Vakna nätter
Sitter ensam mitt i natten och har inget bättre för mig, för alla som jag kan prata med på msn har loggat ut.
Visst är det patetiskt? Jag borde skaffa mig en bättre dygnsrytm. Speciellt med tanke på att jag inte bara har suttit uppe sent de senaste nätterna, utan också sovit dåligt. Ätit dåligt till och med. Kände ett stänk av illamående imorse, så jag låg inne den varmaste dagen och svettades. Inget fel med det? Eller? Fuck you ångesten.
Förhoppningsvis så kommer saker och ting lösa sig snart. Eller okej vänta, problem löser sig inte själva och ingen löser dem åt dig. Det är bara du som har makten att påverka dem. Inte heller så finns det något som ett öde. Ödet är för mig bara riktlinjer. Ibland så kan jag se tecken som visar mig vad jag ska göra. Kanske det är önsketänkande, men ibland så funkar det för att lägga upp en väg som jag kan vandra på. Ödets väg. Kas väg. Men allt det där är såklart fantasier. Ifall det finns en högre makt så skiter den fullständigt i hur jag mår eller hur mitt liv går. Ifall jag var gud så skulle jag sitta och skratta åt alla människor som trodde på mig. Jag ser paradoxen i det argumentet, men vad då? Gud skulle gärna kunna få ge mig ett handtag nu. En liten knuff så jag kommer igång, vilket jag också har fått idag.
Men inte fan var det gud. Det var mitt eget önsketänkande, det var hoppet som letade efter saker att bekräfta sig själv med. Så nu sitter jag här med en bukett ruttnande blommor. Vad det betyder för mig, är en annan historia som jag inte tänker berätta idag. Det är fel tid och plats. Ja, det är det sannerligen. Så istället för att göra något vettigt så sitter jag här och bloggar där jag talar ut om alla tankar som plågar mig dag ut och dag in. Ibland uppskattas det också. Det glädjer mig. Jag får den där känslan av gemenskap (i ensamhet) då. Det känns faktiskt lite bättre. Som om mina tårar inte vore de enda som fälls utav ångest-artade scenarion. Jag tycker det faktiskt är värre när man vill gråta, men inte kan. Som om tårarna fastnar inuti kroppen och bara bränner sönder en.
Det är löjliga tankar jag vet, sedan är det syftet med det här inlägget. Det finns inget riktigt budskap i det, eftersom jag pratar om olika saker hela tiden, vilket beror på att jag inte har någon att prata med eftersom alla vänner har lagt sig. Dålig stil kan man tycka. Att lämna en klarvaken människa helt ensam, som ett ljus som man glömmer att släcka innan man somnar. Sedan när man vaknar på morgonen så ser man att det har slocknat av sig själv. Har man tur så kanske man ser röken ringla uppåt, i spiraler, i ett försök att fly från dess fångenskap i elden. Ingen rök utan eld.
Jag har dessutom varit ute och gått idag väldigt mycket. När jag är ute och går ensam i just det syftet så brukar jag välja att lyssna på 747 (jaa självklart, vad annars?) med kent, för det känns så häftigt att gå i takt till den och känna sig mer levande än jag någonsin gör framför mig dator. Men nu sitter jag ändå här och bloggar om min... ja min vadå? Ångest är det fan inte. Inte nu. Den är som värst på morgonen, sen under dagen så försvinner den. Förövrigt så vaknade jag just idag med att ha drömt två drömmar om henne. Jag minns inte den första, men den sista var så hemsk och deprimerande att jag inte vet om jag vill skriva om den här. Egentligen så vill jag inte skriva om henne överhuvudtaget, eftersom det inte angår resten av världen, men jag kan inte liksom låta bli. Jag älskar henne ju. Även om det i nuläget gör jävligt ont, så gör jag det ändå, och de fotspåren kan ingen våg tvätta bort ur sanden. De är ingjutna där. Som om värmen från mina fötter gjorde så att sanden stelnade till betong. Ett evigt minne ingjutit i min hjärna, i mina tankars hav.
Men jag känner nu att det här inlägget måste få ett slut. Jag skulle kunna skriva i flera timmar till, bara skriva skriva och skriva, men det måste få ett slut nu. Jag måste sova, hur mycket jag än inte vill det.
Sov. Nu.
Ja. Sova. Nu.
Visst är det patetiskt? Jag borde skaffa mig en bättre dygnsrytm. Speciellt med tanke på att jag inte bara har suttit uppe sent de senaste nätterna, utan också sovit dåligt. Ätit dåligt till och med. Kände ett stänk av illamående imorse, så jag låg inne den varmaste dagen och svettades. Inget fel med det? Eller? Fuck you ångesten.
Förhoppningsvis så kommer saker och ting lösa sig snart. Eller okej vänta, problem löser sig inte själva och ingen löser dem åt dig. Det är bara du som har makten att påverka dem. Inte heller så finns det något som ett öde. Ödet är för mig bara riktlinjer. Ibland så kan jag se tecken som visar mig vad jag ska göra. Kanske det är önsketänkande, men ibland så funkar det för att lägga upp en väg som jag kan vandra på. Ödets väg. Kas väg. Men allt det där är såklart fantasier. Ifall det finns en högre makt så skiter den fullständigt i hur jag mår eller hur mitt liv går. Ifall jag var gud så skulle jag sitta och skratta åt alla människor som trodde på mig. Jag ser paradoxen i det argumentet, men vad då? Gud skulle gärna kunna få ge mig ett handtag nu. En liten knuff så jag kommer igång, vilket jag också har fått idag.
Men inte fan var det gud. Det var mitt eget önsketänkande, det var hoppet som letade efter saker att bekräfta sig själv med. Så nu sitter jag här med en bukett ruttnande blommor. Vad det betyder för mig, är en annan historia som jag inte tänker berätta idag. Det är fel tid och plats. Ja, det är det sannerligen. Så istället för att göra något vettigt så sitter jag här och bloggar där jag talar ut om alla tankar som plågar mig dag ut och dag in. Ibland uppskattas det också. Det glädjer mig. Jag får den där känslan av gemenskap (i ensamhet) då. Det känns faktiskt lite bättre. Som om mina tårar inte vore de enda som fälls utav ångest-artade scenarion. Jag tycker det faktiskt är värre när man vill gråta, men inte kan. Som om tårarna fastnar inuti kroppen och bara bränner sönder en.
Det är löjliga tankar jag vet, sedan är det syftet med det här inlägget. Det finns inget riktigt budskap i det, eftersom jag pratar om olika saker hela tiden, vilket beror på att jag inte har någon att prata med eftersom alla vänner har lagt sig. Dålig stil kan man tycka. Att lämna en klarvaken människa helt ensam, som ett ljus som man glömmer att släcka innan man somnar. Sedan när man vaknar på morgonen så ser man att det har slocknat av sig själv. Har man tur så kanske man ser röken ringla uppåt, i spiraler, i ett försök att fly från dess fångenskap i elden. Ingen rök utan eld.
Jag har dessutom varit ute och gått idag väldigt mycket. När jag är ute och går ensam i just det syftet så brukar jag välja att lyssna på 747 (jaa självklart, vad annars?) med kent, för det känns så häftigt att gå i takt till den och känna sig mer levande än jag någonsin gör framför mig dator. Men nu sitter jag ändå här och bloggar om min... ja min vadå? Ångest är det fan inte. Inte nu. Den är som värst på morgonen, sen under dagen så försvinner den. Förövrigt så vaknade jag just idag med att ha drömt två drömmar om henne. Jag minns inte den första, men den sista var så hemsk och deprimerande att jag inte vet om jag vill skriva om den här. Egentligen så vill jag inte skriva om henne överhuvudtaget, eftersom det inte angår resten av världen, men jag kan inte liksom låta bli. Jag älskar henne ju. Även om det i nuläget gör jävligt ont, så gör jag det ändå, och de fotspåren kan ingen våg tvätta bort ur sanden. De är ingjutna där. Som om värmen från mina fötter gjorde så att sanden stelnade till betong. Ett evigt minne ingjutit i min hjärna, i mina tankars hav.
Men jag känner nu att det här inlägget måste få ett slut. Jag skulle kunna skriva i flera timmar till, bara skriva skriva och skriva, men det måste få ett slut nu. Jag måste sova, hur mycket jag än inte vill det.
Sov. Nu.
Ja. Sova. Nu.
Kommentarer
Postat av: H
Jag vill också älska någon.
Trackback
