Hej verklighet, du som vet
(kom ihåg att allt som står inom parenteser är lögner)
Jag önskar att (och efter de orden så insåg jag att jag inte hade något vettigt att säga. att uttrycka vad man önskar är destruktivt tänkande och sätter endast upp ett mål som man inte kan nå. en stege utan stegpinnar. en trappa utan trappsteg. sådan är min väg, där det som kan föra mig uppåt endast är min vilja. i en värld där fysisk styrka spelar föga roll. verkligheten är en värld där jag inte är kung och inte kan regera med min outgrundliga visdom. verkligheten är den eviga påminnelsen om hur mänsklig jag faktiskt är. åh du eviga verklighet, du är den siste fienden som förintas innan döden. kärlek är dock inte någon fantasi som jag själv tror ibland, utan kärlek är i själva verket en illusion i den verklighet jag tvingas leva i. kärleken känns ibland så fruktansvärt verklig, men den är bara den starkaste illusionen jag kan frambringa för mig själv. det farliga med verkligheten är att jag inte heller kan lita på någon. alla ljuger. du ljuger. jag ljuger. vi skapar våra lögner för att vi ska kunna hantera verklighet. men lögner är dock inte illusioner, för lögner ser jag igenom. illusionen försvinner aldrig och förändras aldrig, men lögnen kan jag genomskåda så lätt, så de lögner jag skapar för mig själv är värdelösa. sedan så finns det en slags sanning, men saken är den att det finns så många sanningar. vad ska jag tro på? ska jag tro på sanning ett eller sanning två? för inget av dem är ju lögn, eller hur? för lögner kan man se igenom. sanningar däremot, är genomskinliga och utstrålar oskyldighet. det låter logiskt) du var kär i mig
Vi skrattade och höll om varandra. Sedan föll världen samman.
(Illusioner, spegelglas)
Jag önskar att (och efter de orden så insåg jag att jag inte hade något vettigt att säga. att uttrycka vad man önskar är destruktivt tänkande och sätter endast upp ett mål som man inte kan nå. en stege utan stegpinnar. en trappa utan trappsteg. sådan är min väg, där det som kan föra mig uppåt endast är min vilja. i en värld där fysisk styrka spelar föga roll. verkligheten är en värld där jag inte är kung och inte kan regera med min outgrundliga visdom. verkligheten är den eviga påminnelsen om hur mänsklig jag faktiskt är. åh du eviga verklighet, du är den siste fienden som förintas innan döden. kärlek är dock inte någon fantasi som jag själv tror ibland, utan kärlek är i själva verket en illusion i den verklighet jag tvingas leva i. kärleken känns ibland så fruktansvärt verklig, men den är bara den starkaste illusionen jag kan frambringa för mig själv. det farliga med verkligheten är att jag inte heller kan lita på någon. alla ljuger. du ljuger. jag ljuger. vi skapar våra lögner för att vi ska kunna hantera verklighet. men lögner är dock inte illusioner, för lögner ser jag igenom. illusionen försvinner aldrig och förändras aldrig, men lögnen kan jag genomskåda så lätt, så de lögner jag skapar för mig själv är värdelösa. sedan så finns det en slags sanning, men saken är den att det finns så många sanningar. vad ska jag tro på? ska jag tro på sanning ett eller sanning två? för inget av dem är ju lögn, eller hur? för lögner kan man se igenom. sanningar däremot, är genomskinliga och utstrålar oskyldighet. det låter logiskt) du var kär i mig
Vi skrattade och höll om varandra. Sedan föll världen samman.
(Illusioner, spegelglas)
Kommentarer
Trackback
