cocacolacowboys

Du och jag, vi ska leva det ljuva livet. Det är sant att det inte har kommit till oss än och sanningen är också att jag inte vet vem du är. Fast innerst inne har jag kanske alltid vetat det. Jag har letat efter andra, försökt att dölja dig, men jag vet ju att du alltid har funnits där. Och vi ska leva det ljuva livet. Du stal min evighet och jag stal din. Snälla ge mig några år till, visa mig vägen till det ljuva livet och när jag väl är där så ska jag aldrig sätta mig ned. Jag tar så mycket jag orkar och fortsätter att vandra vidare i livet. För i de stillastående vattnen bildas giftet. Vi kan inte sitta stilla i livet och dröja på en plats, vi måste gå vidare för annars slår livet tillbaka emot oss. Men sanningen är att jag hoppas att jag aldrig upplever det ljuva livet, för då kommer allting sedan bara att gå ut för. Vad har jag då kvar att leva för? Det ljuva livet är kanske bara en illusion som jag har gjort för mig själv. Trollkarlen och glasmästaren, minns du? Nej, jag har glömt mina egna misstag för glömskan är min äldsta vän. Han skyddar mig för faror, han sköldar mig mot smärta. Om han är min sköld, vill du vara mitt svärd? Tillsammans tar vi oss igenom det liv som vi så länge har tuktat efter. Vad ser du när du blickar emot horisonten. Är du bländad? För det är jag. Livet avslöjar ingenting om vad som ska komma. En röd morgonsol smeker dina kalla kinder. Döda löv sitter kvar på träden. Det här var inte så som vi hade föreställt oss. Det här är inte det ljuva livet. Det här är en ödemark där ingenting växer, där jorden är torr och alldeles frusen. Kölden är hård och vindarna skär igenom luften. Du lägger dig ned på den kalla marken för du orkar inte vandra längre. Du orkar inte fortsätta i livet, du vill sitta ned och vila ett tag. Jag kan inte fortsätta ensam så jag sätter mig ned bredvid dig. Jag tar din hand och säger att allt kommer bli bra, men jag ser att ljuset i ditt hjärta börjar omfamnas av det totala mörkret. Jag klämmer hårt om din hand och viskar att jag älskar dig. Du ler ett svagt leende, men det försvinner med den iskalla vindens hån. Jag hör trollkarlens skratt i vindens hån och jag ler ett påtvingat leende. Vi stal inte någon evighet, vi blev bestulna på evigheten. Och du söker min blick med dina torra ögon, lika torra som den döda jorden vi befinner oss på. Du viskar att du älskar mig och din hand klämmer hårdare om min. Jag ser på dig att fryser så jag lånar min enda tröja till dig. Färgen i ditt ansikte börjar återvända för en stund, men sedan bara för att slockna igen. Livet rinner ut ur dig och jag är oförmögen att göra något åt det. Ditt hjärtas ljus slocknar och du lämnar mig ensam med orden att du älskar mig. Livet i dina ögon försvinner och du blir stel kall och död. Jag tar upp en sten och kastar den så långt jag kan i all min frustration. Jag vänder blicken upp emot den röda himlen och skriker, jag skriker mina förbannelser till den gud som lyssnar, jag skriker ut all frustration till den dåre som lyssnar. Men ingen hör. Mitt skri hörs över de öde vidderna, över de kala slättaerna tills de når de askgrå bergen som vi en gång klättrade över. Jag lägger mig ned bredvid dig och lägger din arm om mig. Nu vill jag dö. Här kan jag dö. Snälla gud, låt mig dö. Men dör gör jag inte, jag ligger ned där i en öde öken och håller om en död människa som är mitt enda sällskap i den iskalla vinden. Kölden är hård och jag fryser enda in i själen. Snälla döda mig, det här betyder ingenting. Då hör jag plötsligt en röst som säger åt mig att gå vidare. Trots att det inte finns någonstans att gå vidare i den kala öken så reser jag mig och tar upp min döde livskamrat, min döde tvillingsjäl och fortsätter gå med denne släpandes efter mig.

Och där går jag än idag med ett ruttande lik släpandes efter mig som jag håller hårt i handen.

(kärlek)