Svaghet och tillit
När jag lär känna en ny människa så brukar de oftast vara väldigt stängda och släpper bara in mig försiktigt. Till en början så är det lite nervöst, för man vet inte riktigt hur den andre personen tänker eller hur den skulle reagera ifall man sa fel saker. De flesta relationer (inte bara kärleksförhållanden) är någonting man jämt och ständigt bygger uppåt, som ett korthus (av speglar, glas) vilket sträcker sig upp emot himlen. Ibland rasar det lite, men man bygger hela tiden på det, om och om igen. Man inser att man kan lita på den andre personen och då får man större bitar att bygga med. Byggnaden växer och växer, speciellt i början av relationen, då man får sin grund att bygga på.
Sedan finns det en sak som kan förstöra allt det här. Det är just att vara stark. Eller låtsas vara stark. Det spelar ingen roll. Ifall man alltid är stark och aldrig visar sig svag för den andre personen, hur ska då den andre personen kunna fylla en del i rollen av att vara en vän? För visst, när man är en vän så ska man kunna lyssna på sin andre väns bekymmer och problem. Men det som är ännu viktigare är att man pratar med den personen sedan om ens egna problem. Det är då det skapas att band av tillit mellan de två personerna, som bara kan brytas av (för att dramatisera det) förräderi. Så att visa sig svag för dem man älskar, det är inte svaghet, det är egentligen styrka. Att kunna öppna sig för en annan människa, det är styrka samt tillit. Så genom att göra dig själv svag så kan du förvandla det till en styrka. Ta min blogg som exempel. Jag skriver om allt hur jag känner och hela mitt jävla liv, jag gör mig oerhört svag och utsatt för omvärlden. Vem som helst skulle kunna titta in här och läsa hur jag känner. Så gör jag mig själv svag här? Är jag verkligen så utsatt? Kanske.
Fast spelar det egentligen någon roll? Antingen så bryr man sig om mig eller så gör man inte det. Jag tvivlar på att det finns någon om läser min blogg och blir UNDERHÅLLEN. Det här är ju inte direkt underhållning. Det är mera vad jag känner. Jag har ju alltid (inte alltid) älskat att skriva. Så varför lägger jag mitt liv i främlingars händer på det här sättet? Jag vet inte. Jag skulle ju kunna säga vad jag heter, vart jag bor, ja för fan till och med lägga ut mitt telefonnummer, men vad skulle jag tjäna på det? Jag kanske tänker negativt nu, men det är vad jag skriver här som gör mitt liv intressant (och värt att leva för) fast det kanske ändå är svårt att säga. Jo det är det nog. Tids nog så kommer jag väl gå ut offentligt (haha), men jag vill fortfarande ha den där slöjan av mystik. Det gör allt det här mycket mer spännande. Det tycker iallafall jag. Sedan så är det ju många som redan vet vem jag är, men det finns några (Hoppet) som ännu inte vet det. Lite roande tycker jag faktiskt att det är, men sanningen är att jag inte vet vilka ni är heller. Jag ser ju bara siffror på min statistik. Som om att den betydde något. Ifall jag skriver något så räcker det med att NÅGON läser det varje dag, men självklart så är det roligt när fler gör det.
För att återgå till det här med människor, så vill jag påpeka att det inte heller alltid är bra att visa sig svag. Det är dumt att göra det för fel personer. Fel personer enligt mig, är människor som helt enkelt inte bryr sig ett skit om vad du känner eller vad du tänker på. Själv så skulle jag inte kalla en sådan person en vän, men det finns vissa som sätter värde på andra egenskaper. Jag tycker dock att tillit är det viktigaste (ironiskt nog) i en relation. Men jag tjänar ingenting på att gräva i det förflutna och jag tänker inte anstränga mig i onödan. Det är bara svårt när människor lägger alla ägg i samma korg. Det uppstår komplikationer. På senaste tiden så har jag lyckats hantera dem bättre än tidigare, men jag har fortfarande mycket att lära mig. Det finns ingen perfektion, bara en strävan efter en perfektion.
Nu kände jag att det här blev ett långt inlägg (omg, jag har ju inte bloggat på en dag), men det känns samtidigt som jag har så mycket att skriva om. Allt som har hänt. Alla sekvenser. Alla bilder. Allt bara blixtrar förbi, men det är en annan historia. För nu så nöjer jag mig såhär. Ett blandat inlägg om relationer och vad jag tycker är viktigt.
Men det viktigaste är glömt.
Sedan finns det en sak som kan förstöra allt det här. Det är just att vara stark. Eller låtsas vara stark. Det spelar ingen roll. Ifall man alltid är stark och aldrig visar sig svag för den andre personen, hur ska då den andre personen kunna fylla en del i rollen av att vara en vän? För visst, när man är en vän så ska man kunna lyssna på sin andre väns bekymmer och problem. Men det som är ännu viktigare är att man pratar med den personen sedan om ens egna problem. Det är då det skapas att band av tillit mellan de två personerna, som bara kan brytas av (för att dramatisera det) förräderi. Så att visa sig svag för dem man älskar, det är inte svaghet, det är egentligen styrka. Att kunna öppna sig för en annan människa, det är styrka samt tillit. Så genom att göra dig själv svag så kan du förvandla det till en styrka. Ta min blogg som exempel. Jag skriver om allt hur jag känner och hela mitt jävla liv, jag gör mig oerhört svag och utsatt för omvärlden. Vem som helst skulle kunna titta in här och läsa hur jag känner. Så gör jag mig själv svag här? Är jag verkligen så utsatt? Kanske.
Fast spelar det egentligen någon roll? Antingen så bryr man sig om mig eller så gör man inte det. Jag tvivlar på att det finns någon om läser min blogg och blir UNDERHÅLLEN. Det här är ju inte direkt underhållning. Det är mera vad jag känner. Jag har ju alltid (inte alltid) älskat att skriva. Så varför lägger jag mitt liv i främlingars händer på det här sättet? Jag vet inte. Jag skulle ju kunna säga vad jag heter, vart jag bor, ja för fan till och med lägga ut mitt telefonnummer, men vad skulle jag tjäna på det? Jag kanske tänker negativt nu, men det är vad jag skriver här som gör mitt liv intressant (och värt att leva för) fast det kanske ändå är svårt att säga. Jo det är det nog. Tids nog så kommer jag väl gå ut offentligt (haha), men jag vill fortfarande ha den där slöjan av mystik. Det gör allt det här mycket mer spännande. Det tycker iallafall jag. Sedan så är det ju många som redan vet vem jag är, men det finns några (Hoppet) som ännu inte vet det. Lite roande tycker jag faktiskt att det är, men sanningen är att jag inte vet vilka ni är heller. Jag ser ju bara siffror på min statistik. Som om att den betydde något. Ifall jag skriver något så räcker det med att NÅGON läser det varje dag, men självklart så är det roligt när fler gör det.
För att återgå till det här med människor, så vill jag påpeka att det inte heller alltid är bra att visa sig svag. Det är dumt att göra det för fel personer. Fel personer enligt mig, är människor som helt enkelt inte bryr sig ett skit om vad du känner eller vad du tänker på. Själv så skulle jag inte kalla en sådan person en vän, men det finns vissa som sätter värde på andra egenskaper. Jag tycker dock att tillit är det viktigaste (ironiskt nog) i en relation. Men jag tjänar ingenting på att gräva i det förflutna och jag tänker inte anstränga mig i onödan. Det är bara svårt när människor lägger alla ägg i samma korg. Det uppstår komplikationer. På senaste tiden så har jag lyckats hantera dem bättre än tidigare, men jag har fortfarande mycket att lära mig. Det finns ingen perfektion, bara en strävan efter en perfektion.
Nu kände jag att det här blev ett långt inlägg (omg, jag har ju inte bloggat på en dag), men det känns samtidigt som jag har så mycket att skriva om. Allt som har hänt. Alla sekvenser. Alla bilder. Allt bara blixtrar förbi, men det är en annan historia. För nu så nöjer jag mig såhär. Ett blandat inlägg om relationer och vad jag tycker är viktigt.
Men det viktigaste är glömt.
Kommentarer
Trackback
