Inatt tar evigheten slut
(Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad, som varade vid pass en halv timme.)
"Idag går världen under," sa hon och log. Han tittade lite fundersamt på henne, osäker på om hon faktiskt tog det på allvar. De befann sig i stadsparken sittandes på en gräsmatta, och hade precis träffats. Det var en lördagkväll och de var ute på diverse festligheter och de hade många gemensamma vänner. De hade pratat vid några tillfällen tidigare, men inte ensamma. Nu satt de en bit ifrån deras andra vänner och pratade. Det hade varit ett ganska lugnt och enkelt samtal, innehållandes lite småprat, men nu hade hon sagt det som han hade tänkt på den senaste veckan. Det där med världens undergång. Självklart var det löjligt, men han tyckte ändå att det var romantiskt på något sätt. Världens undergång. Det sista skådespelet.
"Så tror du på det?" frågade han henne. "Är idag dagen då alla band bryts och då alla fördämingar brister? Är idag dagen då mänsklighetens värde sätts på prov? Jag vet inte. Jag är inte så säker på det. Men visst låter det vackert?" Han tittade förväntansfullt på henne där hon satt bredvid honom i gräset. Klockan var strax över nio, men det var fortfarande varmt ute.
"Jag vet inte," sa hon och tvekade. "Jag skulle vilja tro på det. Det är som du säger, det låter så vackert. Tänk dig hur vi bara sitter här och plötsligt börjar den förstörelse som vi får bevittna, den sista föreställningen. Det är kul att vi kan prata om det här iallafall. Alla andra jag har pratat med har avfärdat det på ett annat sätt. Kanske de är rädda. Fast det är väl vi också? Är vi inte?" Hon log lite lurigt och lade armarna i kors. Han skrattade och insåg att den här tjejen inte tänkte släppa iväg honom. Han tyckte om de sidor han hade sett hos henne. Hon var verkligen intressant och otroligt lätt att prata med.
"Jo, jag är rädd," sa killen. "Fruktansvärt rädd. Men om jag nu ska dö så gör jag iallafall det i bra sällskap", sa han och gjorde en svepande gest med handen. Tjejen log igen. Det kändes som om de bara satt där och log åt varandra.
"Bra", sa hon och höjde glaset med rödvin."Jag är så trött på killar som inte vågar vara rädda. Skål!" Hon drack samtidigt som hon granskade killen som hon knappt kände och tänkte på hur lätt det var att prata med honom. Dessutom så hade han något speciellt i blicken. Hon kunde inte avgöra vad det var, men det var som om han försökte förmedla någonting till henne. Det här intresserade henne. Vem var han egentligen? Hon tänkte på inga villkor släppa taget om honom.
Plötsligt slog vädret om. Solen gick i moln och det började blåsa lite lätt, men detta lade inte ingen märke till. Om det nu var alkoholen eller det trevliga sällskapet, eller båda faktorerna , så fortsatte de att prata med varandra, ostörda av omgivningen. Det var då han lade fram förslaget.
" Skulle du ha någonting emot en promenad?" frågade han och sträckte på sig där han låg i gräset. "Jag blir så stel av att ligga här hela tiden."
"Det vore jätteskönt att röra lite på sig," sa hon medgivande och reste på sig.
När de började gå så rörde de sig under tystnad och ingen av dem vill riktigt bryta tystnaden, för det var inte alls en pinsam tystnad. Snarare en lugn och skön paus, där ingen av dem kände press att säga någonting. Killen funderade på hur det skulle vara att hålla hennes hand, men han slog bort tanken direkt. Han kände henne knappt. Något sådant vore endast löjligt, fast han kände ändå en impuls att gripa den. Han suckade och intalade sig själv att han skulle träffa henne senare i veckan. Fast det var ju mycket prov och allting nu. Han orkade inte. Han ville bara glömma omvärlden och tillbringa mer tid med henne. Det vore så mycket lättare.
Samtidigt som han tänkte dessa tankar så rörde sig även liknande tankar i tjejens huvud. Hon kände en längtan efter att luta sig emot killen. Hon skrattade inombords. Det vore någonting det, en människa som hon hade träffat vid endast fåtal tillfällen förut. Han skulle tro att hon var knäpp. Fast nog gillade han henne lite? Kanske? Han måste väl iallafall vara någotlunda intresserad, tänkte hon. Hon var inte säker på huruvida hon kände någonting gentemot honom, men hon kände en längtan efter att träffa honom igen. Nästa vecka kanske? Egentligen hade hon inte tid att träffa honom då, eftersom hon hade så otroligt mycket att göra, men vid ett tillfälle skulle de säkert kunna ta en fika.
De hade vandrat ett tag nu och plötsligt stannade han vid en bro och lutade sig emot broräcket. Hon gjorde detsamma och tillsammans tittade de ut och såg hur solen reflekterades i vattnet. Det var också då han bröt tystnaden.
"Vad tänker du på?" frågade han utan att vända blicken ifrån vattnet.
"Jag tänker på hur oförutsägbart livet är," svarade hon försiktigt.
"Ja, man kan inte se runt hörn. Runt alla livets hörn så finns det man aldrig visste om."
"Då är det kanske lite som en labyrint. Fast en labyrint som man aldrig hittar ut ur."
"Jag tror faktiskt inte att jag vill hitta ut. Jag trivs ganska bra här." Han skrattade nervöst.
"Haha jasså? Du gör det va." Åh, hur uppenbart hans intresse av henne var. Hon kvävde ett skratt.
"Men om världen faktiskt gick under idag, skulle du vilja tillbringa den sista tiden med mig?" sa han hastigt och nervöst.
"Det gör jag redan. Och jag tänker inte gå någon annanstans. Våra vänner klarar sig utan oss, även om nu världen skulle gå under." Hennes tonläga blev plötsligt allvarligt som hon hade sagt den enda sanningen.
"Fast hur," började han och tittade henne i ögonen, "hur skulle världen kunna gå under när det finns så mycket skönhet i världen. Titta ut här bara över vattnet. Ibland finns det så mycket skönhet bara i vardagssaker som en citronfjäril, eller hur vinden visslar i träden. Det finns så mycket skönhet i världen att jag inte kan ta in alla intryck på samma gång. Om världen skulle gå under så skulle den gråta oändligt efteråt, eftersom den skulle sörja sin egen förlorade skönhet och grönska. Nej, kära du, världen kommer inte gå under ikväll."
För varje ord han hade sagt så hade hon känt sig dragen närmare till honom, som om hans ord var den sanning som hennes sinne så länge sökt efter. Efter allt prat om världens skönhet så kände hon sig själv vackrare än någonsin och hon såg hur vacker han var där han stod. Omgivningen. Träden. Vattnet. Grusegångarna mellan de gröna gräsmattorna. Bryggan i trä. Det fanns så mycket skönhet i världen och hon var en del av den. Och just nu kände hon en vördnad för killen som just hade talat om detta. Aldrig förut hade hon känt sig såhär inspirerad av en annan människa.
"Det där var otroligt vackert sagt," sa hon ville fortsätta, men hon fann inte orden. Viljan att luta sig emot honom var så enormt , men hon höll tillbaka den. Plötsligt såg hon hur han vände sig emot henne, som om han väntade på något. Hon var 100% säker på att det var nu han skulle kyssa henne och hon brydde sig inte om det skulle vara fel eller inte. Hon ville inget hellre. Hon ville bara känna hans trygghet och lyssna på hans brummande röst.
"Titta," viskade han och pekade upp mot himlen bakom henne.
Efter det hände många saker på samma gång. Långt borta började deras kompisar att skrika upphetsat och peka upp mot himlen. Solen hade precis gått ned, men himlen lystes upp av andra sken. Det liknade norrsken, men det var mer likt som om hela himlen brann i olika färger. Det började även blåsa kraftigt och marken skakade till lite. framför dem. Hon märkte plötsligt hur hans hand sökte efter hennes och fann den. Hon kände hur en sten släppte ifrån bröstet och lutade sig tillbaka emot honom. Och där stod de tillsammans och blickade upp mot himlen som brann i vrede i alla olika färger. De brydde sig inte om skriken eller paniken som hade upptstått omkring dem, de bara stod där och lät ögonen vila på livets sista föreställning, för den var så skrämmande vacker.
"Inte för att förstöra stämningen," sa hon ursäktande, "men jag tycker vi lägger oss ned för jag får så ont i nacken". Han nickade instämmande och därmed gick de en bit bort och lade sig i gräset samtidigt som de stirrade upp mot den brinnande himlen i vördnad.
"Det här är gud," sa han. "Nu kan jag se gud. Det är han som brinner däruppe. Han är rasande över att hans vackra värld går under och att han inte kan göra någonting åt det. Även gud är så maktlös inför döden och det är den stränge herren döden som vi snart ska möta. Ska vi möta honom tillsammans?" De låg tätt sammantryckta mot varandra. Hans armar runt henne. Här var hon trygg. Här kunde hon dö. Med honom samtidigt som de såg på världens undergång och dess skönhet.
"Vi kanske redan är döda. Det spelar ingen roll. Så länge jag får vara med dig. Ser du hur himlens färger närmar oss? Känner du hur jorden skakar? Känner du hur vinden vill sluta oss itu? Samtidigt är så fruktansvärt vackert att jag kan börja gråta." Och då började hon faktiskt att gråta lite lätt.
"Jag trodde inte att jag skulle säga det här idag, men jag tycker att du är så otroligt vacker. Och du får mig att innan döden känna mig mer levande än jag någonsin gjort tidigare." Nu grät han också. Det dånade i luften och det började blixtra i alla möjliga färger. Himlen närmade sig dem för att svälja dem och blåsten hade utvecklats till en orkan. Medan vinden rasslade i träden och himlen dånade , så dansade löven i blåsten en sista dans, en sista dans innan världen skulle falla samman.
Himlens eldar närmade sig jordens yta, människor skrek och sprang i panik för att söka skydd, men det fanns två människor som bara låg bredvid varandra och tittade varandra in i ögonen, för de fann trygghet i varandra. De bara låg där och höll om varandra tills himlens eldar slog ned mot jorden och sprängde bort allt levande i tusen gnistrande färger.
(Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo att stöta i sina basuner.)
Och det var då världen föll samman.
"Idag går världen under," sa hon och log. Han tittade lite fundersamt på henne, osäker på om hon faktiskt tog det på allvar. De befann sig i stadsparken sittandes på en gräsmatta, och hade precis träffats. Det var en lördagkväll och de var ute på diverse festligheter och de hade många gemensamma vänner. De hade pratat vid några tillfällen tidigare, men inte ensamma. Nu satt de en bit ifrån deras andra vänner och pratade. Det hade varit ett ganska lugnt och enkelt samtal, innehållandes lite småprat, men nu hade hon sagt det som han hade tänkt på den senaste veckan. Det där med världens undergång. Självklart var det löjligt, men han tyckte ändå att det var romantiskt på något sätt. Världens undergång. Det sista skådespelet.
"Så tror du på det?" frågade han henne. "Är idag dagen då alla band bryts och då alla fördämingar brister? Är idag dagen då mänsklighetens värde sätts på prov? Jag vet inte. Jag är inte så säker på det. Men visst låter det vackert?" Han tittade förväntansfullt på henne där hon satt bredvid honom i gräset. Klockan var strax över nio, men det var fortfarande varmt ute.
"Jag vet inte," sa hon och tvekade. "Jag skulle vilja tro på det. Det är som du säger, det låter så vackert. Tänk dig hur vi bara sitter här och plötsligt börjar den förstörelse som vi får bevittna, den sista föreställningen. Det är kul att vi kan prata om det här iallafall. Alla andra jag har pratat med har avfärdat det på ett annat sätt. Kanske de är rädda. Fast det är väl vi också? Är vi inte?" Hon log lite lurigt och lade armarna i kors. Han skrattade och insåg att den här tjejen inte tänkte släppa iväg honom. Han tyckte om de sidor han hade sett hos henne. Hon var verkligen intressant och otroligt lätt att prata med.
"Jo, jag är rädd," sa killen. "Fruktansvärt rädd. Men om jag nu ska dö så gör jag iallafall det i bra sällskap", sa han och gjorde en svepande gest med handen. Tjejen log igen. Det kändes som om de bara satt där och log åt varandra.
"Bra", sa hon och höjde glaset med rödvin."Jag är så trött på killar som inte vågar vara rädda. Skål!" Hon drack samtidigt som hon granskade killen som hon knappt kände och tänkte på hur lätt det var att prata med honom. Dessutom så hade han något speciellt i blicken. Hon kunde inte avgöra vad det var, men det var som om han försökte förmedla någonting till henne. Det här intresserade henne. Vem var han egentligen? Hon tänkte på inga villkor släppa taget om honom.
Plötsligt slog vädret om. Solen gick i moln och det började blåsa lite lätt, men detta lade inte ingen märke till. Om det nu var alkoholen eller det trevliga sällskapet, eller båda faktorerna , så fortsatte de att prata med varandra, ostörda av omgivningen. Det var då han lade fram förslaget.
" Skulle du ha någonting emot en promenad?" frågade han och sträckte på sig där han låg i gräset. "Jag blir så stel av att ligga här hela tiden."
"Det vore jätteskönt att röra lite på sig," sa hon medgivande och reste på sig.
När de började gå så rörde de sig under tystnad och ingen av dem vill riktigt bryta tystnaden, för det var inte alls en pinsam tystnad. Snarare en lugn och skön paus, där ingen av dem kände press att säga någonting. Killen funderade på hur det skulle vara att hålla hennes hand, men han slog bort tanken direkt. Han kände henne knappt. Något sådant vore endast löjligt, fast han kände ändå en impuls att gripa den. Han suckade och intalade sig själv att han skulle träffa henne senare i veckan. Fast det var ju mycket prov och allting nu. Han orkade inte. Han ville bara glömma omvärlden och tillbringa mer tid med henne. Det vore så mycket lättare.
Samtidigt som han tänkte dessa tankar så rörde sig även liknande tankar i tjejens huvud. Hon kände en längtan efter att luta sig emot killen. Hon skrattade inombords. Det vore någonting det, en människa som hon hade träffat vid endast fåtal tillfällen förut. Han skulle tro att hon var knäpp. Fast nog gillade han henne lite? Kanske? Han måste väl iallafall vara någotlunda intresserad, tänkte hon. Hon var inte säker på huruvida hon kände någonting gentemot honom, men hon kände en längtan efter att träffa honom igen. Nästa vecka kanske? Egentligen hade hon inte tid att träffa honom då, eftersom hon hade så otroligt mycket att göra, men vid ett tillfälle skulle de säkert kunna ta en fika.
De hade vandrat ett tag nu och plötsligt stannade han vid en bro och lutade sig emot broräcket. Hon gjorde detsamma och tillsammans tittade de ut och såg hur solen reflekterades i vattnet. Det var också då han bröt tystnaden.
"Vad tänker du på?" frågade han utan att vända blicken ifrån vattnet.
"Jag tänker på hur oförutsägbart livet är," svarade hon försiktigt.
"Ja, man kan inte se runt hörn. Runt alla livets hörn så finns det man aldrig visste om."
"Då är det kanske lite som en labyrint. Fast en labyrint som man aldrig hittar ut ur."
"Jag tror faktiskt inte att jag vill hitta ut. Jag trivs ganska bra här." Han skrattade nervöst.
"Haha jasså? Du gör det va." Åh, hur uppenbart hans intresse av henne var. Hon kvävde ett skratt.
"Men om världen faktiskt gick under idag, skulle du vilja tillbringa den sista tiden med mig?" sa han hastigt och nervöst.
"Det gör jag redan. Och jag tänker inte gå någon annanstans. Våra vänner klarar sig utan oss, även om nu världen skulle gå under." Hennes tonläga blev plötsligt allvarligt som hon hade sagt den enda sanningen.
"Fast hur," började han och tittade henne i ögonen, "hur skulle världen kunna gå under när det finns så mycket skönhet i världen. Titta ut här bara över vattnet. Ibland finns det så mycket skönhet bara i vardagssaker som en citronfjäril, eller hur vinden visslar i träden. Det finns så mycket skönhet i världen att jag inte kan ta in alla intryck på samma gång. Om världen skulle gå under så skulle den gråta oändligt efteråt, eftersom den skulle sörja sin egen förlorade skönhet och grönska. Nej, kära du, världen kommer inte gå under ikväll."
För varje ord han hade sagt så hade hon känt sig dragen närmare till honom, som om hans ord var den sanning som hennes sinne så länge sökt efter. Efter allt prat om världens skönhet så kände hon sig själv vackrare än någonsin och hon såg hur vacker han var där han stod. Omgivningen. Träden. Vattnet. Grusegångarna mellan de gröna gräsmattorna. Bryggan i trä. Det fanns så mycket skönhet i världen och hon var en del av den. Och just nu kände hon en vördnad för killen som just hade talat om detta. Aldrig förut hade hon känt sig såhär inspirerad av en annan människa.
"Det där var otroligt vackert sagt," sa hon ville fortsätta, men hon fann inte orden. Viljan att luta sig emot honom var så enormt , men hon höll tillbaka den. Plötsligt såg hon hur han vände sig emot henne, som om han väntade på något. Hon var 100% säker på att det var nu han skulle kyssa henne och hon brydde sig inte om det skulle vara fel eller inte. Hon ville inget hellre. Hon ville bara känna hans trygghet och lyssna på hans brummande röst.
"Titta," viskade han och pekade upp mot himlen bakom henne.
Efter det hände många saker på samma gång. Långt borta började deras kompisar att skrika upphetsat och peka upp mot himlen. Solen hade precis gått ned, men himlen lystes upp av andra sken. Det liknade norrsken, men det var mer likt som om hela himlen brann i olika färger. Det började även blåsa kraftigt och marken skakade till lite. framför dem. Hon märkte plötsligt hur hans hand sökte efter hennes och fann den. Hon kände hur en sten släppte ifrån bröstet och lutade sig tillbaka emot honom. Och där stod de tillsammans och blickade upp mot himlen som brann i vrede i alla olika färger. De brydde sig inte om skriken eller paniken som hade upptstått omkring dem, de bara stod där och lät ögonen vila på livets sista föreställning, för den var så skrämmande vacker.
"Inte för att förstöra stämningen," sa hon ursäktande, "men jag tycker vi lägger oss ned för jag får så ont i nacken". Han nickade instämmande och därmed gick de en bit bort och lade sig i gräset samtidigt som de stirrade upp mot den brinnande himlen i vördnad.
"Det här är gud," sa han. "Nu kan jag se gud. Det är han som brinner däruppe. Han är rasande över att hans vackra värld går under och att han inte kan göra någonting åt det. Även gud är så maktlös inför döden och det är den stränge herren döden som vi snart ska möta. Ska vi möta honom tillsammans?" De låg tätt sammantryckta mot varandra. Hans armar runt henne. Här var hon trygg. Här kunde hon dö. Med honom samtidigt som de såg på världens undergång och dess skönhet.
"Vi kanske redan är döda. Det spelar ingen roll. Så länge jag får vara med dig. Ser du hur himlens färger närmar oss? Känner du hur jorden skakar? Känner du hur vinden vill sluta oss itu? Samtidigt är så fruktansvärt vackert att jag kan börja gråta." Och då började hon faktiskt att gråta lite lätt.
"Jag trodde inte att jag skulle säga det här idag, men jag tycker att du är så otroligt vacker. Och du får mig att innan döden känna mig mer levande än jag någonsin gjort tidigare." Nu grät han också. Det dånade i luften och det började blixtra i alla möjliga färger. Himlen närmade sig dem för att svälja dem och blåsten hade utvecklats till en orkan. Medan vinden rasslade i träden och himlen dånade , så dansade löven i blåsten en sista dans, en sista dans innan världen skulle falla samman.
Himlens eldar närmade sig jordens yta, människor skrek och sprang i panik för att söka skydd, men det fanns två människor som bara låg bredvid varandra och tittade varandra in i ögonen, för de fann trygghet i varandra. De bara låg där och höll om varandra tills himlens eldar slog ned mot jorden och sprängde bort allt levande i tusen gnistrande färger.
(Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo att stöta i sina basuner.)
Och det var då världen föll samman.
Kommentarer
Trackback
