Kära evighet, du som vet
Jag har tidigare pratat om att kärlek är en illusion i verkligheten, men det finns också en slags kärlek som existerar inom fantasin. Ifall du ser dig själv som en realist och inte är öppen för drömmar så kommer du inte finna någon mening i dessa texter, då de syftar på en värld där (jag är kung) realism är irrelevant. Jag försöker inte vara realistisk. Jag försöker inte vara poetisk. Jag försöker bara skapa en slags drömvärld som jag kan träda in i då verklighetens grepp om mig blir för starkt. (i min värld)
Vi vandrar. På nötta sommarstigar där sommarens grönska ständigt påminner oss om ljuset i våra bröst. På vår högra sida rinner en bäck vars vatten reflekterar solljuset. Fåglar kvittrar i träden och vi skrattar, för det är såhär sommaren är som vi minns den. Där allting är grönt och så underbart levande. Även vi är så underbart levande och välmående, trots att vi är döda. Vi dog ju tillsammans i den där undergången. Vi minns inte händelsen så mycket, bara brännsåren ifrån en värld som inte älskade. En värld som slutade tro på människans godhet och övergav förnuftet för makt. Men det ligger bakom oss nu och för varje steg vi tar på den nötta stigen så glömmer vi allt mer om vad vi lämnade bakom oss. Vi fortsätter att vandra och vi funderar på när vi ska nå gläntan vid stigens slut. Jag tittar på dig och självklart ler du tillbaka, för vad annat kunde du göra i en plats så vacker som denna. Men det viktiga är att du faktiskt ler åt mig, åt min närvaro och åt min inre värme. Jag ler tillbaka åt dig, för utan dig så är världens vackraste plats värdelös. Om jag så befann mig på världens vackraste plats, så skulle jag inte kunna dela det minnet med någon annan än mig själv, och det vore förvisso ett dåligt minne. Därför är din närvaro viktig. Känslan hur ditt underbara skratt ekar igenom mitt sinne och hur din svala hand känns i min. Men med vilka ord ska jag rättfärdiga dina ögons intensitet, och med vilka meningar ska jag formulera kärleken i dina tankar? Det finns inga ord för den verksamhet vi driver, det finns inga meningar för den väg vi vandrar, så varför gör jag ett sådant patetiskt försök att beskriva det? Att säga att jag älskar dig skulle kanske sammanfatta allt jag försöker berätta, men de orden skulle inte visa hur jag älskade dig. Endast handlingar utgör de ord som används för att beskriva en känsla. Så därför säger jag ingenting. Vi vandrar vidare utan att tänka dessa tankar, för de är onödiga tankar, fyllda av ångest och förtvivlan. Vi älskar varandra, även fast tystaden ligger på våra läppar, för vi behöver inte dessa ord för att förstå.
Vi vandrar vidare i sommarlandskapet och bryr oss föga om vår omgivning, för vi andas tillsammans.
Det slutar med att de bara vandrar vidare, eftersom det inte finns några lyckliga slut så får det bara fortsätta. Alla slut är olyckliga. Det finns inga lyckliga slut. Det var jättenära att jag skrev ett slut på den, men jag lät bli. För min egen skull. Jag behöver inte fler destruktiva tankar. Jag behöver inte fler slut. Ibland så behöver jag en evighet att tänka på, bara hur två personer vandrar på en nött sommarstig utan slut. Det känns okej.
Kära evighet, du som vet
Vi vandrar. På nötta sommarstigar där sommarens grönska ständigt påminner oss om ljuset i våra bröst. På vår högra sida rinner en bäck vars vatten reflekterar solljuset. Fåglar kvittrar i träden och vi skrattar, för det är såhär sommaren är som vi minns den. Där allting är grönt och så underbart levande. Även vi är så underbart levande och välmående, trots att vi är döda. Vi dog ju tillsammans i den där undergången. Vi minns inte händelsen så mycket, bara brännsåren ifrån en värld som inte älskade. En värld som slutade tro på människans godhet och övergav förnuftet för makt. Men det ligger bakom oss nu och för varje steg vi tar på den nötta stigen så glömmer vi allt mer om vad vi lämnade bakom oss. Vi fortsätter att vandra och vi funderar på när vi ska nå gläntan vid stigens slut. Jag tittar på dig och självklart ler du tillbaka, för vad annat kunde du göra i en plats så vacker som denna. Men det viktiga är att du faktiskt ler åt mig, åt min närvaro och åt min inre värme. Jag ler tillbaka åt dig, för utan dig så är världens vackraste plats värdelös. Om jag så befann mig på världens vackraste plats, så skulle jag inte kunna dela det minnet med någon annan än mig själv, och det vore förvisso ett dåligt minne. Därför är din närvaro viktig. Känslan hur ditt underbara skratt ekar igenom mitt sinne och hur din svala hand känns i min. Men med vilka ord ska jag rättfärdiga dina ögons intensitet, och med vilka meningar ska jag formulera kärleken i dina tankar? Det finns inga ord för den verksamhet vi driver, det finns inga meningar för den väg vi vandrar, så varför gör jag ett sådant patetiskt försök att beskriva det? Att säga att jag älskar dig skulle kanske sammanfatta allt jag försöker berätta, men de orden skulle inte visa hur jag älskade dig. Endast handlingar utgör de ord som används för att beskriva en känsla. Så därför säger jag ingenting. Vi vandrar vidare utan att tänka dessa tankar, för de är onödiga tankar, fyllda av ångest och förtvivlan. Vi älskar varandra, även fast tystaden ligger på våra läppar, för vi behöver inte dessa ord för att förstå.
Vi vandrar vidare i sommarlandskapet och bryr oss föga om vår omgivning, för vi andas tillsammans.
Det slutar med att de bara vandrar vidare, eftersom det inte finns några lyckliga slut så får det bara fortsätta. Alla slut är olyckliga. Det finns inga lyckliga slut. Det var jättenära att jag skrev ett slut på den, men jag lät bli. För min egen skull. Jag behöver inte fler destruktiva tankar. Jag behöver inte fler slut. Ibland så behöver jag en evighet att tänka på, bara hur två personer vandrar på en nött sommarstig utan slut. Det känns okej.
Kära evighet, du som vet
Kommentarer
Trackback
