det finns inget mönster och ingen mening
Och han sa till mig: välkommen
utan regler
och utan ordning
(varför försöker du ge det en mening)
fssssssssssssssssssssssssssssssssshahah
Antalet S i det ovanstående symboliserar hur många gånger vi måste lyckas innan vi ska misslyckas. I den här världen finns inget antal.
(det där farliga ordet som vi älskar att viska till mörkret, säg det)
Nej, istället måste vi dra en gräns. Eller hur? Det måste finnas skiljelinjer. Så man vet när att en tanke är avslutad. Fast allt är visserligen återkommande, så vad spelar det egentligen för roll? HÖR DU MIG DET SPELAR INGEN ROLL DET FINNS INGA GRÄNSER INGA LINJER ING......////--------
De två världar som du ständigt blandar ihop, var god och skilj dem åt
(Och vi kan äntligen andas frisk luft här igen på andra sidan. Vi har dödat en till verklighet och vi kommer att döda den här och så många fler igen. Allt för att gå vidare i livet och skapa någon slags mening)
- Hej.
- Jag har aldrig sett dig i hela mitt liv.
- Jag vet.
- Snälla gå.
- Ja.
??s??e??r???d?u???i?n??t?e????+ + +/ +
Samtidigt som jag försökte ta mig upp från gräset så riktade han en pistol emot mig. Jag sa åt honom att sluta, eftersom jag inte ville bli skjuten. Då dör man ju. Jag ville inte dö. Men han tryckte upp pistolen mot mitt bröst och skrek åt mig att sluta skrika. Jag såg hans rädsla och plötsligt började jag skratta åt ingenting. Allting var ju så fruktansvärt löjligt. Jag tog fram min pistol och sköt honom honom i ansiktet så att allting exploderade i blod och började skratta eftersom jag just hade dödat mig själv.
Jag sa aldrig att jag existerade i din parallella verklighet. Alltså jag tryckte bara på en knapp och sedan nej jag säger inte vad som händer sedan för det binder oss samman till en enda varelse (som kan kommunicera på så oändligt många sätt vi är ju trots allt samma person som tänker samma tankar och som skrattar samma skratt och som alltid alltiid alltid och aldrig förstår varför i helvete det inte finns några regler)
Det här går inte längre. Snälla.
(ett ord som ekade i vårt sinne, kunde du höra tystnaden eller var du så rädd så du alltid försökte åstadkomma något ljud, bara för att slippa se dig över axeln och se hans bleka ansikte. du var så fruktansvärt feg)
Fredrik är död och du har dödat honom. Skilj på den här världen. KLYV
"För varje klyfta som uppstår så skapas en ny destruktiv tanke, som har makten att förstöra allt som vi står för"
Han som aldrig tittade efter gemenskapen
- Har du hört om den där parasiten?
- En parasit? VAR????
- Jag vet inte. De säger att han lever på oss andra.
- Ska vi älska varandra och vara lyckliga?
- Nej, det är inte vår uppgift.
- Varför får vissa göra det, men inte vi?
- Ser du bokhyllan där borta? Den är tom. Ser du pappret på bordet? Det är tomt. Precis som dig. Du är ett vitt papper utan några som helst ord som finns för att beskriva dig.
- Men ifall jag skrev en mening eller två.
- Då skulle han bli vred?
- Vem då?????
- HAHAHAHA SER DU HONOM INTE, HAN SITTER JU DÄR I TAKET OCH STIRRAR PÅ OSS
(käre parasit, du som lever på andra för att själv leva, vi vill inte ha dig här bland oss. du hör inte hemma i en värld utan regler då du sätter dina egna regler och förväntar dig att andra ska anpassa sig efter dem. du övergav din viktiga uppgift som tidigare bestod av att ta hand om de döda löven. nu har du tagit för stor plats i våra liv, vi tänker göra allt för att bekämpa dig om det så betyder att vi alla måste dö. vi kan döda oss alla själva bara för att döda dig. förstår du det?)
FÖRSTÅR DU INTE HUR MAKTLÖS DU ÄR, DU HAR INTE ENS NÅGON FÄRG PÅ SJÄLEN, DU ÄR FÄRGLÖS
åh. varför blev det såhär. varför blev det till en inre kamp som ingen vinner på. varför kan inte trädet släppa taget om sina döda löv. varför kan inte oändlighetens ocean skölja bort den smuts som har uppstått i våra dammiga tankegångar. varför kan ingen hitta ut ur hjärtats röda salar, som är en oändligt stor labyrint. varför har ingen modet att möta dödens fyra budbärare. varför vågar ingen vara rädd.
Så skilj på världen. Dela den igen. Vi kan dela världen hur många gånger som helst tills dess spänningar har brustit och alla gångar rasat in. Det spelar ingen roll. Döda alla tvivlare och sätt den värld i brand som du så länge har hatat. Den är ändå färglös. Det fanns aldrig några färger. Det fanns bara illusioner och den största illusionen har lyckats med sitt mål. Så skilj på världen.
Klyv den.
(För varje gång världen klyvs så uppstår det en tystnad i sinnet. Ett lugn.)
- Ser du flickan som gråter?
- Varför gråter hon? Varför tröstar ingen henne?
- Det är för att hon inte existerar.
- Men vi båda ser ju henne! Det är klart hon existerar!
- Nej. Hon finns bara där för att göra oss ofokuserade. Det finns en större uppgift att utföra.
- Och vad skulle det vara???
- Ett mord
- Varför låter din röst annorlunda? Du skrämmer mig!
- Hahahahahahahahahahahahah
(Vi kan hålla på hur länge som helst)
Så till slut så kom det sig att de alla stod på det högsta berget i hela världen. De 14 varelserna blickade ned på den värld som de hade förstört i deras krig mot dem själva. Det hade varit en vacker värld, fylld av grönskande och kärleksfulla tankar, men nu var allt sönderbränt av hatet. Allt var svart och allt var aska. De forna gröna träden låg sönderbrända på en svart mark och av alla löv bestod endast aska. Alla oceaner hade torkat ut och vad som kvarstod efter dem var endast massiva sprickor i marken. De 14 varelserna såg in i sig själva. I deras hjärtan fanns inte längre klara röda salar, utan endast grå betongväggar som stängde in alla de känslor de dolt för sig själva om omvärlden. Plötsligt så uppstod fyra skepnader på berget och de 14 varelserna ryggade tillbaka.
Det var dödens fyra budbärare och de var alla klädda i svarta kappor med huvor. Den första budbäraren steg fram och en tystnad så ogenomtränglig uppstod i världen. De 14 varelserna försökte skrika, men intet hördes. Den andre budbäraren sted fram och en kyla så sönderslitande uppstod i världen. De 14 varelserna försökte värma varandra, men intet värme uppstod. Den tredje budbäraren steg fram och ett mörker så djupt och svart uppstod i världen. De 14 varelserna famlade blinda i mörkret och försökte finna ett ljus, men intet ljus fanns. Den fjärde och siste budbäraren steg fram och ett ensamhet så öde uppstod. De 14 varelserna försökte finna varandra, men de var utspridda i alla världens hörn. Den stränge herren Döden fanns överallt och han var dem övermäktig.
(Och det var då, min älskade, som världen föll samman)
utan regler
och utan ordning
(varför försöker du ge det en mening)
fssssssssssssssssssssssssssssssssshahah
Antalet S i det ovanstående symboliserar hur många gånger vi måste lyckas innan vi ska misslyckas. I den här världen finns inget antal.
(det där farliga ordet som vi älskar att viska till mörkret, säg det)
Nej, istället måste vi dra en gräns. Eller hur? Det måste finnas skiljelinjer. Så man vet när att en tanke är avslutad. Fast allt är visserligen återkommande, så vad spelar det egentligen för roll? HÖR DU MIG DET SPELAR INGEN ROLL DET FINNS INGA GRÄNSER INGA LINJER ING......////--------
De två världar som du ständigt blandar ihop, var god och skilj dem åt
(Och vi kan äntligen andas frisk luft här igen på andra sidan. Vi har dödat en till verklighet och vi kommer att döda den här och så många fler igen. Allt för att gå vidare i livet och skapa någon slags mening)
- Hej.
- Jag har aldrig sett dig i hela mitt liv.
- Jag vet.
- Snälla gå.
- Ja.
??s??e??r???d?u???i?n??t?e????+ + +/ +
Samtidigt som jag försökte ta mig upp från gräset så riktade han en pistol emot mig. Jag sa åt honom att sluta, eftersom jag inte ville bli skjuten. Då dör man ju. Jag ville inte dö. Men han tryckte upp pistolen mot mitt bröst och skrek åt mig att sluta skrika. Jag såg hans rädsla och plötsligt började jag skratta åt ingenting. Allting var ju så fruktansvärt löjligt. Jag tog fram min pistol och sköt honom honom i ansiktet så att allting exploderade i blod och började skratta eftersom jag just hade dödat mig själv.
Jag sa aldrig att jag existerade i din parallella verklighet. Alltså jag tryckte bara på en knapp och sedan nej jag säger inte vad som händer sedan för det binder oss samman till en enda varelse (som kan kommunicera på så oändligt många sätt vi är ju trots allt samma person som tänker samma tankar och som skrattar samma skratt och som alltid alltiid alltid och aldrig förstår varför i helvete det inte finns några regler)
Det här går inte längre. Snälla.
(ett ord som ekade i vårt sinne, kunde du höra tystnaden eller var du så rädd så du alltid försökte åstadkomma något ljud, bara för att slippa se dig över axeln och se hans bleka ansikte. du var så fruktansvärt feg)
Fredrik är död och du har dödat honom. Skilj på den här världen. KLYV
"För varje klyfta som uppstår så skapas en ny destruktiv tanke, som har makten att förstöra allt som vi står för"
Han som aldrig tittade efter gemenskapen
- Har du hört om den där parasiten?
- En parasit? VAR????
- Jag vet inte. De säger att han lever på oss andra.
- Ska vi älska varandra och vara lyckliga?
- Nej, det är inte vår uppgift.
- Varför får vissa göra det, men inte vi?
- Ser du bokhyllan där borta? Den är tom. Ser du pappret på bordet? Det är tomt. Precis som dig. Du är ett vitt papper utan några som helst ord som finns för att beskriva dig.
- Men ifall jag skrev en mening eller två.
- Då skulle han bli vred?
- Vem då?????
- HAHAHAHA SER DU HONOM INTE, HAN SITTER JU DÄR I TAKET OCH STIRRAR PÅ OSS
(käre parasit, du som lever på andra för att själv leva, vi vill inte ha dig här bland oss. du hör inte hemma i en värld utan regler då du sätter dina egna regler och förväntar dig att andra ska anpassa sig efter dem. du övergav din viktiga uppgift som tidigare bestod av att ta hand om de döda löven. nu har du tagit för stor plats i våra liv, vi tänker göra allt för att bekämpa dig om det så betyder att vi alla måste dö. vi kan döda oss alla själva bara för att döda dig. förstår du det?)
FÖRSTÅR DU INTE HUR MAKTLÖS DU ÄR, DU HAR INTE ENS NÅGON FÄRG PÅ SJÄLEN, DU ÄR FÄRGLÖS
åh. varför blev det såhär. varför blev det till en inre kamp som ingen vinner på. varför kan inte trädet släppa taget om sina döda löv. varför kan inte oändlighetens ocean skölja bort den smuts som har uppstått i våra dammiga tankegångar. varför kan ingen hitta ut ur hjärtats röda salar, som är en oändligt stor labyrint. varför har ingen modet att möta dödens fyra budbärare. varför vågar ingen vara rädd.
Så skilj på världen. Dela den igen. Vi kan dela världen hur många gånger som helst tills dess spänningar har brustit och alla gångar rasat in. Det spelar ingen roll. Döda alla tvivlare och sätt den värld i brand som du så länge har hatat. Den är ändå färglös. Det fanns aldrig några färger. Det fanns bara illusioner och den största illusionen har lyckats med sitt mål. Så skilj på världen.
Klyv den.
(För varje gång världen klyvs så uppstår det en tystnad i sinnet. Ett lugn.)
- Ser du flickan som gråter?
- Varför gråter hon? Varför tröstar ingen henne?
- Det är för att hon inte existerar.
- Men vi båda ser ju henne! Det är klart hon existerar!
- Nej. Hon finns bara där för att göra oss ofokuserade. Det finns en större uppgift att utföra.
- Och vad skulle det vara???
- Ett mord
- Varför låter din röst annorlunda? Du skrämmer mig!
- Hahahahahahahahahahahahah
(Vi kan hålla på hur länge som helst)
Så till slut så kom det sig att de alla stod på det högsta berget i hela världen. De 14 varelserna blickade ned på den värld som de hade förstört i deras krig mot dem själva. Det hade varit en vacker värld, fylld av grönskande och kärleksfulla tankar, men nu var allt sönderbränt av hatet. Allt var svart och allt var aska. De forna gröna träden låg sönderbrända på en svart mark och av alla löv bestod endast aska. Alla oceaner hade torkat ut och vad som kvarstod efter dem var endast massiva sprickor i marken. De 14 varelserna såg in i sig själva. I deras hjärtan fanns inte längre klara röda salar, utan endast grå betongväggar som stängde in alla de känslor de dolt för sig själva om omvärlden. Plötsligt så uppstod fyra skepnader på berget och de 14 varelserna ryggade tillbaka.
Det var dödens fyra budbärare och de var alla klädda i svarta kappor med huvor. Den första budbäraren steg fram och en tystnad så ogenomtränglig uppstod i världen. De 14 varelserna försökte skrika, men intet hördes. Den andre budbäraren sted fram och en kyla så sönderslitande uppstod i världen. De 14 varelserna försökte värma varandra, men intet värme uppstod. Den tredje budbäraren steg fram och ett mörker så djupt och svart uppstod i världen. De 14 varelserna famlade blinda i mörkret och försökte finna ett ljus, men intet ljus fanns. Den fjärde och siste budbäraren steg fram och ett ensamhet så öde uppstod. De 14 varelserna försökte finna varandra, men de var utspridda i alla världens hörn. Den stränge herren Döden fanns överallt och han var dem övermäktig.
(Och det var då, min älskade, som världen föll samman)
Kommentarer
Trackback
