Dessa förlorade minnen
Har jag drömt allt eller hände det verkligen? Inträffade det bara i min fantasi eller i någon slags parallel verklighet? Fanns det en plats där vi kunde vara ostörda ifrån omvärlden, eller var det bara en vacker plats i mina tankar? Där vi sprang på öde stränder, skrattandes och skrikandes åt ödets alla ansikten, för ja, det var en upplevelse. Det var ett äventyr. Hur skulle det inte kunna vara verklighet? Jag minns det ju så väl. Fast egentligen så kanske det inte är mer än oupplevda minnen, oknutna trådar i evighetens spindelväv. Varför kunde vi inte avsluta det på ett värdigt sätt? Varför kunde vi inte skriva våra namn i sanden och minnas våra själars namn? Hur kunde vi glömma den sång som vi brukade sjunga? Den text som vi skrev tillsammans? Åh, den var ju så vacker. Jag minns när du skrev en rad, så skrev jag den andra, och så fortsatte det tills evigheten hann ikapp oss. Visst var det vackert? På dessa slätter vi sprang på flykt undan ödet. Vi ville inte sa sanningen när fantasin var så mycket vackrare. Men trots fantasins eviga värld så fanns det en slags verklighet i vår fantasi, och den var vi som var verkligheten. Vi var verkligheten i vår egen fantasi, det var vi som inte hörde hemma i den värld som vi skapat i våra tankar. Det var en plats där ting tilläts att växa, men i verkligheten var vi sådana förstörare.
Till ljudet av musik så byggde vi den värld som vi trodde skulle vara så vacker, vi byggde vår världs u glas för det reflekterade ljuset av våra själar vilket bländade oss när vi såg på den värld som vi hade byggt endast med våra tankar. Men ironiskt nog så skulle alla speglar krossas, då allt börjar med en liten spricka. Det slutade med att v¨ra själars ansikten srpack och verkligheten var en förödande jordbävning som skrattade åt vårt patetiska försök att skapa en skyddad plats från destruktiva tankar. Åh vi var sådana dårar, för verkligheten är den siste fienden som förintas innan vi möter döden och får dränka oss i glömskans hav.
Åh, du är så fin men jag minns inte vad din själ heter
(Vi har aldrig träffats förut)
Till ljudet av musik så byggde vi den värld som vi trodde skulle vara så vacker, vi byggde vår världs u glas för det reflekterade ljuset av våra själar vilket bländade oss när vi såg på den värld som vi hade byggt endast med våra tankar. Men ironiskt nog så skulle alla speglar krossas, då allt börjar med en liten spricka. Det slutade med att v¨ra själars ansikten srpack och verkligheten var en förödande jordbävning som skrattade åt vårt patetiska försök att skapa en skyddad plats från destruktiva tankar. Åh vi var sådana dårar, för verkligheten är den siste fienden som förintas innan vi möter döden och får dränka oss i glömskans hav.
Åh, du är så fin men jag minns inte vad din själ heter
(Vi har aldrig träffats förut)
Kommentarer
Trackback
