The man of clay
Jag blir beodrad att infiltrera basen och extrahera informationen. Jag vet inte vad syftet med mitt uppdrag är, men jag skyndar mig för att slutföra det. Precis när jag ska gå ned i den hemliga basen så får jag ett val. Om jag tar ett steg till så finns det en risk att det kommer vakter som kan upptäcka mig. Alternativet är annars att söka efter en annan hemlig väg in till basen. Jag ignorerar det senare alternativet och fortsätter nedåt för trappan. Några vakter kommer inte bli några problem. Det kan bara bli roligt att få visa vad jag går för också.
Det blir mörkare och mörkare för ju längre ned jag kommer. Det enda som hörs är fotstegen ifrån mig, där de smyger nedåt för trappen av metall. Efter en långs stund tar trappan slut och jag går framåt. Det är alldeles mörkt. Jag ser ingenting. Plötsligt så uppenbara sig ett ljus på andra sidan av rummet. Det ser ut som en dataskärm. Jag springer dit i hopp om att informationen jag söker finns i den datorn. Men när jag har kommit halvvägs så kommer det en ljusblixt och plötsligt badar hela rummet i ljus. Jag för händerna till ögonen av ren reflex och sedan när jag tittar så ser jag hur tolv stycken varelser störtar emot mig. En av dem slår mig hårt i bakhuvudet och jag tuppar av.
När jag vaknar igen så sitter jag i en soffa, med dessa tolv varelser. De är alla klädda i randiga kostymer, men deras huvuden är inte mänskliga. En har ett gamliknande huvud med stora kötttänder och grönt hårt. En annan har stora utstickande ögon och ett öppet sår i huvudet och så vidare. I mitten så sitter det en man. Hans ansikte är grått och det är rinnande. Det ser ut som mjuk knådad lera som har börjat smälta i solen. Den här mannen av lera börjar skratta och de andra elva stämmer in med honom. Han sätter sig obehagligt nära mig och börjar strypa mig med sina leriga, smältande händer. Plötsligt slutar han och börjar skratta igen.
Nu sover alla. Alla de 12 kostymvarelserna sover. Jag springer upp för att ge mig iväg, men då står mannen av lera där. Han ler åt mig. Han berättar för mig att han tänker hjälpa mig, men varför han ville det kunde jag inte förstå. Han berättar informationen för mig och säger sedan åt mig skynda iväg. Jag börjar småspringa iväg men då hör jag ett larm gå på igen. Mannen av lera vrålar av skratt och skriker sedan åt de elva andra att döda mig. Säkerhetsdörrarna slår igen och alla möjliga flyktvägar skärs av. Jag ser mig omkring på omgivningen och lägger märke till ett järnrör. Jag plockar upp det och börjar svinga det mot de annalkande gestalerna. Ben knäcks och lemmar lossnar. Jag slår huvudet av mannen med fågelhuvudet, jag bankar in skallbenet på en annan. Jag slår och slår och allt blir rött, allt smakar rött, allt luktar rött, allt känns rött.
När jag slutar så är min andhämtning tung och jag flackar med blicken. Men då tittar jag upp och jag ser att elva blodiga gestalter ligger staplade framför mig. På andra sidan står mannan av lera. Han skrattar fortfarande som en vansinnig dåre. Han flyttar handen till fickan i sin kostym och drar fram något. Jag tror det är en pistol så jag kastar mig mot golvet för att undvika att fyllas av bly. Men mannan av lera tar inte fram en pistol, han tar fram ett horn. Ett horn? Han sätter det mot sin mun och börjar blåsa och hela världen börjar vibrera. Hela världen skakar och jag känner hur marken försvinner under mig. Grus och sand piskar runt i stormar och allting faller, allting försvinner och dyker upp någon annanstans och jag skriker och förbannar mannen av lera, jag förbannar honom fö...
Sedan så vaknar jag och mamma säger att klockan är 06.20. Another day, another dream to remember.
Det blir mörkare och mörkare för ju längre ned jag kommer. Det enda som hörs är fotstegen ifrån mig, där de smyger nedåt för trappen av metall. Efter en långs stund tar trappan slut och jag går framåt. Det är alldeles mörkt. Jag ser ingenting. Plötsligt så uppenbara sig ett ljus på andra sidan av rummet. Det ser ut som en dataskärm. Jag springer dit i hopp om att informationen jag söker finns i den datorn. Men när jag har kommit halvvägs så kommer det en ljusblixt och plötsligt badar hela rummet i ljus. Jag för händerna till ögonen av ren reflex och sedan när jag tittar så ser jag hur tolv stycken varelser störtar emot mig. En av dem slår mig hårt i bakhuvudet och jag tuppar av.
När jag vaknar igen så sitter jag i en soffa, med dessa tolv varelser. De är alla klädda i randiga kostymer, men deras huvuden är inte mänskliga. En har ett gamliknande huvud med stora kötttänder och grönt hårt. En annan har stora utstickande ögon och ett öppet sår i huvudet och så vidare. I mitten så sitter det en man. Hans ansikte är grått och det är rinnande. Det ser ut som mjuk knådad lera som har börjat smälta i solen. Den här mannen av lera börjar skratta och de andra elva stämmer in med honom. Han sätter sig obehagligt nära mig och börjar strypa mig med sina leriga, smältande händer. Plötsligt slutar han och börjar skratta igen.
Nu sover alla. Alla de 12 kostymvarelserna sover. Jag springer upp för att ge mig iväg, men då står mannen av lera där. Han ler åt mig. Han berättar för mig att han tänker hjälpa mig, men varför han ville det kunde jag inte förstå. Han berättar informationen för mig och säger sedan åt mig skynda iväg. Jag börjar småspringa iväg men då hör jag ett larm gå på igen. Mannen av lera vrålar av skratt och skriker sedan åt de elva andra att döda mig. Säkerhetsdörrarna slår igen och alla möjliga flyktvägar skärs av. Jag ser mig omkring på omgivningen och lägger märke till ett järnrör. Jag plockar upp det och börjar svinga det mot de annalkande gestalerna. Ben knäcks och lemmar lossnar. Jag slår huvudet av mannen med fågelhuvudet, jag bankar in skallbenet på en annan. Jag slår och slår och allt blir rött, allt smakar rött, allt luktar rött, allt känns rött.
När jag slutar så är min andhämtning tung och jag flackar med blicken. Men då tittar jag upp och jag ser att elva blodiga gestalter ligger staplade framför mig. På andra sidan står mannan av lera. Han skrattar fortfarande som en vansinnig dåre. Han flyttar handen till fickan i sin kostym och drar fram något. Jag tror det är en pistol så jag kastar mig mot golvet för att undvika att fyllas av bly. Men mannan av lera tar inte fram en pistol, han tar fram ett horn. Ett horn? Han sätter det mot sin mun och börjar blåsa och hela världen börjar vibrera. Hela världen skakar och jag känner hur marken försvinner under mig. Grus och sand piskar runt i stormar och allting faller, allting försvinner och dyker upp någon annanstans och jag skriker och förbannar mannen av lera, jag förbannar honom fö...
Sedan så vaknar jag och mamma säger att klockan är 06.20. Another day, another dream to remember.
Kommentarer
Trackback
