Detta fält måste fyllas i
(Livet är så förutsägbart när det repeteras hela tiden. Snart kan vi texten utantill. Fast du sjunger inte längre. Någon har sytt ihop dina läppar och du blöder. Din mun är ett sår. För varje ord så blöder du. För varje ord du säger så gör det ont.)
Det var alltså ingen inbillad separation. Den var i högsta grad verklig. Fast ändå så känner jag ingen ångest. Marken under mina fötter har just rasat samman, men vad gör det mig, jag kan ju flyga. Så jag flyger ifrån en värld som jag inte längre tillhör och jag spanar efter ett nytt ställe att landa och sätta fötterna på. Kanske jag blir kvar på en plats lite längre än tidigare. Det vore skönt att få vila vingarna lite. Att sitta still i livet. Ja. Det känns bra. Jävligt bra. Fast när jag väl landat på en ny plats så blir jag avvisad ifrån den platsen. Så jag måste flyga vidare, eftersom marken under mig hela tiden faller samman. När jag inte orkar flyga mer så landar jag och släpar mina trötta vingar längs marken, samtidigt som jag känner hur sprickor bildar sig. Är det såhär det ska vara?
Jag vill ju inte flyga. Jag har inte bett om det. Jag vill bara vara med er på en plats i hela livet. Och visst, jag vet, sådana platser existerar inte, men då vill jag vandra med er i livet till nya platser. Bara jag får vara med er. Bara jag får känna samhörighet och gemenskap. Bara jag för känna att jag tillhör någonstans. Då kan jag släpa mina vingar. Bara om ni går bredvid mig. Det räcker. Förstår ni? Det räcker.
Fast jag kom bort från ämnet med min ving-metafor som var så billig. Ja, det var alltså en verklig separation och jag klarar det så bra.
Fast ändå så är jag inte rädd. Det finns en slags trygghet ändå, och den tryggheten ligger i framtiden. Jag ser bilder av mig själv i huvudet när jag sitter med mina vänner och skrattar. Fast mina vänners ansikten är suddiga. Men det spelar ingen roll, för jag vet att det är mina vänner.
Samtidigt så finns det en sökan efter gemenskap. Ja. Jag tjatar mycket om det ordet. Det går på repeat i mitt huvud.
(glöm inte illusionerna)
Det var alltså ingen inbillad separation. Den var i högsta grad verklig. Fast ändå så känner jag ingen ångest. Marken under mina fötter har just rasat samman, men vad gör det mig, jag kan ju flyga. Så jag flyger ifrån en värld som jag inte längre tillhör och jag spanar efter ett nytt ställe att landa och sätta fötterna på. Kanske jag blir kvar på en plats lite längre än tidigare. Det vore skönt att få vila vingarna lite. Att sitta still i livet. Ja. Det känns bra. Jävligt bra. Fast när jag väl landat på en ny plats så blir jag avvisad ifrån den platsen. Så jag måste flyga vidare, eftersom marken under mig hela tiden faller samman. När jag inte orkar flyga mer så landar jag och släpar mina trötta vingar längs marken, samtidigt som jag känner hur sprickor bildar sig. Är det såhär det ska vara?
Jag vill ju inte flyga. Jag har inte bett om det. Jag vill bara vara med er på en plats i hela livet. Och visst, jag vet, sådana platser existerar inte, men då vill jag vandra med er i livet till nya platser. Bara jag får vara med er. Bara jag får känna samhörighet och gemenskap. Bara jag för känna att jag tillhör någonstans. Då kan jag släpa mina vingar. Bara om ni går bredvid mig. Det räcker. Förstår ni? Det räcker.
Fast jag kom bort från ämnet med min ving-metafor som var så billig. Ja, det var alltså en verklig separation och jag klarar det så bra.
Fast ändå så är jag inte rädd. Det finns en slags trygghet ändå, och den tryggheten ligger i framtiden. Jag ser bilder av mig själv i huvudet när jag sitter med mina vänner och skrattar. Fast mina vänners ansikten är suddiga. Men det spelar ingen roll, för jag vet att det är mina vänner.
Samtidigt så finns det en sökan efter gemenskap. Ja. Jag tjatar mycket om det ordet. Det går på repeat i mitt huvud.
(glöm inte illusionerna)
Kommentarer
Trackback
