ha överhuvudtaget. Har ingen aning om vad det beror på och jag förstår att det låter konstigt. Men för mig försvinner känslor ibland. Men sen kan de komma tillbaka. Så du kanske har rätt, att de finns någonstans där ute...
(Skriver aldrig såhär långa kommentarer i bloggar vanligtvis. Men när jag läst ett nytt inlägg här, så får jag så många tankar, så jag bara skriver ner dom. Hoppas du inte tycker det är jobbigt att läsa.)
En gång så sa en vän till mig att det hon kunde ta smärta och sådant, men det värsta hon visste var just att känna ingenting. Jag förstod det inte då, men jag tror att jag börjar förstå det nu. Jag gråter inte längre, men jag har den där jävla knuten i mitt bröst som knyts åt allt hårdare, för varje dag. På natten så släpper den lite, men precis när jag vaknar så är den stenhård. Som en rosett av järn, så kall och oförstörbar. Platsen i mitt hjärta som tillhörde henne är nu tom och när en iskall vind drar igenom där så ryser jag till. Hur kunde det bli såhär? Men hur mycket jag än vet, så kunde jag inte se slutet komma. Ifall jag hade sett slutet komma, hade det varit lättare då? Jag vet inte, men jag tvivlar på det. Det finns ingen lätt väg ut ur det här, det finns ingen genväg. Så ge mig något som känns. Ge mig något som gör mig svag och eländig, ge mig någonting som känns, för jag hatar den där tystnaden i min kropp. Ljudet av ingenting, som ensamhet är. Talande tystnad, jag skriker, men inget ord lämnar mina läppar. Bara en ynklig flämtning.
Så jag andas in igen, i hopp om att knuten i mitt bröst ska lösas upp lite, men den spänns allt hårdare. Pressen ökar och frågorna anländer plötsligt. Vad gjorde jag för fel? Fanns det någonting jag kunde göra för att förhindra det här? Varför var jag inte tacksam för det jag hade? Men det är bara obesvarade frågor som flyter på ytan av mitt hav. Eftersom det inte finns några svar på de frågorna, så blir jag tvungen att besvara dem med ännu fler frågor. Ironiskt, eller hur? Men allt det där spelar ingen roll längre. Jag känner fortfarande något och jag vet inte om jag ska glädjas över det eller inte. Även jag har haft mina perioder av tomhet.
Sedan så tror jag inte att känslorna finns någonstans där ute. De finns inom dig, där de döljer sig, redo att hoppa fram igen och gnaga på ditt samvete. Känslor är inget man kan styra över, men man kan använda andra känslor för att hantera dem. Det är just därför tomhet är så svårt att hantera. Eftersom det inte riktigt är en känsla, utan en okänsla så är det lite svårare att hantera just den. Tomhet är som ett vitt papper och du kan inte förändra det, för du har tappat bort alla dina färgpennor, det vill säga alla dina känslor, de döljer sig någonstans. Inom dig. Det låter kanske klyschigt, men svaret finns inom dig. I de outforskade områdena, de vita fläckarna på kartan. Jag önskar att jag kända mig själv helt och hållet och att jag gör allting korrekt, men det gör jag inte. Ibland kan det vara bra med ett annat perspektiv än det egna.
Ge mig något som känns. Låter det göra jävligt ont, för jag kan ta det, bara jag slipper den förbannade tomheten.
Slit sönder mig i flera delar, bara jag slipper vara en sammansatt tystnad av tomhet. Rensa mitt hjärta från det som inte finns, fyll det där hålet med vad som helst, bara det slipper vara tomt. Gör vad som helst utom att ropa inuti mig och lyssna på ekot efter din röst.
Ingen hör, även fast de finns där. Du sitter mitt i en folkmassa, men trots det så är du ändå så otroligt ensam. För vad är egentligen värst? Att sitta ensam i ett rum eller att vara i ett rum fyllt av människor som får dig att känna dig ensam?
Ingen hör.
(Och jo, jag älskar när ni kommenterar, jag blir så inspirerad)
Kommentarer
Postat av: H
Vad bra. Att du tycker om att vi (= jag) kommenterar. Jag blir så nyfiken på dig. Jag vet vad du känner, men inte vem du är, det är ganska konstigt. Förstår att du inte vill skriva ut namn, adress och telefonnummer. Men ålder? Jag hittade dig genom Frans blogg, är ni lika gamla? Jag vill träffa någon som dig i verkliga livet. Trodde knappt det fanns killar som faktiskt kan känna så här mycket, och även skriva om det. Du är bra!
Trackback
