cocacolacowboys

H om Sitt still:

Okej. Bra. Får jag fråga en sak? (Jag gör det ändå). Hur vet man att man är kär? Snälla svara inte "man bara vet". Och hur träffar man någon som tycker om en, på riktigt? Förlåt, jag vet att du inte är någon relationsexpert.. men du har alltid intressanta tankar.

---

Mitt svar skulle kunna vara en mening långt, men för din och alla andras skull så tänker jag expandera mitt svar lite.

Vad jag tänker berätta nu är vad jag har känt och upplevt och det behöver naturligtvis inte vara så för alla kära människor, men jag tänker göra mitt bästa för att göra det så klart och tydligt som möjligt. Det är faktiskt en väldigt lätt fråga, men när jag tänker efter så är den ganska svårt. Hur vet man egentligen att man är kär?

Det första jag tänker ta upp är kärlek vid första ögonkastet. Själv så har jag aldrig upplevt något sådant, men jag har upplevt något liknande. Jag skulle inte välja att kalla det kärlek, utan mitt favoritord (jaa, ni kommer få höra det många gånger) nyfikenhet. Det kan vara de där brännheta blickarna, som du inte vill släppa. Den där gnistan som finns i den andre personens ögon, redo att bara flamma ut, men enligt min erfarenhet så är det ganska sällsynt. Det är nog mycket vanligare i ett förhållande än mellan två personer som knappt känner varandra. Den kärlek som man kan stöta på i (ähum) Twilight känns lite fel vinklad tycker jag. Jag vet att det är meningen att Bella och Edward ska älska varandra för evigt, bara för att det är fint och vackert, men vad ser de egentligen hos varandra förutom att de blir sjukt påtända av varandra? Gah, sådan kärlek är så utseendefixerad. Twilight är bara Stephenie Meyer´s dagdrömmar om hur kärlek ska vara. Släng in det i ett triangeldrama så det blir jättespännande. Men jag ska inte sitta här och klanka det på Twilight, för att återgå till ämnet, nej jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet. Det finns bara nyfikenhet.

För det andra så tänker jag ta upp gamla människor. I vissa klyschiga filmer så kan ju huvudkaraktären leta efter tjejer, men han får dissen av dem gång på gång. SEDAN på slutet så blir han kär i en tjejkompis som har varit med honom under hela hans resa. Sådant tror jag inte heller på. Att man plötsligt inser att man är kär i en person som har funnits där enda sedan barndomen. Därifrån jag kommer så kan jag se att människor som har känt varandra hela livet, plötsligt blir tillsammans. Jag fattar inte riktigt grejen med det. Att typ bli kär i sin granne som man har känt i hela sitt liv. Det är en gåta för mig, men jag tänker inte gräva djupare i det. Jag är glad för deras skull att de äntligen har funnit varandra. Själv så vore det omöjligt för mig att bli tillsammans med en gammal människa. Hemska tanke.

Den tredje punkten är såklart motsatsen. Nya människor. För mig så finns det inget annat när jag blir kär. Jag behöver en ny människa, en ny människa att utforska. Både dess inre och dess yttre och jag blir alldeles exalterad av tanken att det finns ett helt djup därinne som kanske ligger orört. Så där är det nyfikenheten som driver mig. Och för att vara helt ärlig så tror jag att man kan spendera en livstid att utforska en människa, för det kommer nya saker hela tiden. Ett helt liv fyllt av inspiration. När man väl kommer till den punkt då man kan säga att man känner sin partner (eller vän), då älskar man den istället ännu mer och man vet hur man ska göra den lycklig också. Sådant saknar jag. De där att den andre vet exakt vad man älskar och gör den grejen för en. Det är en av de underbaraste sakerna med kärlek.

Den fjärde saken jag vill ta upp är att ibland så är man inte säker på att man är kär. Det kan vara att man har börjat träffa en ny människa, då som vänner, fast man anar redan då att det är något speciellt med den här personen. Man kan känna sig lite extra nervös i dennes närhet, eller så känner man bara ett lugn. Ett berusande lugn och det är en känsla jag älskar. När jag träffade henne de första gångerna så kunde vi bara sjunka in i en tystnad som inte alls var pinsam. Ingen kände något behov av att säga någonting och det kan vara ett tecken på att man trivs så otroligt bra med varandra. Man känner sig så avslappnad i dennes personens närhet att man inte tänker på att man ska bete sig på ett speciellt sätt. Det är då man nog är sig själv också, då man kan slappna av helt hållet. Det är då man nästan vet att man har träffat rätt människa, en som man bara kan sitta med. Självklart så finns det fall av nervositet också, men jag tror att jag har vuxit ifrån det på något sätt. Visst är jag lite nervös i början, men det försvann väldigt fort. Självklart så är det individuellt, eftersom alla är olika, men det är så jag kände. Men för att återgå till frågan, visste jag att jag var kär då? Visste jag det? Svaret är att jag inte gjorde det. Jag kände mig bara så bekväm i den personens närvaro, så jag tänkte inte på det så mycket. Efter hon och jag hade träffats några fler gånger efter det så såg jag den där gnistan i hennes ögon. Den gnistan som glödde för mig. Den gnistan som älskade mig. Det var då jag visste att jag var kär. När jag såg den gnistan brinna för mig, då var jag så jävla kär så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Det femte och sista saken som jag har ett berätta är att hur man träffar någon som tycker om en. Faktum är att jag inte tror att någon kan tycka om dig innan du har träffat den personen. I början så är det bara nyfikenheten som driver på. Man skapar då ett band till varandra, men det behöver nödvändigtvis inte alltid sluta i ett förhållande. Inte heller kan du tvinga någon till att gilla dig, utan känslor de har en egen vilja. De böjer sig inte för någon. De är bortom vår makt att kontrollera. Så vad finns det att göra? Svaret är enkelt, men i praktiken så är det svårt. Träffa nya människor. Hur fan gör man det då? Det brukar jag fråga mig själv, men jag brukar inte få något konkret svar tillbaka. Det gäller helt enkelt att leva, att leva ta vara på de människor man möter. Jag vet att det låter jätteklyschigt, men det finns någon som passar dig också. Så det enda råd som jag egentligen kan ge är att blir kär i någon som är kär i dig. Komplikationer uppstår när man blir kär i någon som inte är kär i en själv. Tro mig, det har hänt mig alldeles för många gånger.

Så hur vet man att man är kär? Det vet man inte. Man känner det i hela kroppen. Man ser det i ögonen på den man är kär. Man ser sig själv. Man ser kärlek.

Kärlek.