Skuggor (som dansar på stranden)

Vi sitter på en bänk och tittar ut på alla människor som ligger och solar i gräset. Jag undviker att möta hennes blick, eftersom jag vet att jag inte klarar av att hålla den. Av någon anledning så gör hon samma sak, hon söker inte min blick heller.
"...men vi kan väl fortsätta vara vänner?" Hon ler svagt och försiktigt åt mig, men jag undviker hennes vemodiga blick. Plötsligt så känner jag hur alla murar faller och hur alla barriärer krossas. Detta var oundvikligt. Hur kunde jag tro att jag skulle kunna besgra livets regler? Hur kunde jag tro att jag stod över allt det där? Vilken dåre jag var.
"Om du verkligen vill det", svarar jag och darrar på rösten. Fan, jag klarar inte det här. Snälla snälla snälla, gör så allt blir bra igen, snälla.
"Det är klart jag vill, har du inte förstått det ännu?" Hennes leende bleknar bort. Munnen blir till en smal springa och hon ser plötsligt helt allvarlig ut.
"Jag är så rädd för att förlora dig igen", häver jag ur mig och det är då allting brister. Knuten i mitt bröst löses upp och piskar mig i bröstkorgen och skriker till mig att vakna. Det här är verkligheten. Det finns inga lyckliga slut. Kanske det inte ens finns några slut. Jag känner hur mina kinder blir fuktiga och då inser jag att jag gråter. Jag tittar upp och möter hennes blick. Totalt likgiltig. Trots det så ser jag en strimma medlidande i hennes ögon. Samtidigt så tänds en annan lykta i mina ögon. Hoppet.
"Du kommer endast att förlora mig om du själv släpper taget. Jag tänker inte överge dig, du är betyder fortfarande så mycket för mig, men inte på samma sätt." Hon skrapar med foten i gruset under bänken där hon sitter. Nästan som ett djur i en bur som vill släppas lös. Tårarna slutar rinna och jag känner hur vinden torkar dem på mitt ansikte. Båda öppnar därefter munnen samtidigt för att säga någonting och båda avbryter sig samtidigt.
"Du först", säger jag och snörvlar till. Alltid lika svag och ynklig.
"Tycker inte du att det viktigaste i ett förhållande är att man är vänner?" Hon ser allvarligt på mig, men inte likgiltigt. Jag tittar henne rakt i ögonen och jag ser en ärlighet som är så övertygande. Fan vad jag älskar henne.
"Jo det är klart, det är nog det allra viktigaste", säger jag. Helt ärligt denna gången också. Inte heller darrar jag på rösten, men jag låter fortfarande som om jag vore väldigt liten och ynklig.
"Och genom att fortsätta vara vänner så förlorar vi ju inte det. Vi kommer att ha kvar det allra viktigaste, bara det att vi inte kan göra allt det där andra, de där småsakerna. Vad betyder de egentligen? Vad är det egentligen som är allra viktigast?" Hennes ögon glänser. De glänser av styrka och vishet. Kraften och ärligheten i hennes röst får mig att nästan att börja gråta igen, men jag håller tillbaka. Fan, det hon säger är ju sant. Jag får ju behålla det allra viktigaste. Det är väl det som betyder någonting? Det är det väl?
"Får man krama sina vänner?" frågar jag helt oskyldigt. Hennes stela ansikte brister ut i ett leende, som skiner upp hela henne. Aldrig ska jag glömma varför jag älskar henne. Aldrig.
"Ja, det får man", säger hon och omfamnar mig. Genast så släpper all den där ångesten jag burit på under sådan lång tid. Allting försvinner när hon ger mig den där kramen. Att det kunde så betyda mycket. Plötsligt så hör en annan röst inom mig. En röst från en människa som en gång där fanns för mig, men som försvann. Du kommer fortsätta att hoppas. Du aldrig att ge upp hoppet på att ni ska bli tillsammans igen. Som den dåre du är så kommer du aldrig sluta hoppas. Gör dig själv en tjänst och gå vidare. Jag lyssnar inte till rösten, istället så sliter jag mig ifrån kramen och tittar in i hennes ögon. Där fryser det ögonblicket. Allting stannas upp. Ännu en gång tittar jag ut på alla människor som också har stannat upp. De är mitt uppe i en handling, alla gör någonting. Jag tittar på henne igen och jag ser att hennes ögon ler. Hon är glad för min skull. Fan vad jag älskar henne. Jag älskar henne så fruktansvärt mycket. Du kommer inte alltid göra det. Nej, det kommer jag inte alltid göra, för kärleken måste dö. Det är därför den är så vacker.
"Jag vill vara din vän. Det skulle betyda så otroligt mycket. Du är för bra för att förlora." Jag känner hur jag blir stärkt av de orden. Mina egna ord. De är förvisso sanna. Kanske är det därför. Det är då jag inser att det här inte är slutet. Inte heller är det början på någonting nytt. Det här är fortsättningen, för ingenting tar slut. Det här är den fortsättning som jag har väntat på och kärleken ska befria mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0