cocacolacowboys

"man behöver inte alltid vara djup. det leder ibland till för mycket tänkade, sådant tänkande har ofta en tendens att göra en olycklig"

Jag sitter på mitt rum och lyssnar på musik och plötsligt så hör jag ett svagt surrande. Det blir högre och en stor äcklig fluga flyger emot mig och brakar in i mitt hår. Den surrar runt helt disorienterad bara för att lyfta och flyga vidare helt förvirrat. Den flyger iväg utom synhåll och jag känner en irritation stiga inom mig. Den är seg och trög såhär sent in på hösten. Det vore lika bra ifall jag dödade den. Jag ignorerar flugans höga surr någonstans borta vid min säng och jag fokuserar på det jag gör på datorn, men likväl så känner mig distraherad. Snälla få den att sluta.

(Ibland brukar jag fundera på om det är rätt att döda en annan fluga. Vad ger mig rätten att släcka ett annat liv, bara för att den organismen irriterar mig eller på något sätt stör mig? Vad ger mig den rätten? Är den given? Eller tar jag den? Är död ett brott mot naturen? Ändå så får jag dåligt samvete ifall jag dödar en fluga. Fast den kanske hade det bättre som död. Fast det känns ändå så onaturligt.)

Nu har den helt plötsligt slutat. Gud så skönt. Jag började bli så fruktansvärt trött på den. Kunde ju inte tänka. Kunde inte fokusera tankarna. Fast undra var den tog vägen? Borde jag se efter? Men nej, herregud, det är en meningslös fluga som förmodligen är död. Det är ändå ingen idé. Nu fortsätter jag med mitt. Vilken film ska jag se ikväll?

(Och flugan den ligger ju där. Död. Utan att jag har rört den. Minutrarna efter att tanken på att slå ihjäl den kom så dog den av sig själv istället. Den hann flyga upp i läslampan en sista gång, sedan föll den död ned. Den rör sig inte. Den är död. Lika död som jag är. Sången i mitt hjärta sjunger inte längre. Samma är det med tystnaden för flugen. Den surrar inte längre. Surret har tystnat.)

Jag tror jag tar och ser "Tystnaden" av Ingmar Bergman. Temat är guds tystnad. Det är ju sista filmen i en triologi om gud. Jag älskar verkligen Ingmar Bergmans filmer.

(Jag är ju redan död)