Facebook

Sitter och funderar på lite allmänna saker som facebook. Det är väldig stor variation på vad människor delar med sig av. Vissa ställer frågor som de förväntar sig att det sociala nätverket av människor ska ta del av. Facebook är möjligheternas sida!

Det jobbigaste med facebook är att alla som delar med sig av någonting förväntar att vi ska bry oss. Jag är inget undantag i det, då jag ÄLSKAR när jag får många gillningar på min statusuppdatering. Minns att den bästa jag hade fick hela TIO GILLNINGAR. För att vara en helt totalt random människa som mig så är det ganska bra. Det är rätt få som faktiskt vet vem jag är, och de som vet vem jag är tycker förmodligen att jag är en ganska konstig person. Så skulle jag beskriva mig själv iallafall från ett utomstående perspektiv. Nästan lite excentrisk. Nää nu kanske jag överdriver.

Den jobbigaste statusuppdateringen är iallafall när en person i fråga mår dåligt och gör misstaget att dela med sig av det på facebook. Personligen så tycker jag att det är det mest patetiska man kan göra, men det är ju bara min åsikt. Har miljoner exempel, men jag vill inte hänga ut någon här. Så ifall du nu känner dig träffad av mina ord, oroa dig inte, det är inte personligt. Ett vanligt exempel på en emo-status är att den personen är ledsen efter en break-up, eller att någon har sagt något dumt. Ett annat roligt exempel på en statusuppdatering då man läser att någon ljuger hela tiden och att någon är så jävla falsk. Allvarligt talat? Har du verkligen ingen att prata med istället för att statusuppdatera om det? Varje gång någon skriver hur jävla falsk någon människa är så får jag lust att kommentera och föra talan för hela facebook. Något i stilen med "SKRIVER DU SÅDÄR FÖR ATT VI SKA BLI NYFIKNA OCH FRÅGA DIG VAD SOM HAR HÄNT?" Okej. Jag kanske överdrev där, men ändå, impulsen finns.

Ifall du är jättearg och sårad nu av mina hemska ord så skulle du kunna kommentera argt och säga att hela min blogg är en enda enorm statusuppdatering fylld av massa emo-texter och om hur mycket jag hatar världen och livet. Visst. Säg det. Men tänk då på att du är här av en anledning, jag har inte tvingat dig att komma hit till min blogg. Jag rekommenderar dig att skaffa en egen blogg, kanske en privat, där du kan skriva alla dina emotexter bäst du vill. Tyvärr så får du nog inte samma respons där. Det är därför min blogg är öppen. Jag har så bra självkänsla. Jag öppnar upp mig för er. Ifall ni hatar det, så okej. Gör det. Men varför ödsla massa energi på det? Haha. Jag har ju alltid sagt att jag är en stor hora när det gäller mina känslor. Jag skriver ned dem GRATIS. Alla kan läsa. Alla som vill. Varför jag bloggar och inte skriver i en hemlig dagbok är för att jag vill att ni läsare ska känna er inspirerade på något sätt. Och nej, mitt liv är inte så intressant och dramatiskt, men det är ändå mitt liv. Mitt liv och mina tankar. Så jag förväntar mig att ni bryr er lite. Kom igen. Lite bara. Snälla.

I vilket fall så är jag ingen stjärna på facebook och jag kommer förmodligen aldrig bli det heller, men jag oroar mig inte över det. Det finns viktigare saker att fokusera på. (Hennehennehennehennehennehennehennehennehenne)

Fast det vore jävligt coolt ifall 20 personer gillade min status. Fan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0