Varelsen
Varelsen vandrade sakta över stadens regniga gator. Doften av blöt asfalt påminde den om ett liv den tidigare levt. Minnet var sorgligt och den blöta asfalten hade spelat stor roll. Det hade varit en regnig och kall sommardag någon gång i juni och varelsen hade gått kilometer i det isande regnet, men nu kände den ingen kyla. Bara lukten av blöt asfalt, som ett minne av det förlorade liv den en gång hade levt. I varelsens minne fanns även bilder av människor denne älskat. Dessa bilder var dock fuktskadade sedan länge och regnet hade gjort dem suddiga med tiden. Dessvärre så gick de vattenstänkta minnesbilderna inte att bränna upp. Varelsen suckade. Den hade varit en själlös driftare för en lång tid nu. Den kunde inte minnas när den senast kunde hålla en konversation med en människa. Varelsen saknade människorna och deras sårbarhet. Varelsen själv kunde inte blöda. Under hela sitt liv hade den blödit och en dag funnit sig själv torr. Det hade inte funnits någon mer smärta att ge efter för. Sedan den dagen hade människor kallat varelsen en egoist, någon som bara tänkte på sig själv. Detta hade i sin tur lett till att varelsen som en gång varit människa hade bleknat bort till den skugga som den nu var. Varelsen kunde inte tala med omvärlden eller på något sett göra sig sedd. Den var dömd att förevigt betrakta den levande värld som den tidigare hade utgjort en del av som människa. Varelsen var ledsen, men den fördömde sig själv för att den inte kunde gråta. Den existerade ju trots allt inte.
Varelsen stannade utanför ett skyltfönster. Vinden tjöt och regnet piskade, men det bekom inte varelsen. Den bara stod där och betraktade skyltfönstret, som var alldeles vått av regnet. Små droppar av vatten ringlade sakta nedför skyltfönstret och förenade sig med andra droppar tills de nådde botten. Varelsen vred på huvudet och uppfattade det som tårar. Som att skyltfönstret grät för denne, som att hela världen kände varelsens smärta som denne inte kunda visa för omvärlden. Varelsen klev fram mot skyltfönstret och torkade dess tårar. Där varelsens spegelreflektion skulle ha varit fanns bara en mörk skugga, en plats i avsaknad av ljus och värme. Varelsen darrade till. Om den bara kunde få gråta. Om till och med ett skyltfönster kunde få gråta, varför kunde inte en varelse få göra det för? Varelsen tittade runt. Bilarna grät. Lyktstolparna grät. Soptunnorna grät. Asfalten grät. Väggarna grät. Människors jackor grät. Hela världen grät och alla kunde se det, men alla såg det inte. Människorna bara vandrade förbi där, utan vetskapen om att världen faktiskt kunde se dem gråta om de så ville. Varelsen blev alldeles till sig av vrede. Varför gick människorna där och låtsades om som om ingenting plågade dem? Varelsen kunde höra deras själar skrika i ångest, men människorna gav inte efter för ropen. De gick där brådskande under tystnad med uttryckslösa ansikten och vissa med tillgjorda leenden. Varelsen sprang efter dem och försökte skrika till människorna att lyssna på denne, men ingen hörde varelsen, ty detta var varelsens förbannelse.
Varelsen stannade upp på mitten av torget. De ovetande människorna, ovetande om all världens smärta och varandras smärta, vandrade förbi då de alla var på väg någonstans. Varelsen föll ned på sina knän som inte existerade och försökte skrika ut sina förlorade känslor till den omvärld som denne sedan så länge tillbaka betraktat. Men ingen såklart varelsen. Inga andra förlorade själar fanns där för att lyssna till dennes klagan. Regnet föll fortfarande och bildade cirklar i de vattenpölar som hade nu hade uppstått. Blöt asfalt. Varelsen suckade igen. Om den ändå kunde få leva igen. Den skulle göra allt för att få komma till liv igen och visa alla de känslor som den som människa hade dolt för omvärlden. När varelsen hade varit en människa hade det faktiskt funnits en annan människa som fallit varelsen i tycket. Men på den tiden så hade varelsen inte vågat bemöta den främmande människan och nu förbannade varelsen sig själv för sin feghet. I sitt liv så hade den haft förmågan att uttrycka sig, men nu var dess mänsklighet förlorad och dess läppar ihopsydda. Den sista tiden som människa hade varelsens mun blivit till ett sår och varje gång den försökt tala så blödde den. Varelsen hade dock inte glömt den där människan. Han såg denne faktiskt nu. På torget. Människan hade stannat under ett ställa där det fanns tak och höll på med sin mobil. Varelsen gick fram och stod ansikte mot ansikte med människan. Människan lade självklart inte märke till varelsen, utan riktade hela sin uppmärksamhet till mobilen.
Varelsen gick närmare och omfamnade människan. Armarna gled dock bara igenom, då varelsens mänsklighet sedan länge försvunnit. Tänk om den ändå hade fått chansen att göra det i livet. Att få krama den där människan som den hade sett varje dag. Varelsen försökte skrika igen, men resultatet var detsamma. Ingenting hände. Men plötsligt så tittade människan upp, som om denne hade hört någonting. Varelsen blev alldels utom sig av glädje och öppnade armarna för en ny omfamning, men människan bara sprang igenom varelsen. Varelsen vände sig om och såg att människan hade i själva verket hade sprungit till sin buss som var på väg att åka. Varelsen ville sjunka ned på marken. Den vill vara regnet. Den ville vara tårarna. Den ville rinna i den flod som ledde till evighetens ocean. Den ville inte befinna sig här och bevittna andras liv. Den ville inte vara en del av det. Varelsen tillhörde bara en rutten och mörk del av världen som människor föraktade. Sedan lyfte den blicken mot regnet och tittade med sina igensydda ögon på den värld som ständigt gjorde den sårbar. Alla grå människor skyndade förbi på torget utan att visa några känslor eller säga några ord. Utan att ens se på varandra.
Så därför fortsatte varelsen sin eviga vandring över stadens regniga gator, i hopp om att en dag återvinna sin förlorade mänsklighet och att finna frihet i kärleken.
(varför har du blivit en betraktare)
Varelsen stannade utanför ett skyltfönster. Vinden tjöt och regnet piskade, men det bekom inte varelsen. Den bara stod där och betraktade skyltfönstret, som var alldeles vått av regnet. Små droppar av vatten ringlade sakta nedför skyltfönstret och förenade sig med andra droppar tills de nådde botten. Varelsen vred på huvudet och uppfattade det som tårar. Som att skyltfönstret grät för denne, som att hela världen kände varelsens smärta som denne inte kunda visa för omvärlden. Varelsen klev fram mot skyltfönstret och torkade dess tårar. Där varelsens spegelreflektion skulle ha varit fanns bara en mörk skugga, en plats i avsaknad av ljus och värme. Varelsen darrade till. Om den bara kunde få gråta. Om till och med ett skyltfönster kunde få gråta, varför kunde inte en varelse få göra det för? Varelsen tittade runt. Bilarna grät. Lyktstolparna grät. Soptunnorna grät. Asfalten grät. Väggarna grät. Människors jackor grät. Hela världen grät och alla kunde se det, men alla såg det inte. Människorna bara vandrade förbi där, utan vetskapen om att världen faktiskt kunde se dem gråta om de så ville. Varelsen blev alldeles till sig av vrede. Varför gick människorna där och låtsades om som om ingenting plågade dem? Varelsen kunde höra deras själar skrika i ångest, men människorna gav inte efter för ropen. De gick där brådskande under tystnad med uttryckslösa ansikten och vissa med tillgjorda leenden. Varelsen sprang efter dem och försökte skrika till människorna att lyssna på denne, men ingen hörde varelsen, ty detta var varelsens förbannelse.
Varelsen stannade upp på mitten av torget. De ovetande människorna, ovetande om all världens smärta och varandras smärta, vandrade förbi då de alla var på väg någonstans. Varelsen föll ned på sina knän som inte existerade och försökte skrika ut sina förlorade känslor till den omvärld som denne sedan så länge tillbaka betraktat. Men ingen såklart varelsen. Inga andra förlorade själar fanns där för att lyssna till dennes klagan. Regnet föll fortfarande och bildade cirklar i de vattenpölar som hade nu hade uppstått. Blöt asfalt. Varelsen suckade igen. Om den ändå kunde få leva igen. Den skulle göra allt för att få komma till liv igen och visa alla de känslor som den som människa hade dolt för omvärlden. När varelsen hade varit en människa hade det faktiskt funnits en annan människa som fallit varelsen i tycket. Men på den tiden så hade varelsen inte vågat bemöta den främmande människan och nu förbannade varelsen sig själv för sin feghet. I sitt liv så hade den haft förmågan att uttrycka sig, men nu var dess mänsklighet förlorad och dess läppar ihopsydda. Den sista tiden som människa hade varelsens mun blivit till ett sår och varje gång den försökt tala så blödde den. Varelsen hade dock inte glömt den där människan. Han såg denne faktiskt nu. På torget. Människan hade stannat under ett ställa där det fanns tak och höll på med sin mobil. Varelsen gick fram och stod ansikte mot ansikte med människan. Människan lade självklart inte märke till varelsen, utan riktade hela sin uppmärksamhet till mobilen.
Varelsen gick närmare och omfamnade människan. Armarna gled dock bara igenom, då varelsens mänsklighet sedan länge försvunnit. Tänk om den ändå hade fått chansen att göra det i livet. Att få krama den där människan som den hade sett varje dag. Varelsen försökte skrika igen, men resultatet var detsamma. Ingenting hände. Men plötsligt så tittade människan upp, som om denne hade hört någonting. Varelsen blev alldels utom sig av glädje och öppnade armarna för en ny omfamning, men människan bara sprang igenom varelsen. Varelsen vände sig om och såg att människan hade i själva verket hade sprungit till sin buss som var på väg att åka. Varelsen ville sjunka ned på marken. Den vill vara regnet. Den ville vara tårarna. Den ville rinna i den flod som ledde till evighetens ocean. Den ville inte befinna sig här och bevittna andras liv. Den ville inte vara en del av det. Varelsen tillhörde bara en rutten och mörk del av världen som människor föraktade. Sedan lyfte den blicken mot regnet och tittade med sina igensydda ögon på den värld som ständigt gjorde den sårbar. Alla grå människor skyndade förbi på torget utan att visa några känslor eller säga några ord. Utan att ens se på varandra.
Så därför fortsatte varelsen sin eviga vandring över stadens regniga gator, i hopp om att en dag återvinna sin förlorade mänsklighet och att finna frihet i kärleken.
(varför har du blivit en betraktare)
Kommentarer
Trackback
