cocacolacowboys

Medan jag badade i den inspirationskällan, vars vatten ibland torkar ut, så insåg jag hur bra det faktiskt gick. Jag drack av källan och kände hur meningar och tankar fyllda min kropp och jag vrålade av smärtan. Alla meningar som for fram och tillbaka genom mitt huvud, hur kunde en enda människa klara av såhär mycket smärta? Hur var det möjligt att det fanns så här mycket smärta i världen? Inspirationskällans vatten skälvde till, som en varning. Som om den förvarnade om något som skulle hända snart. Jag började skrika igen, och då kände jag hur en liten del av smärtan lämnade kroppen.

Plötsligt uppenbarade sig en skepnad, utanför källans förrädiska vatten. Skepnaden var klädd i svartvita kläder och en huva dolde hans ansikte. Skepnaden höjde handen och gjorde någon slags välkomstgest.
"Det är dags nu Fredrik", sa skepnaden likgiltigt. "Det här har hållt på alldeles för länge. Du har flytt från mig i hela ditt liv, men nu måste du möta mig. Är du redo?"
"Vem är du? Och vad gör du har? Jag minns inte att jag har skapat dig". Jag tvekade. Vem var han?
"Mitt namn är Verkligheten och i hela mitt liv så har du flytt från mig. Du har gömt dig i dina tankar, gömt dig bakom kreativiteten, men du kan aldrig gömma dig för mig. Jag kommer här idag för att föra med dig till mitt rike, där du har spenderat alldeles för lite tid. Det här en låtsasvärld. Den där källan som du badar i, existerar inte. Ingenting av det här existerar. Följ med mig, så ska jag visa dig den värld där du hör hemma." Den likgiltige herren Verkligheten gav mig en dömande blick, men jag tänkte inte låta mig kuvas. Aldrig.
" Jag känner inte dig längre. Det fanns en tid då du och jag kom bra överens, men inte nu längre. Du har för mycket regler och synpunkter på hur saker ska vara. Varför ska jag anpassa mig efter dig? Varför ska jag lyssna på dig, då du tvingar mig att följa med dig. Då kan jag säga direkt att jag vägrar. Jag stannar här i min inspirationskälla. Bort härifrån, bort ifrån mina tankar! Försvinn!"

Skepnaden som kallade sig Verkligheten började skratta. Sedan talade han igen.
"Du tror alltså att du kan förevigt gömma dig i dina tankar? Du har fel. Att du ens har kunnat flytt tills nu är helt otroligt. Längre än såhär kommer du inte. Det är idag, här på tröskeln till dina tankar som jag med våld ska föra dig tillbaka. Du kan inte leva i varken din inspirationskälla eller ditt hav längre. Du måste följa med mig. Jag ska visa dig den värld som du ständigt förnekar."
"Nej! Jag vill inte! Jag vägrar! Jag hör hemma här i mina tankar! Jag vill inte! Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte! Här behöver jag inte vara någon, här behöver jag inte leva upp till någonting, här slipper jag prestera. Du talar om dig själv som om du vore det bästa av världar. Men jag förnekar dig! HÖR DU DET? JAG FÖRNEKAR DIG!"

Verkligheten skrattade. Sedan gick det väldigt fort. Han slet med mig ur källan, över grå slätter tills vi kom till det oändliga hav som sträcker sig oändligt. Vågorna smekte stranden, där fotspår av människor ständigt suddades ut av tidens förlopp. Men Verkligheten slet mig vidare, över stranden till oändlighetens ocean och vidare. Efter ett tag så kom vi till världens ände, till avgrunden som är tröskeln till mina tankar.

"Här," sa Verkligheten och pekade. "För att komma ur den här världen så måste du falla igenom denna klyfta, som utgör min och din värld. Ser du hur djup klyftan är? Men det är dit du ska. Vi ses snart i min värld, för i din värld så har jag den här formen som en obetydlig budbärare klädd i trasor. Vi ses snart och ska minnas vad jag har sagt till dig."

Verkligheten knuffade ned mig i Fantasins avgrund och mina vrål ekade mellan bergsväggarna då jag föll handlöst ned i mörkret. Jag skrek av törst, jag ville dricka ur min inspirationskälla. Medan jag föll kände jag begäret efter mer vatten därifrån. Mer känslor, mer tankar, mer meningar. Jag behöver inget mer. Det är allt jag behöver. Vatten ifrån inspirationskällan. Snälla.

Sedan föll världen samman.



Nej. NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ. INTE DEN HÄR VÄRLDEN, INTE DEN HÄR VÄRLDEN. Här är jag så liten och ömklig. Så sårbar. Snälla, inte den här världen.

Verklighetens grepp verkligen känns.