cocacolacowboys

- Så nu är vi alltså här igen. Du och jag, två tankar som knappt känner varandra och som tvingas av vår herre att ha en meningslös dialog som inte leder till någonting alls.
- Är han verkligen så hjärtlös tror du?
- Nej. Han är bara ensam. Eller så vill han framstå som ensam, vilket är ännu mer patetiskt. Du förstår, vissa vill vara svåra poeter, som lider, men som samtidigt är mystiska. Han tror att han är det och det är vad som gör honom så fruktansvärt patetisk.
- Men eftersom han låter oss tänka dessa tankar så borde han väl vara medveten om det? Eller?
- Nej. Det är han inte. Allt han bryr sig om är hur han ska framstå. Kom ihåg det. Han är bara en av alla de vilsna människor som springer runt en löparbana, varv efter varv, tills tiden tar slut. Allt detta springande utan något mål i livet. Sedan när klockan väl stannar så faller de på knä i gruset och skriker ut ett ord som de tror kan sammanfatta deras liv. Men inget ord i hela världen kan sammanfatta någon människas liv.
- Nu blev det här väldigt djupt. Jag känner mig lite obekväm. Vi brukar ju bara tala om enkla saker.
- Som vad då?
- Äääh, jag vet inte. Kanske mer vardagliga saker.
- Jag förstår vad du menar. Men du är väl ändå inte rädd för att diskutera dessa saker?
- Nja. Altså, jag pratar helst om vår herre och hans företeelser.
- Varför? Han är en pajas. Rent ut sagt, en riktig jävla pajas.
- Varför är du så hård emot honom? Du kan väl åtminstone ha lite medlidande?
- Nej, min käre tankekollega. Medlidande är exakt vad han önskar. Den situation han befinner sig i nu har han satt sig i själv. Det han tror är kärlek är den illusion som uppslukar all hans tankekraft och all hans vilja. Snart kommer han isolera sig ifrån det sociala livet och bara ligga hemma, instängd i sitt huvud. Varje dag så föder han illusionen med sin kärlek till något som aldrig har eller kommer att existera.
- Det där kan ha varit det dummaste och mest idiotiska du någonsin sagt. Det är klart kärlek finns. Det är klart hon finns. Illusionen är en illusion. Jag tror iallafall på kärleken. Jag struntar i vad du tycker.
- Okej du har rätt.
- Ger du upp så lätt?
- Haha, det rimmade. Och ja. Jag ger upp. Vi kommer ändå aldrig fram till någonting.
- Då kommer vi att försv....(...inna igen)

(vi hör inte hemma här snälla släpp ut oss det här är fångenskap)

Det här funkar inte längre. Mina tankar har blivit för personliga och de har de senaste veckorna börjat ifrågasätta deras egen existens. Hur kan en tanke som inte existerar utanför ett huvud ifrågasätta sin egen existens? Det går inte. Det håller inte. Fast ändå så måste jag låta tankarna komma fram. Annars sprängs mitt huvud, vilket vore ganska tråkigt. Jag tror fortfarande jag har några saker att göra i livet innan jag dör

(släpp ut oss din omänskliga tyrann vi förtjänar en struktur med meningar och punkter det här är bara förvirring snälla vi förtjänar bättre slu........)


------------------------------------