jag skulle ha gått och lagt mig istället
"Jag vill inte ha en monolog," sa han och tittade henne rakt in i ögonen. "Förstår du det? Jag hatar det, det är det värsta jag vet. Jag vet inte om du finns på riktigt, men om du bara är på låtsas så kan du väl låtsas vara verklig? För min skull? Så jag slipper känna mig ensam? Snälla. Jag begär inte mycket."
Hon tittade ned i backen och suckade. "Det handlar alltid bara om dig. Hur du känner och vad du vill. Betyder jag ingenting längre? Finns jag bara till för att göra dig lycklig och hålla dig sällskap?"
"Nej," svarade han fort och sedan visste han inte vad han skulle säga. Det blev tyst ett tag. Han tittade på henne. Hon tittade inte på honom. Hon tittade bort mot horisonten. Då bröt han tystanden. "Men visst är du verklig? Visst har jag inte hittat på dig?"
"Det är just där problemet ligger. Vad ska jag säga för att övertyga dig? Jag är också en människa. Precis som dig. Det är det som du inte förstår. Jag finns inte för din skull." De orden sved i henne, men hon hade varit tvungen att få ur sig dem. Och därefter följde den exakta reaktionen som hon förväntat sig.
Han fick ett tomt ansiktsuttryck. Åh, han var så sårbar och så ömtålig, varför hade hon stuckit honom sådär? "Vad menar du?" sa han och darrade på rösten. Under en längre tid så hade han varit så rädd för att hon skulle säga det där. Att hon inte fanns för honom. Åh det var ett svek. Ånej. Varför nu. Nej!
Hon suckade igen, för nu kom det jobbiga. Varför kunde han inte vara som vanliga killar istället? Varför skulle han överdramatisera allting? Varför skulle han göra saker större än de egentligen var? Varför var han så sårbar och så ömtålig? Varför älskade hon honom? Hon fick inte längre något levnadsutrymme.
"Ja, vad menar jag egentligen," sa hon och nu darrade också hon på rösten. "Jag vill inte längre. Förstår du det? Jag vill inte längre. Jag är trött på att aldrig få tid för mig själv. Det handlar bara om dig hela tiden. Jag får inte utrymme för att andas. Jag har försökt hela tiden, men nu vill jag inte längre. Hör du det? Du är en parasit. En parasit som lever på min livsenergi för att föda ditt eget ego." När hon såg hans reaktion så ångrade hon sig.
Han blev tyst. Tystnaden. Det var det som han fruktade mest i hela världen. Den skräck som fyllde honom som en svart vätska. Tystnad. Och här gick den inte att bryta. Han försökte, men fick inte fram några ord. Klumpen i halsen tryckte tillbaka alla de saker han ville säga henne. Alla de ursäkter han ville framföra. Alla känslor som skrek efter att få bli uttryckta. Nej, ingenting av det där kom ut. Han var tyst och alldels vit i ansiktet. Ögonen blinkade till. Och igen. Sedan började han blinka frenetiskt men inga tårar kom. Det började ryka i armarna, samtidigt som läppen började darra. Men han var fortfarande tyst. Inte ett ljud.
"Snälla, förlåt, jag menade inget av det jag sa," viskade hon. "Du förstår väl det? Jag älskar dig och jag har alltid gjort det! Vi kommer att lösa det här som vi alltid har gjort."
"Nej," sa han och skrattade. "För du existerar inte."
Nej. Ingenting kommer att lösa sig. Jag har hittat på er. Ni finns inte. Ni är bara skuggor i mitt huvud och jag hatar er för att ni påminner mig om att ni finns där. Varför skriver jag om er? Varför skriver jag om smärta? Varför skriver jag om separationer och ångest? Varför skriver jag överhuvudtaget? Varför hör jag era röster hela tiden, röster som skriker om uppmärksamhet. Jag vet inte ens vad ni heter. Det är sällan som ni har namn. Försvinn. Försvinn ur mitt huvud. Sluta prata med varandra. Sluta vara på platser som inte existerar. Varför låtsas ni som om ni var riktiga människor? Ni är ju inte det. Ni är bara ett typsnitt och svarta streck mot en vit bakgrund. Det här är inte verkligheten. Vart är verkligheten, och varför har jag övergivit den? Jag förstår inte.
(vem är du som ifrågasätter Kreativiteten. vem är du att ifrågasätta gud. du är ingen. du har inget namn. du är namnlös. så fall på ned på knä i vördnad, för Kreativiteten är den enda sanna guden. fall ned på knä och du ska få lära dig om gudomlighet.)
...
(ställ den fråga som förstör allting du har kämpat för)
varför blir det alltid såhär?.....
Hon tittade ned i backen och suckade. "Det handlar alltid bara om dig. Hur du känner och vad du vill. Betyder jag ingenting längre? Finns jag bara till för att göra dig lycklig och hålla dig sällskap?"
"Nej," svarade han fort och sedan visste han inte vad han skulle säga. Det blev tyst ett tag. Han tittade på henne. Hon tittade inte på honom. Hon tittade bort mot horisonten. Då bröt han tystanden. "Men visst är du verklig? Visst har jag inte hittat på dig?"
"Det är just där problemet ligger. Vad ska jag säga för att övertyga dig? Jag är också en människa. Precis som dig. Det är det som du inte förstår. Jag finns inte för din skull." De orden sved i henne, men hon hade varit tvungen att få ur sig dem. Och därefter följde den exakta reaktionen som hon förväntat sig.
Han fick ett tomt ansiktsuttryck. Åh, han var så sårbar och så ömtålig, varför hade hon stuckit honom sådär? "Vad menar du?" sa han och darrade på rösten. Under en längre tid så hade han varit så rädd för att hon skulle säga det där. Att hon inte fanns för honom. Åh det var ett svek. Ånej. Varför nu. Nej!
Hon suckade igen, för nu kom det jobbiga. Varför kunde han inte vara som vanliga killar istället? Varför skulle han överdramatisera allting? Varför skulle han göra saker större än de egentligen var? Varför var han så sårbar och så ömtålig? Varför älskade hon honom? Hon fick inte längre något levnadsutrymme.
"Ja, vad menar jag egentligen," sa hon och nu darrade också hon på rösten. "Jag vill inte längre. Förstår du det? Jag vill inte längre. Jag är trött på att aldrig få tid för mig själv. Det handlar bara om dig hela tiden. Jag får inte utrymme för att andas. Jag har försökt hela tiden, men nu vill jag inte längre. Hör du det? Du är en parasit. En parasit som lever på min livsenergi för att föda ditt eget ego." När hon såg hans reaktion så ångrade hon sig.
Han blev tyst. Tystnaden. Det var det som han fruktade mest i hela världen. Den skräck som fyllde honom som en svart vätska. Tystnad. Och här gick den inte att bryta. Han försökte, men fick inte fram några ord. Klumpen i halsen tryckte tillbaka alla de saker han ville säga henne. Alla de ursäkter han ville framföra. Alla känslor som skrek efter att få bli uttryckta. Nej, ingenting av det där kom ut. Han var tyst och alldels vit i ansiktet. Ögonen blinkade till. Och igen. Sedan började han blinka frenetiskt men inga tårar kom. Det började ryka i armarna, samtidigt som läppen började darra. Men han var fortfarande tyst. Inte ett ljud.
"Snälla, förlåt, jag menade inget av det jag sa," viskade hon. "Du förstår väl det? Jag älskar dig och jag har alltid gjort det! Vi kommer att lösa det här som vi alltid har gjort."
"Nej," sa han och skrattade. "För du existerar inte."
Nej. Ingenting kommer att lösa sig. Jag har hittat på er. Ni finns inte. Ni är bara skuggor i mitt huvud och jag hatar er för att ni påminner mig om att ni finns där. Varför skriver jag om er? Varför skriver jag om smärta? Varför skriver jag om separationer och ångest? Varför skriver jag överhuvudtaget? Varför hör jag era röster hela tiden, röster som skriker om uppmärksamhet. Jag vet inte ens vad ni heter. Det är sällan som ni har namn. Försvinn. Försvinn ur mitt huvud. Sluta prata med varandra. Sluta vara på platser som inte existerar. Varför låtsas ni som om ni var riktiga människor? Ni är ju inte det. Ni är bara ett typsnitt och svarta streck mot en vit bakgrund. Det här är inte verkligheten. Vart är verkligheten, och varför har jag övergivit den? Jag förstår inte.
(vem är du som ifrågasätter Kreativiteten. vem är du att ifrågasätta gud. du är ingen. du har inget namn. du är namnlös. så fall på ned på knä i vördnad, för Kreativiteten är den enda sanna guden. fall ned på knä och du ska få lära dig om gudomlighet.)
...
(ställ den fråga som förstör allting du har kämpat för)
varför blir det alltid såhär?.....
Kommentarer
Trackback
