Känsloprincipen

"Energiprincipen säger att energi inte kan skapas eller förintas, bara omvandlas mellan olika former."

(Nationalencyklopedin)


Känslor fungerar ju ungefär på samma sätt. Inte har mina känslor försvunnit eller förintats? Det har de väl inte? Nej. Det har det inte. De finns fortfarande där och gömmer sig i kroppen och attackerar mig när jag minst anar det. Det är värst på morgonen. Alltid på morgonen. Den känslan som jag brukade känna var kärlek, gemenskap och trygghet. Nu känner jag förvirring, ångest och ensamhet. Det är för att de känslorna som jag kände först har övergått till det här. Negativ energi. Slöseri med energi. Slöseri med positiv energi.

Inte heller kan jag hitta på känslor. Jag kan inte skapa nya känslor. Det är något jag inte råder över, lika lite som hon gjorde. Hon rådde inte över sina känslor och det sa hon också, men det gjorde inte allting lättare. Jag var bara tvungen att acceptera att känsloprincipen hade verkat. Att den hade svikit mig. Först så gladdes jag åt den, för länge sedan, då den förändrade min ensamhet till gemenskap, men nu har det omvandlat allting igen. Så plötsligt och så hastigt. Jag hinner inte med. Det går för fort. Stanna. Stanna hela världen, så jag får hämta andan.

Så i nuläget så drivs jag med negativ energi. Inte positiv energi. Positiv energi har större verkningsgrad, vilket betyder att jag får mer ut av att använda positiv energi, men som sagt så är det inget jag råder över. Men jag vet att det kommer en dag då min negativa energi tar slut och jag får börja använda positiv energi igen. Den omvandlar då. Allting blir bättre. Allt jag gör blir effektivare. Ett förhållande betyder så mycket. Jag skiter i hur klyschigt det är. För när man är i ett förhållande så har man alltid någon som finns där. Det är alltid någon som man kan vända sig till. Någon att söka tröst hos, någon att anförtro sig åt.

Men allt det där existerar inte längre, det är bara skuggor som dansar runt i min fantasi. Skuggor med otydliga former, utan skarpa linjer och framförallt utan några förpliktelser. De dansar runt där i sin gemenskap och smälter sedan ihop till en helhet. Det är vad som fattas i mitt liv. En helhet. Ett hav. Ett oändligt hav där evighetens vind blåser. Fast jag har mitt eget hav att tänka på, alltså mina egna tankar. Oändligheten är utom min räckvidd och jag har ett liv att leva först. Eller överleva. Fast jag tror inte att någon har överlevt livet. Alla har ju dött. Alla. Men eftersom känsloprincipen säger att inga känslor kan förintas, så vad händer då med alla känslor när de dör? Eftersom de inte kan dö så måste något annat hända, de kanske blir del av den helhet som jag har sökt efter i hela mitt liv. Den helhet som omfattar alla känslor och där varken positiv eller negativ energi existerar.

Oändlighetens hav.

Och jag har inte ens doppat fötterna.

Kommentarer
Postat av: H

För mig känns det som att känslor kan förintas. Eller kanske inte förintas, men försvinna för ett tag. Det låter konstigt, men det känns som jag har perioder i mitt liv. Ibland är allt som vanligt, men sen kommer det timmar/dagar/veckor där jag inte känner någonting. Vet inte vad det beror på, men jag känner inte glädje, inte ilska, inte kärlek, ingenting. Kan inte säga vad jag vill göra/ha överhuvudtaget. Har ingen aning om vad det beror på och jag förstår att det låter konstigt. Men för mig försvinner känslor ibland. Men sen kan de komma tillbaka. Så du kanske har rätt, att de finns någonstans där ute...



(Skriver aldrig såhär långa kommentarer i bloggar vanligtvis. Men när jag läst ett nytt inlägg här, så får jag så många tankar, så jag bara skriver ner dom. Hoppas du inte tycker det är jobbigt att läsa.)

2010-07-07 @ 18:03:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0