SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA
"Förlåt. Jag menar det. Jag menar det verkligen."
Han tittar på henne i tre sekunder, sedan slår han ned blicken i marken. Jasså, han är ledsen. Varför skulle hon bry sig om det?
"Du är precis som alla andra. Exakt likadan som alla andra killar. Är det allt ni tänker på?" Hon korsar armarna i en trotsande ställning. Hon känner hur hakan darrar lite, men hon kontrollerar sig. Hon är tvungen att vara stark nu. Inte visa tecken på svaghet, för då kommer hon göra samma misstag igen. Men den här gången han kanske verkligen ångrar sig? Eller?
"Alltså, det kändes rätt att göra det då." Han ser riktigt ledsen ut nu. Nästan som att han ångrar sig. Men hon lät sig inte luras.
"Du kanske ska tänka mer än fem minuter framåt? Jag lovar att det skulle bli en stor skillnad."
"Jag vill bara känna att någon finns där."
"Du vill ha bekräftelse."
"Jag vet inte vad jag vill ha."
"Du är en destruktiv människa och sex är din drog."
"Så är det inte alls det! Du förstår inte!"
"Eller så är det du som inte förstår. Du vägrar förstå sanningen, för du är så självupptagen av den lögn du har målat upp. Det ironiska är att du nu inte längre ser den som en lögn, utan som sanningen i sig."
"Jag älskar ju dig."
"Nej, och det har jag förstått nu att du inte gör. Du älskar dig själv och du är en parasit som lever på andras energi. Du kommer aldrig att få veta hur det är att verkligen älska någon, så gå och ha ditt sex istället, men vet då att det kommer förstöra dig. För varje tjej som passerar så kommer de lämna sår i din själ och ständigt påminna dig om att du inte kan älska någon annan än dig själv. Minns du deras namn? Minns du deras själars namn? Nej, för de har passerat. Men du minns deras ansikten, dessa ansikten som du ser innan du sover, dessa ansikten som dömer dig när du är som svagast i nattens ensamhet. Hur hårt du än blundar så kommer du möta deras blickar innanför dina ögonlock, för det finns ingenstans att fly. Du är fången i din egen hjärna och du har kastat bort nyckeln." Och därefter kommer tårarna. Hon sitter där röd i ansiktet och tårarna smeker hennes kinder. Som vilken dag som helst. Nu börjar han gråta också. Tårar. Tårar av skuld.
"Jag visste inte att du kände såhär. Förlåt. Snälla förlåt mig."
Hon känner hur hon börjar ge efter. Ge efter för hans silkeslena röst. För hans strålande ögon. Men då säger hon det där ordet.
"Nej", säger hon och går.
Han tittar på henne i tre sekunder, sedan slår han ned blicken i marken. Jasså, han är ledsen. Varför skulle hon bry sig om det?
"Du är precis som alla andra. Exakt likadan som alla andra killar. Är det allt ni tänker på?" Hon korsar armarna i en trotsande ställning. Hon känner hur hakan darrar lite, men hon kontrollerar sig. Hon är tvungen att vara stark nu. Inte visa tecken på svaghet, för då kommer hon göra samma misstag igen. Men den här gången han kanske verkligen ångrar sig? Eller?
"Alltså, det kändes rätt att göra det då." Han ser riktigt ledsen ut nu. Nästan som att han ångrar sig. Men hon lät sig inte luras.
"Du kanske ska tänka mer än fem minuter framåt? Jag lovar att det skulle bli en stor skillnad."
"Jag vill bara känna att någon finns där."
"Du vill ha bekräftelse."
"Jag vet inte vad jag vill ha."
"Du är en destruktiv människa och sex är din drog."
"Så är det inte alls det! Du förstår inte!"
"Eller så är det du som inte förstår. Du vägrar förstå sanningen, för du är så självupptagen av den lögn du har målat upp. Det ironiska är att du nu inte längre ser den som en lögn, utan som sanningen i sig."
"Jag älskar ju dig."
"Nej, och det har jag förstått nu att du inte gör. Du älskar dig själv och du är en parasit som lever på andras energi. Du kommer aldrig att få veta hur det är att verkligen älska någon, så gå och ha ditt sex istället, men vet då att det kommer förstöra dig. För varje tjej som passerar så kommer de lämna sår i din själ och ständigt påminna dig om att du inte kan älska någon annan än dig själv. Minns du deras namn? Minns du deras själars namn? Nej, för de har passerat. Men du minns deras ansikten, dessa ansikten som du ser innan du sover, dessa ansikten som dömer dig när du är som svagast i nattens ensamhet. Hur hårt du än blundar så kommer du möta deras blickar innanför dina ögonlock, för det finns ingenstans att fly. Du är fången i din egen hjärna och du har kastat bort nyckeln." Och därefter kommer tårarna. Hon sitter där röd i ansiktet och tårarna smeker hennes kinder. Som vilken dag som helst. Nu börjar han gråta också. Tårar. Tårar av skuld.
"Jag visste inte att du kände såhär. Förlåt. Snälla förlåt mig."
Hon känner hur hon börjar ge efter. Ge efter för hans silkeslena röst. För hans strålande ögon. Men då säger hon det där ordet.
"Nej", säger hon och går.
Kommentarer
Trackback
