Flyg iväg då
Idag har jag sett två Ingmar Bergman filmer och gissa vad?
Jag är hänförd (fast än jag förknippar det ordet med något annat så ska jag börja använda det så jag inte förknippar det med den där andra saken som jag inte orkar minnas) av svensk filmindustri. Varför finns det inte fler svenskar som gör sådana här filmer? Svaret på den frågan är förmodligen ganska enkel eftersom det bara finns (fanns) en Ingmar Bergman. Synd att han är död. Så ifall någon frågar så tänker jag säga att min tvillingsjäl är död. Fast hur var det där relevant? Jag vet inte.
Precis som huvudkaraktärerna i alla mina favoritfilmer så känns allt jag gör ypperligt meningslöst. Fast det kanske bara är den klassiska söndagsångesten. Jag vet inte. Inte heller känner jag mig känslosam idag, bara tom. HAHA ÅH, det uttrycket är så sönderanvänt av både mig och alla andra, men jag var tvungen att skriva det ändå. Eller kansnake det finns ett bättre uttryck? Inte tom, utan tyst! Ja! Visserligen så används det ordet väldigt flitigt, men inte i detta sammanhanget. Idag är jag väldigt tyst. Mitt hjärtas sång ekar längre inte i de röda salarna, inte heller kan man höra livets rytm pulsera igenom golvet. Det är tyst. Allt är så tyst till förbannelse. Även om jag ock vandrar i mi dödstysta salar så har jag inget att frukta, för väggarna ska aldrig falla ned över mig. Inte heller ska det höga taket spricka och blotta det som finns utanför universums rand, för det är ingen syn av livet, för utanför väntar döden. Först när jag drar mitt sista andetag ska taket spricka och jag ska blundande föras iväg, bort dit ingen hör hemma, åh dilivium, dränk mig i glömska.
(snälla om ett år så kommer du ångra dig när du tittar tillbaka och du kommer skratta och du kommer inget förstå du kommer inte förstå varför du tänkte dessa destruktiva tankar)
Mycket möjligt.
Jag är hänförd (fast än jag förknippar det ordet med något annat så ska jag börja använda det så jag inte förknippar det med den där andra saken som jag inte orkar minnas) av svensk filmindustri. Varför finns det inte fler svenskar som gör sådana här filmer? Svaret på den frågan är förmodligen ganska enkel eftersom det bara finns (fanns) en Ingmar Bergman. Synd att han är död. Så ifall någon frågar så tänker jag säga att min tvillingsjäl är död. Fast hur var det där relevant? Jag vet inte.
Precis som huvudkaraktärerna i alla mina favoritfilmer så känns allt jag gör ypperligt meningslöst. Fast det kanske bara är den klassiska söndagsångesten. Jag vet inte. Inte heller känner jag mig känslosam idag, bara tom. HAHA ÅH, det uttrycket är så sönderanvänt av både mig och alla andra, men jag var tvungen att skriva det ändå. Eller kansnake det finns ett bättre uttryck? Inte tom, utan tyst! Ja! Visserligen så används det ordet väldigt flitigt, men inte i detta sammanhanget. Idag är jag väldigt tyst. Mitt hjärtas sång ekar längre inte i de röda salarna, inte heller kan man höra livets rytm pulsera igenom golvet. Det är tyst. Allt är så tyst till förbannelse. Även om jag ock vandrar i mi dödstysta salar så har jag inget att frukta, för väggarna ska aldrig falla ned över mig. Inte heller ska det höga taket spricka och blotta det som finns utanför universums rand, för det är ingen syn av livet, för utanför väntar döden. Först när jag drar mitt sista andetag ska taket spricka och jag ska blundande föras iväg, bort dit ingen hör hemma, åh dilivium, dränk mig i glömska.
(snälla om ett år så kommer du ångra dig när du tittar tillbaka och du kommer skratta och du kommer inget förstå du kommer inte förstå varför du tänkte dessa destruktiva tankar)
Mycket möjligt.
Kommentarer
Trackback
