Pennan glöder
L om Frågestund?:
Hur kan det komma sej att du tar folk på allvar, även fast du aldrig ens pratat med dom?
Hur kan det komma sig att människor tar mig på allvar, även fast de aldrig träffat mig? Det är en ännu intressantare fråga tycker jag. Fast det är såklart därför att jag inte vet svaret på den frågan. Din fråga vet jag svaret på eftersom den är riktad till mig själv och jag tänker utsätta mig för lite tankekrig för att kunna besvara den.
Saken är den att jag faktiskt inte tar alla människor på allvar. Vissa människor som på något sätt inte är av intresse till mig, kan jag ignorera helt och hållet. De personer som jag däremot finner intressanta tar jag på stort allvar. Även de personer som finner mig intressanta. Det är just därför jag blir helt till mig när frågor riktas till mig. De är personliga och riktade till mig och ingen annan. Detta ger i sin tur mitt ego en boost och får mig att tro att jag är av intresse till någon. Visserligen så ligger det någonting i det eftersom du valde att formulera den där frågan och inte bara låta den simma runt i ditt huvud. Som så många andra gör. Om du som läsare har läst ett helt inlägg utan att ha fått någon slags tanke aktiverad i dig så är det JAG som har misslyckats med att föra fram budskapet. Men för att återgå till frågan så tar jag de människor som visar mig intresse på stort allvar.
Det intressanta med just den här frågan är vad frågeställaren syftar på med "även fast du aldrig ens pratat med dom?" Pratat? Är det då i verkligheten? Haha. Verkligheten för mig har på något sätt slutat existera just av den anlendingen att jag står med ena foten i en drömvärld och den andre i verkligheten. Det här påminner mig även om mitt favoritcitat, "In a world gone mad, it is madness to be sane". Åh. Nu fick jag en rysning längs ryggraden. Det påminner mig även om hur jag tar mig själv på allvar. Fast jag har ju haft åtaliga monologer där jag aldrig har kommit fram till något. Det här är faktiskt ett meningslöst inlägg, eftersom jag skriver och skriver men ändå inte kommer fram till något. Det är bara den där frågan som jag måste försöka förstå. Den där frågan som du ställer till mig. Jag vill verkligen förstå frågan och inte bara svaret. Frågan ger upphov till fler frågor och fler frågor ger i sin tur upphov till ännu fler frågor.
Så jag fattar inte att de av er som inte har träffat mig, faktiskt tar mig på allvar. Eller okej, det förstår jag visst, varför låtsas jag inte förstå? Det är väl bekräftelseskiten som jag pratade om i det tidigare inlägget. Suck. Jag lär mig aldrig. I vilket fall som helst så tror jag att många av er skulle bli besvikna ifall ni träffade mig som jag är i verkligheten. Jag är en ganska tråkig människa som tänker alldeles för mycket. Detta leder till olycklighet och är samtidigt ett hinder för andras välbefinnande. Ifall jag bara kunde hålla käften (Lyssna! Hör du tystnaden?) ibland så skulle inte bara jag, utan även andra må bättre av det.
(Vad ska du göra för oss som söker mening i tillvaron?)
Hur kan det komma sej att du tar folk på allvar, även fast du aldrig ens pratat med dom?
Hur kan det komma sig att människor tar mig på allvar, även fast de aldrig träffat mig? Det är en ännu intressantare fråga tycker jag. Fast det är såklart därför att jag inte vet svaret på den frågan. Din fråga vet jag svaret på eftersom den är riktad till mig själv och jag tänker utsätta mig för lite tankekrig för att kunna besvara den.
Saken är den att jag faktiskt inte tar alla människor på allvar. Vissa människor som på något sätt inte är av intresse till mig, kan jag ignorera helt och hållet. De personer som jag däremot finner intressanta tar jag på stort allvar. Även de personer som finner mig intressanta. Det är just därför jag blir helt till mig när frågor riktas till mig. De är personliga och riktade till mig och ingen annan. Detta ger i sin tur mitt ego en boost och får mig att tro att jag är av intresse till någon. Visserligen så ligger det någonting i det eftersom du valde att formulera den där frågan och inte bara låta den simma runt i ditt huvud. Som så många andra gör. Om du som läsare har läst ett helt inlägg utan att ha fått någon slags tanke aktiverad i dig så är det JAG som har misslyckats med att föra fram budskapet. Men för att återgå till frågan så tar jag de människor som visar mig intresse på stort allvar.
Det intressanta med just den här frågan är vad frågeställaren syftar på med "även fast du aldrig ens pratat med dom?" Pratat? Är det då i verkligheten? Haha. Verkligheten för mig har på något sätt slutat existera just av den anlendingen att jag står med ena foten i en drömvärld och den andre i verkligheten. Det här påminner mig även om mitt favoritcitat, "In a world gone mad, it is madness to be sane". Åh. Nu fick jag en rysning längs ryggraden. Det påminner mig även om hur jag tar mig själv på allvar. Fast jag har ju haft åtaliga monologer där jag aldrig har kommit fram till något. Det här är faktiskt ett meningslöst inlägg, eftersom jag skriver och skriver men ändå inte kommer fram till något. Det är bara den där frågan som jag måste försöka förstå. Den där frågan som du ställer till mig. Jag vill verkligen förstå frågan och inte bara svaret. Frågan ger upphov till fler frågor och fler frågor ger i sin tur upphov till ännu fler frågor.
Så jag fattar inte att de av er som inte har träffat mig, faktiskt tar mig på allvar. Eller okej, det förstår jag visst, varför låtsas jag inte förstå? Det är väl bekräftelseskiten som jag pratade om i det tidigare inlägget. Suck. Jag lär mig aldrig. I vilket fall som helst så tror jag att många av er skulle bli besvikna ifall ni träffade mig som jag är i verkligheten. Jag är en ganska tråkig människa som tänker alldeles för mycket. Detta leder till olycklighet och är samtidigt ett hinder för andras välbefinnande. Ifall jag bara kunde hålla käften (Lyssna! Hör du tystnaden?) ibland så skulle inte bara jag, utan även andra må bättre av det.
(Vad ska du göra för oss som söker mening i tillvaron?)
Kommentarer
Trackback
