cocacolacowboys

De satt på en bro. Det var en vårdag. De tyckte om varandra.
"Om du fick reda på att du skulle dö imorgon, vad skulle du göra din sista dag då?" frågade hon och såg förväntansfull ut.
"Jag skulle ta livet av mig", sa han och lät oberörd.
"Det skulle väl vara onödigt eftersom du ändå skulle dö dagen efter?" Hon tvekade. "Skulle det inte finnas något bättre att göra din sista tid?"
"Nej, för jag vill kontrollera mitt eget liv in i det sista", sa han. "Jag vill inte vara ödets slav."
"Jag tror inte på dig. Jag tror att du skulle vilja spendera din sista dag med någon du älskar", sa hon och lade sin hand på hans axel. Han skälvde till som hastigast av beröringen, men lät handen ligga kvar.
"Ska jag berätta en sak för dig? Vår konversation som vi sitter här och för nu, den existerar inte." Han såg rädd ut nu. Riktigt rädd ut. "Allt som vi säger här, alla tankar som vi tänker, de existerar inte."

Nu såg hon rädd ut också. Hon tryckte sig närmare emot honom och de kände lukten av rädsla som låg i luften. Plötsligt blev det svårt att andas, men sedan var det borta igen. Lika plötsligt som det kom.
"Varför säger du så?" sa hon. Hon tittade på hans ansikte och försökte förstå vad det egentligen var som hände.
"Det här är overkligt. Det här händer inte. Det här är en illusion. Du och jag existerar inte. Vi är påhittade. Vi är bara en konversation i någons huvud." Han såg trött ut nu. Trött på att ständigt förklara, men det var uppgift. Att ständigt förklara sin situation för främmande individer.
"Jag tror dig inte", sa hon och lade sina armar omkring hans hals. Han skälvde till igen. Åh det kändes så äkta, snälla låt det vara på riktigt den här gången. Han tryckte sig närmare emot henne, men snart skulle verkligheten slå tillbaka. Han kunde inte fortsätta såhär. Han kunde helt enkelt inte.

"Förlåt, men jag kan inte göra det här." sa han och tryckte bort henne. Hans röst började darra. "Jag kan inte göra det här, förlåt."
"Sluta nu! Jag är här! Jag är verklig! Känner du inte det?" Hon kröp närmare och tryckte sina läppar hårt emot hans. Det blev en långvarig kyss och han kände det i hela kroppen. Det kändes så äkta och så verkligt och aldrig hade han varit såhär kär. Men han kunde inte göra det. Han reste på sig hastigt och klumpigt.
"Nej! Jag kan inte göra det här! Det här går inte! Det här händer inte!" Han såg hur hennes ansiktsuttryck blev till en ledsen min. "Jag är ledsen, men det är inget jag kan göra åt det. Jag tycker så förbannat jävla mycket om dig, men det här existerar inte. Vi existerar inte. Den här platsen existerar inte. Våra tankar är overkliga och betyder ingenting. Din närvaro betyder inte heller någonting, för just nu är vi bara bilder i huvudet på någon person. Vi existerar inte, vi är bara en destruktiv persons tankar! VAKNA UPP"

Hon såg alldeles förskräckt ut nu och han ville bara springa fram och trösta henne.
"Varför säger du sådär för?" sa hon och började gråta. Det var inte tårar av sorg, utan tårar av förtvivlan och rädsla.
"FÖRSTÅR DU INTE VAD JAG HAR FÖRSÖKT SÄGA TILL DIG? ALLT JAG SÄGER ÄR EN LÖGN, INGENTING HÄR EXISTERAR. DET FINNS INGEN VERKLIGHET. VI FÖR BARA EN KONVERSATION I NÅGONS HUVUD." Han tappade kontrollen och började skrika ut all sin frustration. Hon såg alldeles förskräckt ut och han kunde inte kontrollera någonting.
"Jag är ledsen", sa han och hoppade ned för bron. Hon skrek till.

Sedan föll världen samman.







(Ni är mina destruktiva tankar. Ni är mina tankar och jag tänker aldrig släppa er. Jag tänker hålla er inspärrade i min värld så länge jag vill. Allt ni gör och allt ni tänker på kommer jag bestämma. Ni har ingen fri vilja. Ni har inga fria tankar. I min värld är jag kung. Hahahahahhahaha. )