cocacolacowboys

Haha jag klarar inte av det här längre.

Om jag bara fick ur mig ett ord. En mening kanske. En blick. Snälla. Någonting. Det värsta som egentligen kan hända i det värsta scenariot är att jag blir krossad. Av mig själv alltså. Som vanligt. Det är sällan det



MEN VÄNTA, VARFÖR SKRIVER JAG ENS OM DET HÄR. INGENTING AV DET HÄR HÄNDER JU. Blir så irriterad. Måste påminna mig själv om att jag faktiskt aldrig har pratat med den människan, även om jag har 1000 framtidsscenarion av när jag pratar med den människan. Varför känns det såhär? Varför har det blivit en tanke som uppslukar allting annat? Det här är inte kärlek. Kärlek är en illusion. Det här är bara en fånig besatthet som snart kommer att gå över och då kan jag fortsätta med min fantastiska liv som ingenting har hänt. Eller? Måste det inträffa någonting? Kommer den här besattheten inte gå bort av sig själv? Måste jag agera? Och varför i helvete har jag en konstig känsla i magen som jag inte har känt på ett år. Jag förstår ingenting. Det finns ingen logik i mina tankar längre. Förnuftet försvann för två veckor sedan och ersattes av fantasin. Snälla ge mig tillbaka förmågan att tänka logiskt, fantasin håller mig bara fången i en värld som ligger så fruktansvärt långt bort från verkligheten.

Varför känner jag såhär. Jag har aldrig pratat med människan.


(fast jag vet ju faktiskt inte
om du verkligen existerar)

(om du är en människa
precis som mig)

(kan vi inte prata någon dag
så jag får se om du är äkta)

(och om du inte är
verklig trots allt)

(så är du den vackraste illusionen
jag någonsin skapat)