Det var inte så illa som vi trodde
Jag om VARFÖRRRRRRRRRRRRR:
Det är inte fel att bry sig.
Parallella linjer? (jag lär mig aldrig stava till det ordet)
Paralella linjer? (jag lär mig aldrig stava till det ordet)
Nä. Det är väl inte det. Fast jag gjorde inte rätt som la mig i. Det angick inte mig och det visade sig vara någonting helt annat än vad jag trodde att det var. Ironiskt nog så var det en upprepning av något som hände för många månader sedan. Det här vara samma sak. Jag som trodde att jag hade gjort mig immun mot det, men jag är fortfarande lika lättlurad. Nej, naiv vore ett bättre ord. Jag är så fruktansvärt godtrogen (fast du vet att det varierar otroligt mycket). Men allt det där spelar ingen roll eftersom jag kände äkta känslor skapade av en känsla och ett påstående som inte ens existerade. Åh det är så typiskt mig. Jag hatar det här skrivandet. Jag hatar att jag för varje mening tvingas förstå mig själv lite bättre, samtidigt som jag bara förstår mig själv ännu mindre. Jag minns inte ens vad som står i början av det här stycket, för då pratar jag förmodligen om något helt annat. Det här är mina absurda tankebanor och jag låter dem bara fortgå för vem är jag att hindra dem? Dessutom så läser jag heller aldrig igenom mina inlägg. Det vore så konstigt. Som om att jag skulle rätta dem och leta efter fel och förbättringar. Det kan jag ju inte göra! Sitta och rätta mina tankar. Det vore helt sjukt
Fast jag är ganska sjuk.
Hihihihihihihihihihihi
Det är inte fel att bry sig.
Parallella linjer? (jag lär mig aldrig stava till det ordet)
Paralella linjer? (jag lär mig aldrig stava till det ordet)
Nä. Det är väl inte det. Fast jag gjorde inte rätt som la mig i. Det angick inte mig och det visade sig vara någonting helt annat än vad jag trodde att det var. Ironiskt nog så var det en upprepning av något som hände för många månader sedan. Det här vara samma sak. Jag som trodde att jag hade gjort mig immun mot det, men jag är fortfarande lika lättlurad. Nej, naiv vore ett bättre ord. Jag är så fruktansvärt godtrogen (fast du vet att det varierar otroligt mycket). Men allt det där spelar ingen roll eftersom jag kände äkta känslor skapade av en känsla och ett påstående som inte ens existerade. Åh det är så typiskt mig. Jag hatar det här skrivandet. Jag hatar att jag för varje mening tvingas förstå mig själv lite bättre, samtidigt som jag bara förstår mig själv ännu mindre. Jag minns inte ens vad som står i början av det här stycket, för då pratar jag förmodligen om något helt annat. Det här är mina absurda tankebanor och jag låter dem bara fortgå för vem är jag att hindra dem? Dessutom så läser jag heller aldrig igenom mina inlägg. Det vore så konstigt. Som om att jag skulle rätta dem och leta efter fel och förbättringar. Det kan jag ju inte göra! Sitta och rätta mina tankar. Det vore helt sjukt
Fast jag är ganska sjuk.
Hihihihihihihihihihihi
Kommentarer
Trackback
