Drömmar
Kan ju också berätta om min dröm som jag drömde. Fast innehållet är ganska kort och tyvärr så har ju Christopher Nolan patent på alla filosofiska tankar angående drömmar, men jag ska göra mitt bästa.
Eftersom drömmar aldrig börjar någonstans så är det tidigaste jag minns att jag satt på gården hemma hos mig. Jag tittade runt och allt såg normalt ut, men jag visste att det var en dröm. Jag visste att det var en dröm för att allt kändes så overkligt. Träden såg normala ut, de gula löven fall ett efter ett ned på marken. Hästarna gick och betade, mamma gick för att ta in dem. Ingenting verkade på något sätt annorlunda eller konstigt. Pappa gick och plockade äpplen och jag minns att min bror hade valt att sitta inne för att spela något tråkigt tv-spel. Plötsligt så insåg jag att det var en dröm. Jag visste ju att det var en dröm, men ingenting kunde bevisa att det var det. Inte just då. Jämt i drömmar när ingenting händer så kan jag FÅ saker att hända genom att vända upp blicken till landskapet och låtsas att något hemskt kommer hända. Det är oftast då det brukar bli en mardröm. Så jag reser mig och tittar ut över landskapet, känner den där pirrande känslan i magen av att något hemskt kommer hända, men ingenting händer. Inget stort monster kommer springade över slätten för att slå ihjäl mig, inte heller dyker någon vacker flicka upp som jag skulle kunna lära mig att älska. Ingenting händer, så jag sätter mig ned igen. Jag är fortfarande övertygad om att det är en dröm, men hur kan jag veta det? Det kan jag väl inte veta? Eller? Men jag känner ju det i hela kroppen, så ska jag ifrågasätta mina sinnens förmågor och förnuftet och ge efter för mina känslor? Känslor är ordlösa, medan den rationella tanken inte är. Så jag sitter ned och plockar fram min mobiltelefon. Tanken slår mig att det egentligen inte är en mobiltelefon, det är bara en tanke. Eftersom den inte är verklig så borde jag kunna förstöra den? Eller hur? Jag tar tag i mobilen med båda händerna för att bryta av den på mitten, men då känner jag hur verklig den känns i mina händer. Det här kan väl inte vara en dröm? Om det nu är en dröm så spelar det ingen roll om jag bryter sönder telefonen, det spelar ingen roll! För den är inte verklig! Tanken slår mig då också att i mitt vakna tillstånd kanske min kropp har letat fram telefonen och i detta nu håller i den där jag ligger i min säng. OM jag vrider om den i drömmen så måste det betyda att jag också vrider om den i verkligheten. Förutsatt att det här är en dröm alltså. Fast det är jag ju övertygad om. Eller? Jag sitter där med mobilen i handen och en vind blåser upp. Tveksamheten är den strid som utkämpas i mitt huvud. Efter ett tag så vinner fegheten och jag ger efter och släpper mobilen utan att ha skadat den. Men jag släppte mobilen vårdslöst och den ramlar ned i vår pool. Jag famlar efter att försöka få tag på den, men ger upp. Vad spelar det för roll egentligen? Om det här bara är en dröm så gör det mig detsamma.
Då kom mamma in och väckte mig. Typiskt. Saken är den att tänk om jag egentligen inte vaknade? Tänk om det här liksom är en fortsättning på drömmen? Det är därför jag hatar lägga mig. Jag hatar inte att sova, men jag hatar att gå och lägga mig. Samtidigt så hatar jag att vakna också, för då vet jag inte hur länge jag har sovit. Jag kanske har sovit hela livet och vaknar för första gången. Den enda gången jag har vaknat på riktigt var när jag föddes och det minns jag inte ens. Börjar på livet. Man minns ju inte början på sina drömmar heller och man minns inte heller början på livet när man föddes. Det borde man ju göra. Stor händelse liksom, men ändå så gör man inte det. Tänk om livet är en dröm. Så om jag förstör min mobiltelefon nu så gör det ingenting, inte i slutändan. Om jag mördar och våldtar så spelar det ingen roll, för allt det här är bara en dröm. Jag brukar ju fantisera om att jag är galen, men det är det här som hindrar mig ifrån att vara galen. OM jag hade kastat min mobil i väggen stenhårt så den hade gått sönder, DÅ hade jag varit galen för då finns inte spärren att förhindra sådana där saker. Då hade jag gjort det i verkligheten också. Så i drömmen kan man inte tänka "men jag förstör den bara i drömmen" för då är det drömmen som är verkligheten. Det enda beviset på att det var en dröm kommer när man faktiskt vaknar. Ifall jag mördar någon nu i verkligheten (i min verklighet som blir en dröm ifall jag vaknar när jag dör) så kommer det inte få några konsekvenser i döden. Om jag vaknar efter en dröm då jag har mördat någon, är det någon gud i vår verklighet som bestraffar mig för det? Nej. Ifall jag säger det till dig så kanske du tycker jag är konstig, men inget mer med det. Ingen dömer mig efter det. För det var bara en DRÖM. Så livet kanske är en dröm. Passa er, ni realister. Tänk om ni har fel. Jag ska göra livet till en mardröm för er.
Om det vi drömmer är vad vi inte tänker på när vi lever, så måste det vi gör när i lever vara det vi inte tänker på när vi är döda. Så vad omfattar livet? ALLT, allt du känner till omfattar livet och allt det där kommer du inte göra när du är död. Fast det är ju då vi kommer till den gigantiska motsägelsen, som motsäger allt jag hitills har sagt. I min dröm som jag drömde så ifrågasatta jag att det var verkligheten. Jag visste att det var en dröm. Hur kunde jag veta det? Det går inte ihop. Jag ifrågasatte den verklighet jag för tillfället befann mig i. Så nu tänker jag ifrågasätta den här verkligheten också. Den som du och jag delar. Livet kanske bara är en delad dröm, men jag tänker ifrågasätta den ändå. Hur kan jag förresten veta att den är delad? Jag vet ju bara att jag finns, för jag kan känna mig. Jag kan inte känna andra människor på samma sätt och de saker som inte finns i min vetskap, det existerar inte. Så ifall du berättar något nytt för mig som jag inte visste innan så börjar det exsistera i samma stund för mig som du berättar det. Visst är det otroligt? Nä, tänkte väl det.
När jag vaknar upp i döden så ska jag aldrig mer gå och lägga mig igen, för jag älskar verkligheten (verkligheten? du har aldrig upplevt verkligheten). Verkligheten är för mig när jag inte kan ifrågasätta den och säga att det bara är en dröm. Ifall jag säger den meningen eller så lite som tänker tanken så är det inte längre en verklighet.
Hhahahahahhah. Det här var det sjukaste inlägg jag någonsin skrivet. Äckligt invecklat. Jag är glad att jag slipper läsa det själv. Jag skulle kunna skriva två paragrafer till, men jag lägger ned här.
Nuf said.
Eftersom drömmar aldrig börjar någonstans så är det tidigaste jag minns att jag satt på gården hemma hos mig. Jag tittade runt och allt såg normalt ut, men jag visste att det var en dröm. Jag visste att det var en dröm för att allt kändes så overkligt. Träden såg normala ut, de gula löven fall ett efter ett ned på marken. Hästarna gick och betade, mamma gick för att ta in dem. Ingenting verkade på något sätt annorlunda eller konstigt. Pappa gick och plockade äpplen och jag minns att min bror hade valt att sitta inne för att spela något tråkigt tv-spel. Plötsligt så insåg jag att det var en dröm. Jag visste ju att det var en dröm, men ingenting kunde bevisa att det var det. Inte just då. Jämt i drömmar när ingenting händer så kan jag FÅ saker att hända genom att vända upp blicken till landskapet och låtsas att något hemskt kommer hända. Det är oftast då det brukar bli en mardröm. Så jag reser mig och tittar ut över landskapet, känner den där pirrande känslan i magen av att något hemskt kommer hända, men ingenting händer. Inget stort monster kommer springade över slätten för att slå ihjäl mig, inte heller dyker någon vacker flicka upp som jag skulle kunna lära mig att älska. Ingenting händer, så jag sätter mig ned igen. Jag är fortfarande övertygad om att det är en dröm, men hur kan jag veta det? Det kan jag väl inte veta? Eller? Men jag känner ju det i hela kroppen, så ska jag ifrågasätta mina sinnens förmågor och förnuftet och ge efter för mina känslor? Känslor är ordlösa, medan den rationella tanken inte är. Så jag sitter ned och plockar fram min mobiltelefon. Tanken slår mig att det egentligen inte är en mobiltelefon, det är bara en tanke. Eftersom den inte är verklig så borde jag kunna förstöra den? Eller hur? Jag tar tag i mobilen med båda händerna för att bryta av den på mitten, men då känner jag hur verklig den känns i mina händer. Det här kan väl inte vara en dröm? Om det nu är en dröm så spelar det ingen roll om jag bryter sönder telefonen, det spelar ingen roll! För den är inte verklig! Tanken slår mig då också att i mitt vakna tillstånd kanske min kropp har letat fram telefonen och i detta nu håller i den där jag ligger i min säng. OM jag vrider om den i drömmen så måste det betyda att jag också vrider om den i verkligheten. Förutsatt att det här är en dröm alltså. Fast det är jag ju övertygad om. Eller? Jag sitter där med mobilen i handen och en vind blåser upp. Tveksamheten är den strid som utkämpas i mitt huvud. Efter ett tag så vinner fegheten och jag ger efter och släpper mobilen utan att ha skadat den. Men jag släppte mobilen vårdslöst och den ramlar ned i vår pool. Jag famlar efter att försöka få tag på den, men ger upp. Vad spelar det för roll egentligen? Om det här bara är en dröm så gör det mig detsamma.
Då kom mamma in och väckte mig. Typiskt. Saken är den att tänk om jag egentligen inte vaknade? Tänk om det här liksom är en fortsättning på drömmen? Det är därför jag hatar lägga mig. Jag hatar inte att sova, men jag hatar att gå och lägga mig. Samtidigt så hatar jag att vakna också, för då vet jag inte hur länge jag har sovit. Jag kanske har sovit hela livet och vaknar för första gången. Den enda gången jag har vaknat på riktigt var när jag föddes och det minns jag inte ens. Börjar på livet. Man minns ju inte början på sina drömmar heller och man minns inte heller början på livet när man föddes. Det borde man ju göra. Stor händelse liksom, men ändå så gör man inte det. Tänk om livet är en dröm. Så om jag förstör min mobiltelefon nu så gör det ingenting, inte i slutändan. Om jag mördar och våldtar så spelar det ingen roll, för allt det här är bara en dröm. Jag brukar ju fantisera om att jag är galen, men det är det här som hindrar mig ifrån att vara galen. OM jag hade kastat min mobil i väggen stenhårt så den hade gått sönder, DÅ hade jag varit galen för då finns inte spärren att förhindra sådana där saker. Då hade jag gjort det i verkligheten också. Så i drömmen kan man inte tänka "men jag förstör den bara i drömmen" för då är det drömmen som är verkligheten. Det enda beviset på att det var en dröm kommer när man faktiskt vaknar. Ifall jag mördar någon nu i verkligheten (i min verklighet som blir en dröm ifall jag vaknar när jag dör) så kommer det inte få några konsekvenser i döden. Om jag vaknar efter en dröm då jag har mördat någon, är det någon gud i vår verklighet som bestraffar mig för det? Nej. Ifall jag säger det till dig så kanske du tycker jag är konstig, men inget mer med det. Ingen dömer mig efter det. För det var bara en DRÖM. Så livet kanske är en dröm. Passa er, ni realister. Tänk om ni har fel. Jag ska göra livet till en mardröm för er.
Om det vi drömmer är vad vi inte tänker på när vi lever, så måste det vi gör när i lever vara det vi inte tänker på när vi är döda. Så vad omfattar livet? ALLT, allt du känner till omfattar livet och allt det där kommer du inte göra när du är död. Fast det är ju då vi kommer till den gigantiska motsägelsen, som motsäger allt jag hitills har sagt. I min dröm som jag drömde så ifrågasatta jag att det var verkligheten. Jag visste att det var en dröm. Hur kunde jag veta det? Det går inte ihop. Jag ifrågasatte den verklighet jag för tillfället befann mig i. Så nu tänker jag ifrågasätta den här verkligheten också. Den som du och jag delar. Livet kanske bara är en delad dröm, men jag tänker ifrågasätta den ändå. Hur kan jag förresten veta att den är delad? Jag vet ju bara att jag finns, för jag kan känna mig. Jag kan inte känna andra människor på samma sätt och de saker som inte finns i min vetskap, det existerar inte. Så ifall du berättar något nytt för mig som jag inte visste innan så börjar det exsistera i samma stund för mig som du berättar det. Visst är det otroligt? Nä, tänkte väl det.
När jag vaknar upp i döden så ska jag aldrig mer gå och lägga mig igen, för jag älskar verkligheten (verkligheten? du har aldrig upplevt verkligheten). Verkligheten är för mig när jag inte kan ifrågasätta den och säga att det bara är en dröm. Ifall jag säger den meningen eller så lite som tänker tanken så är det inte längre en verklighet.
Hhahahahahhah. Det här var det sjukaste inlägg jag någonsin skrivet. Äckligt invecklat. Jag är glad att jag slipper läsa det själv. Jag skulle kunna skriva två paragrafer till, men jag lägger ned här.
Nuf said.
Kommentarer
Trackback
