vi skall skänka dig evighetsfriden, vi har tankarna vi har tiden
jag har längtat
efter smaken av kall metall
tänk så lätt det vore
att sluta känna den smaken
att sluta känna någonting alls
jag ler inte när jag trycker av
och faller mot en vågrät vägg
rummet andas när min blick stelnar till
rummet försvinner och jag blir lättare
ute så är allt grått och vissnande
samtidigt som luften smakar salt
vänta jag hör något
det är någon som sjunger
en fågel går förbi på marken
samtidigt som den i gruset släpar sina vingar
vem berövade dig din frihet fågel lilla
kära fågel, vart är din flock
och hur kan du sjunga så fantastiskt vackert
fågeln sjöng om sorger och smärta
men det fanns ingenting den kunde berätta
plötsligt så upptäcker jag
mina egna vita vingar
jag sätter den skadade fågeln på min axel
sedan lyfter vi och flyger över trädens kronor
vi ser flockar av andra fåglar
flyga förbi
men vi bryr oss föga
för nu är vi ensamma tillsammans
under mina vingar flyger landet förbi
plötsligt ser jag en klippa
fylld av taggiga buskar
men på toppen står en ensam röd ros
fågeln sjunger att rosen ger evigt liv
många har dött i försöket att nå den
men de hade inte lätta vingar
rosen är lika gammal som evigheten själv
där den har stått alldeles orörd
evigt liv önskade varken fågeln eller jag
så vi landade bredvid rosen och höll den sällskap
rosen blev glad över någons närhet
och den bad om att få följa med oss på vår färd
jag plockar rosen
och fågeln tar den i sin näbb
sedan flyger vi vidare
över den vackra världens grönskande bädd
vi landar bredvid en stor vacker sjö
rosen säger att här finns det blomstrande grönska
i sällskap med andra blommor vill den växa
så jag planterar den i närheten bland andra rosor
bara för att den ska känna sig lycklig
rosen tackar mig och fågeln
av hela sin röda blomma
sedan begav vi oss iväg igen
för att evighetens slut finna
efter smaken av kall metall
tänk så lätt det vore
att sluta känna den smaken
att sluta känna någonting alls
jag ler inte när jag trycker av
och faller mot en vågrät vägg
rummet andas när min blick stelnar till
rummet försvinner och jag blir lättare
ute så är allt grått och vissnande
samtidigt som luften smakar salt
vänta jag hör något
det är någon som sjunger
en fågel går förbi på marken
samtidigt som den i gruset släpar sina vingar
vem berövade dig din frihet fågel lilla
kära fågel, vart är din flock
och hur kan du sjunga så fantastiskt vackert
fågeln sjöng om sorger och smärta
men det fanns ingenting den kunde berätta
plötsligt så upptäcker jag
mina egna vita vingar
jag sätter den skadade fågeln på min axel
sedan lyfter vi och flyger över trädens kronor
vi ser flockar av andra fåglar
flyga förbi
men vi bryr oss föga
för nu är vi ensamma tillsammans
under mina vingar flyger landet förbi
plötsligt ser jag en klippa
fylld av taggiga buskar
men på toppen står en ensam röd ros
fågeln sjunger att rosen ger evigt liv
många har dött i försöket att nå den
men de hade inte lätta vingar
rosen är lika gammal som evigheten själv
där den har stått alldeles orörd
evigt liv önskade varken fågeln eller jag
så vi landade bredvid rosen och höll den sällskap
rosen blev glad över någons närhet
och den bad om att få följa med oss på vår färd
jag plockar rosen
och fågeln tar den i sin näbb
sedan flyger vi vidare
över den vackra världens grönskande bädd
vi landar bredvid en stor vacker sjö
rosen säger att här finns det blomstrande grönska
i sällskap med andra blommor vill den växa
så jag planterar den i närheten bland andra rosor
bara för att den ska känna sig lycklig
rosen tackar mig och fågeln
av hela sin röda blomma
sedan begav vi oss iväg igen
för att evighetens slut finna
Kommentarer
Trackback
