Lite mening i tillvaron (äntligen)
Åh ja. Äntligen lite mening i tillvaron. Det här är inte det ultimata livet, det nuet jag lever i nu är inte den ultimata lyckan, men jag trivs verkligen. Jag trivs verkligen i nuet och kan vakna upp och le lite försiktigt.
Självklart så finns det saker som skulle kunna göra min tillvaro ännu bättre, men jag känner att jag inte behöver de sakerna. Jag vill bara ha dem. Jag åtrår dem mer än något annat. Som kärlek till exempel. Ett förhållande. Jag är inte lycklig nu, men jag TRIVS. Förut har jag inte kunnat gjort det på samma sätt, eftersom jag då tyckt att kärlek var det viktigaste som fanns i livet, men jag tycker inte det längre. Det viktigaste för mig i livet är gemenskap och jag känner gemenskapen flöda igenom mig och de människorna i min omgivning. Kärlek är något annat och jag vet inte om jag VILL ha det eller BEHÖVER det. Vad är ett förhållande egentligen? Vad innebär det att älska någon? Jag är inte lika säker längre.
Frågor ger upphov till ännu fler frågor och jag kan inte låta bli att fråga mig själv ifall jag fortfarande VILL bli kär. Jag tror att jag egentligen bara har varit kär på riktigt en enda gång, ironiskt nog så var den kärleken inte besvarad, men det gör att jag inte kommer glömma den. De andra gångerna så har jag bara varit "kär i kärleken" för att använda ett utnött uttryck. Det finns en sak jag älskar mer än allt annat i hela världen och det är just det när någon säger att jag är speciell. Att den personen säger till mig att den aldrig har träffat någon som mig. DET är något som jag kan bygga ett förhållande på och egentligen är det fel. Jag låter personen bli kär i mig, och via den personens kärlek så blir jag kär i mig själv. Jag älskar den där känslan att bli älskad och för att få uppleva den så ger jag den andre personen vad den vill ha. Det kanske låter som det kan funka i ett förhållande, men det slutar alltid på samma sätt och det är att den andre personen inte känner sig uppskattad. Jag har alltid känt mig uppskattad. Varför? För att jag älskar mig själv via en annan människa. Patetiskt nog.
Denna egoistiska känsla ger upphov till att jag istället hatar mig själv. Hatar mig själv för alla mina brister, pekar på alla fel jag har gjort och skymmer över andra människors. Jag tar skulden, jag bär den börda som jag egentligen borde ha delat med någon annan. Inget förhållande som jag har haft så har det varit ömsesidig kärlek. Det har bara varit mig. Åh vad jag hatar det. Bara mig. Mig mig mig mig mig mig.
Fast inte den gången. Inte den gången jag blev kär på riktigt, för då kände jag en beundran för den andre personen. En beundran som gjorde att jag kände mig ärad av att känna den personen som i sin tur skapade en äkta känsla. En längtan för att den personen skulle få betyda något för mig. Ifall detta sker på båda sidor så tror jag att äkta kärlek faktiskt existerar. De "kärlekar" som jag har haft tidigare har bara grundat sig på mitt ego. Viljan att få bekräftelse. Viljan att få betyda allt för någon. Visst är det löjligt? Nej, det är det inte, för du kanske känner exakt samma sak. Tänk att få betyda allt för den som betyder allt för dig. Hahahahha.
Så problemet här är att jag vill bli kär, så mycket att jag inte tänker efter på konsekvenserna eller vad jag egentligen känner. Jag kan manipulera mina egna känslor så jag tror att jag älskar en människa. Det är jättelätt, men testa det aldrig, för då vill jag aldrig träffa dig. Så problemet med mig är att det är för mycket mig.
Kom in på feta sidospåret nu, men jag trivs bra utan kärlek just nu i mitt liv (även fast jag vill känna den där förbannade känslan mer än allt annat så behöver jag den inte) eftersom det finns andra viktiga värderingar att stå fast vid.
(snälla snälla snälla snälla snälla snälla)
Jag älskar inte att leva, men jag älskar att försöka förstå varför jag inte älskar att leva.
(åh det finns så många oskrivna tankar snälla skriv om dom så fort som möjligt snälla snälla)
Tankeflöde?
Självklart så finns det saker som skulle kunna göra min tillvaro ännu bättre, men jag känner att jag inte behöver de sakerna. Jag vill bara ha dem. Jag åtrår dem mer än något annat. Som kärlek till exempel. Ett förhållande. Jag är inte lycklig nu, men jag TRIVS. Förut har jag inte kunnat gjort det på samma sätt, eftersom jag då tyckt att kärlek var det viktigaste som fanns i livet, men jag tycker inte det längre. Det viktigaste för mig i livet är gemenskap och jag känner gemenskapen flöda igenom mig och de människorna i min omgivning. Kärlek är något annat och jag vet inte om jag VILL ha det eller BEHÖVER det. Vad är ett förhållande egentligen? Vad innebär det att älska någon? Jag är inte lika säker längre.
Frågor ger upphov till ännu fler frågor och jag kan inte låta bli att fråga mig själv ifall jag fortfarande VILL bli kär. Jag tror att jag egentligen bara har varit kär på riktigt en enda gång, ironiskt nog så var den kärleken inte besvarad, men det gör att jag inte kommer glömma den. De andra gångerna så har jag bara varit "kär i kärleken" för att använda ett utnött uttryck. Det finns en sak jag älskar mer än allt annat i hela världen och det är just det när någon säger att jag är speciell. Att den personen säger till mig att den aldrig har träffat någon som mig. DET är något som jag kan bygga ett förhållande på och egentligen är det fel. Jag låter personen bli kär i mig, och via den personens kärlek så blir jag kär i mig själv. Jag älskar den där känslan att bli älskad och för att få uppleva den så ger jag den andre personen vad den vill ha. Det kanske låter som det kan funka i ett förhållande, men det slutar alltid på samma sätt och det är att den andre personen inte känner sig uppskattad. Jag har alltid känt mig uppskattad. Varför? För att jag älskar mig själv via en annan människa. Patetiskt nog.
Denna egoistiska känsla ger upphov till att jag istället hatar mig själv. Hatar mig själv för alla mina brister, pekar på alla fel jag har gjort och skymmer över andra människors. Jag tar skulden, jag bär den börda som jag egentligen borde ha delat med någon annan. Inget förhållande som jag har haft så har det varit ömsesidig kärlek. Det har bara varit mig. Åh vad jag hatar det. Bara mig. Mig mig mig mig mig mig.
Fast inte den gången. Inte den gången jag blev kär på riktigt, för då kände jag en beundran för den andre personen. En beundran som gjorde att jag kände mig ärad av att känna den personen som i sin tur skapade en äkta känsla. En längtan för att den personen skulle få betyda något för mig. Ifall detta sker på båda sidor så tror jag att äkta kärlek faktiskt existerar. De "kärlekar" som jag har haft tidigare har bara grundat sig på mitt ego. Viljan att få bekräftelse. Viljan att få betyda allt för någon. Visst är det löjligt? Nej, det är det inte, för du kanske känner exakt samma sak. Tänk att få betyda allt för den som betyder allt för dig. Hahahahha.
Så problemet här är att jag vill bli kär, så mycket att jag inte tänker efter på konsekvenserna eller vad jag egentligen känner. Jag kan manipulera mina egna känslor så jag tror att jag älskar en människa. Det är jättelätt, men testa det aldrig, för då vill jag aldrig träffa dig. Så problemet med mig är att det är för mycket mig.
Kom in på feta sidospåret nu, men jag trivs bra utan kärlek just nu i mitt liv (även fast jag vill känna den där förbannade känslan mer än allt annat så behöver jag den inte) eftersom det finns andra viktiga värderingar att stå fast vid.
(snälla snälla snälla snälla snälla snälla)
Jag älskar inte att leva, men jag älskar att försöka förstå varför jag inte älskar att leva.
(åh det finns så många oskrivna tankar snälla skriv om dom så fort som möjligt snälla snälla)
Tankeflöde?
Kommentarer
Trackback
