Varför hade jag nu en blogg?
Jag om Frågestund?:
Hur kommer det sig att du har en blogg egentligen? Vill du att folk ska börja känna igen dig och eller fungerar det som en ventil för dina känslor? Och hur känns det att så totalt öppna sig inför främlingar?
Haha ni anar inte vilken rusning jag fick igenom kroppen av namnet på den kommenataren. "Jag". För det är exakt vad den här bloggen handlar om. Den handlar om jag.
Enligt Stephen King så finns det två olika slags författare (fast jag är ingen författare). Den som skriver för sig själv och den som skriver för andra. Stephen King påstår ändå att båda typerna är lika egoistiska, oavsett om denne skriver för sig själv eller för andra. Vilket alternativ som passar in på mig vet jag ännu inte, men jag tror att ALLA människor behöver någon slags respons. Jag skulle kunna skriva allt det här i Word, men då skulle det inte bli samma sak, eftersom jag hela tiden skulle vara medveten om att ingen annan skulle läsa det. Jag skulle inte få någon respons. Därav skulle jag inte heller kunna få någon inspiration ifrån andra människor. Visserligen är ensamhet en stor källa till inspiration, men det är långt ifrån den enda! Det är kombinationen av olika inspirationskällor som leder till de större verken. Det finns inte bara en sann inspirationskälla, utan det finns miljontals. Det kan vara filmer, böcker, musik , tankar, upplevelser. Vad som helst. Många författare (du är ingen författare Fredrik) är också väldigt lättinspirerade, därav så kommer många idéer från till exempel drömmar.
Nu svarade jag inte på frågan. Som vanligt. Men vad menas med att människor ska känna igen mig? Visst, ifall du går i min skola så kan du se på mig och veta vad som rör sig i mitt huvud, men vad har du för glädje av det? Jag har ingen glädje av det eftersom jag inte vet vilka som läser min blogg. Det är där DU har övertaget, för jag vet inte vem du är, men du vet istället vem jag är. Allt det här betyder egentligen inte någonting eftersom jag hatar att skriva. Fast jag älskar att skriva också. Ja ja. Jag skulle inte heller kalla den här bloggen som en ventil för mina känslor, eftersom de äkta känslorna (vilka äkta känslor?) är dolda. Det är bara en liten inblick, inte i mitt liv, utan i mina tankar. Mitt liv är ointressant (nej det är det inte) och det är därför jag tar fram den här sidan av mig där jag kan skriva om mina tankar.
Jag har alltid sagt att jag är horig med mina tankar och känslor, men jag känner mig ändå inte utblottad för främlingar. Det är väl för att jag har för bra självförtroende. Jag försöker uppmuntra andra till att skriva som jag, tänk er vilken gemenskap det skulle vara. Fast ändå farligt. Väldigt farligt. Egentligen så har den här bloggen aldrig kommit mig till skada. Liksom, vad ska någon säga efter att ha läst min blogg? Det måste kännas pinsamt att ens VETA vad som pågår i mitt huvud. Att se och prata med mig i verkligheten samtidigt som man vet vad som rör sig i mitt huvud. Inte skulle någon kommentera det. Vad finns det att säga? "Ey, Fredrik! Varför skrev du så ledsamt på bloggen igår?" Det där inträffar aldrig. Det händer inte. Just därför att andra människor nästan skäms över att veta saker som de egentligen inte borde veta. Det är därför få av mina vänner bryr sig om mina känslor när jag vill prata med dem. De påstår att det inte betyder något för dem att jag pratar känslor med dem. Just av den anledningen att jag kan göra det med en total främling. Jag tycker det är synd, för de inser inte att det finns så mycket annat att berätta. Det jag visar är bara det mest ytliga. Det finns saker som jag inte har berättat för någon (fast de sakerna existerar inte) på grund av att jag inte har haft det förtroendet för den personen.
Vad jag saknar i mitt liv är ett utomstående perspektiv och det är därför jag har en blogg. För att få ta del av anonyma personers tankar och känslor samt deras respons på mina egna tankar och känslor.
Hur kommer det sig att du har en blogg egentligen? Vill du att folk ska börja känna igen dig och eller fungerar det som en ventil för dina känslor? Och hur känns det att så totalt öppna sig inför främlingar?
Haha ni anar inte vilken rusning jag fick igenom kroppen av namnet på den kommenataren. "Jag". För det är exakt vad den här bloggen handlar om. Den handlar om jag.
Enligt Stephen King så finns det två olika slags författare (fast jag är ingen författare). Den som skriver för sig själv och den som skriver för andra. Stephen King påstår ändå att båda typerna är lika egoistiska, oavsett om denne skriver för sig själv eller för andra. Vilket alternativ som passar in på mig vet jag ännu inte, men jag tror att ALLA människor behöver någon slags respons. Jag skulle kunna skriva allt det här i Word, men då skulle det inte bli samma sak, eftersom jag hela tiden skulle vara medveten om att ingen annan skulle läsa det. Jag skulle inte få någon respons. Därav skulle jag inte heller kunna få någon inspiration ifrån andra människor. Visserligen är ensamhet en stor källa till inspiration, men det är långt ifrån den enda! Det är kombinationen av olika inspirationskällor som leder till de större verken. Det finns inte bara en sann inspirationskälla, utan det finns miljontals. Det kan vara filmer, böcker, musik , tankar, upplevelser. Vad som helst. Många författare (du är ingen författare Fredrik) är också väldigt lättinspirerade, därav så kommer många idéer från till exempel drömmar.
Nu svarade jag inte på frågan. Som vanligt. Men vad menas med att människor ska känna igen mig? Visst, ifall du går i min skola så kan du se på mig och veta vad som rör sig i mitt huvud, men vad har du för glädje av det? Jag har ingen glädje av det eftersom jag inte vet vilka som läser min blogg. Det är där DU har övertaget, för jag vet inte vem du är, men du vet istället vem jag är. Allt det här betyder egentligen inte någonting eftersom jag hatar att skriva. Fast jag älskar att skriva också. Ja ja. Jag skulle inte heller kalla den här bloggen som en ventil för mina känslor, eftersom de äkta känslorna (vilka äkta känslor?) är dolda. Det är bara en liten inblick, inte i mitt liv, utan i mina tankar. Mitt liv är ointressant (nej det är det inte) och det är därför jag tar fram den här sidan av mig där jag kan skriva om mina tankar.
Jag har alltid sagt att jag är horig med mina tankar och känslor, men jag känner mig ändå inte utblottad för främlingar. Det är väl för att jag har för bra självförtroende. Jag försöker uppmuntra andra till att skriva som jag, tänk er vilken gemenskap det skulle vara. Fast ändå farligt. Väldigt farligt. Egentligen så har den här bloggen aldrig kommit mig till skada. Liksom, vad ska någon säga efter att ha läst min blogg? Det måste kännas pinsamt att ens VETA vad som pågår i mitt huvud. Att se och prata med mig i verkligheten samtidigt som man vet vad som rör sig i mitt huvud. Inte skulle någon kommentera det. Vad finns det att säga? "Ey, Fredrik! Varför skrev du så ledsamt på bloggen igår?" Det där inträffar aldrig. Det händer inte. Just därför att andra människor nästan skäms över att veta saker som de egentligen inte borde veta. Det är därför få av mina vänner bryr sig om mina känslor när jag vill prata med dem. De påstår att det inte betyder något för dem att jag pratar känslor med dem. Just av den anledningen att jag kan göra det med en total främling. Jag tycker det är synd, för de inser inte att det finns så mycket annat att berätta. Det jag visar är bara det mest ytliga. Det finns saker som jag inte har berättat för någon (fast de sakerna existerar inte) på grund av att jag inte har haft det förtroendet för den personen.
Vad jag saknar i mitt liv är ett utomstående perspektiv och det är därför jag har en blogg. För att få ta del av anonyma personers tankar och känslor samt deras respons på mina egna tankar och känslor.
Kommentarer
Trackback
