cocacolacowboys

"Jag hoppas verkligen att han inte förstår. Han får aldrig förstår. Han får aldrig veta. Då kommer allting falla samman."

- Den tredje mannen


............Nu

nu börjar det

jag känner i hela min kropp hur det börjar

snart kommer det som bryter isen

nu



- Hej. Jag hörde att du vaktade bron till andra sidan.
- Ja jovisst. Det stämmer. Ingen får passera. Det är min plikt att se till att det förblir så.
- Får jag passera?
- Självklart!!!
- Ja.

(det var ju bara en tanke? eller hur???????????????????)

(en tanke en tanke en tanke en tanke en tanke)

(titta hur lätt det är att bryta regler i tankar. det där skulle inte funka på den där andra platsen som vi kallar Verkligheten)

(där kan man inte bryta regler lika enkelt)

(så därför bör man skilja världar åt, och hur gör man det lättast?)

Klyv mig

---

nu.


- Ifall ni så vänligen låter mig tala till punkt så tänker jag tala om dödens undergång och livets eviga herravälde.
- Men vänta lite, är det inte tvärtom?
- Nej det är det inte. Vi skapade just en ny tanke. Ge den en inriktning om du såväl önskar

(Avbrott)

NEJJUSTDET FÖR DET ÄR JU SÅ LÄTT ATT SKAPA PARALLELLA (jag lär mig aldrig stava till det ordet, jag hoppas jag stavade rätt nu) VERKLIGHETER HIT OCH DIT OCH ALLT JAG KAN GÖRA ÄR ATT SITTA OCH BEGRUNDA MITT VERK OCH TÄNKA "HMMM, KANSKE DET SAKNAS NÅGONTING", NEJJUSTNEJ, DET SAKNADES GEMENSKAP SOM ÄR DET ENDA EN KONSTNÄR INTE KAN SKAPA UTAN INSPIRATION.


Regler. Du talar om regler som om de betydde någonting för dig. Så är självklart inte fallet.

(Regler regler regler regler regler)

(visst reglade du dörren innan du gick?)

skriv ett brev till evigheten där du förklarar dina känslor mot undergången som hela tiden skjuts upp

fyra
fyra plus en

de fyra och den femte

de varslar

men borde inte deras motparter finnas?

?????????????????????+++

(bri)

Shatt

---

- Hör du melodin, vi är en av de första tankarna i hela världen sdom hör den.
- Ja, visst är det häftigt? Vi kanske aldrig har blivit tänkta förut, men nu blir vi faktiskt tänkta på. Vi får existera ett litet tag till.



Jag skapar. Lyd.


(lyd lyd lyd lyd lyd)

(ord som ekar, varför säger du dessa saker till oss oskyldiga , ord som ekar i fängelset, med dess tjocka väggar. lova att aldrig stänga in oss där för evigt.)

(även om du inte lovar oss så kommer De Fem befria oss när världen går under. du kan inte leva för evigt)

(den som vill leva för evigt måste dö först)

..........................fel

fel fel fel fel fel

(ab)


snälla snälla snälla

(varför står det i så många av mina inlägg ordet "snälla" på slutet, jag har aldrig fattat det. det kanske är en uppmaning till mig att göra någonting)

snälla snälla snälla se Verklighetens sanna ansikte, han ljuger för dig

(uppmaning ekar ekar ekar ekar ekar)

- varför sitter vi här egentligen. (spänningen i bröstet går inte att förklara, snart faller jag ihop)
- jag tycker att du är vacker. (hur mycket hon än låtsas så är det inte ord som skär, utan ord som smeker)
- du är också fin. (jag önskar att vi kunde sluta spela det här skådespelet och öppna oss för oss själva)
- var det ödets vindar som blåste? ( eller var det slumpen som förde våra sinnen nära varandras?)
- jag vet inte. det kanske inte spelar någon roll. (det som spelar roll är hur nära han är mig just nu)
- jgkhj,._---------------------------------------


(flykt)

(låt oss fortsätta snälla)

(-asdfmlsdk-------------gö--------)




En röst som viskar i natten.
Vem är du som tror dig äga rätten till mina tankar?
Visa dig.
Visa dig, du fantasins sändebud.



(vem är du som försöker vara realistisk nu ska vi drömma vackra drömmar som innehåller vackra ord och vackra meningar nu ska vi drömma om drömmen som vi aldrig har drömt om förut och den ska vara så fruktansvärt vacker)

schhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh

I begynnelsen fanns det bara kaos. Tidens klocka hade precis börjat ticka och kaoset började forma sig efter tidens strömmar. Dessa strömmar i sin tur skulle komma att leda till det som skulle kallas Evighetens Ocean, men det var ännu lång tid dit. Endast när tiden dör så skall evigheten komma att existera. I begynnelsen fanns många tankar och dessa härjade vilt i det tomrum som sakta började fyllas av ännu fler tankar. Små plattformar började forma sig runt tidens strömmar vilket skulle komma att bli öar av samlade tankar. Det rådde fortfarande kaos i den nya världen och anarkin rådde mellan de brutala tankar som slogs om öarnas herravälde. Det förekom även sig så att vissa tankar blev förvisade ned i tidens strömmar av de dominerande tankarna. I detta kaos var det ett skräckvälde som rådde och ingen mänsklighet existerade, det fanns endast tankar.

På en av dessa öar vaknade Konstnären. Konstnären reste sig upp och kunde inte minnas någonting. Vem var han? Han visste instinktivt att hans namn var Konstnären, men det fanns inget minne han kunde förknippa med det namnet. Vad betydde det egentligen? Och var befann han sig egentligen? Han tittade sig runt, men han kunde intet se, världen var omgiven av mörker. Konstnären blev alldes upprörd, och tänkte en tanke om syn, om att kunna se en omgivning. I sitt sinne så målade han upp en bild om hur världen skulle se ut, han visste inte ens vad det innebar att måla, men det var precis vad han gjorde. Han använde sig av något han kallade för färger för att beskriva hur världen såg ut. Med hjälp av något han kallade penslar så målade han en hel värld med dessa färger och det var en vacker värld han såg i sitt sinne. Men han upptäckte till sin fasa att när han öppnade ögonen så fanns det fortfarande inget. Det var fortfarande bara mörker. Då insåg konstnären sitt misstag. Från ljuset i sin själ så gav han ljus och världen och han flämtade till i chock när en stor röd boll reste sig upp bakom honom över en kant och gav ljus åt världen. Då fick han beskåda den värld som han hade målat upp i sitt sinne och den var så vacker, men ännu inte fullbordad. Han befann sig på en ö, prydd av gigantiska träd, med gröna färger och ängar som sträckte sig långt. Det fanns även andra öar, men det fanns vita fläckar på dem som han ännu inte hade bestämt sig för. Han tänkte att han skulle besöka dem sen. Mellan öarna rann strömmar av vatten, en klar vätska som fascinerade Konstnären. Han insåg att det där vattnet hade en viktig del i den här världen.

Himlen fann han dock ännu mer fascinerande. Den var i all slags färger, där fanns lila, grön, rosa, blå , gul , röd, alla möjliga färger och i alla möjliga former och figurer. Det såg ut som om himlen hade exploderat i olika färger och konstnären fann detta så otroligt vackert. Han la sig ned i det han kallade gräs och bara tittade upp mot himlen, den där stora bilden ovanför honom. Dessa ting på himlen kallade han för stjärnor, galaxer, nebulosor, planeter. Han visste inte vad dessa märkliga ord kom ifrån, men de lät bra i hans sinne. Konstnären var mycket nöjd, världen bestod inte längre av mörker. Men plötsligt så började han känna en märklig känsla, hur fruktansvärt kallt det var i denna världen. Därför tänkte han en tanke om något som värme, vilket innebar att man kunde ligga i gräset utan att skaka och skallra tänder. Då blev det också så att den röda bollen som nu hade börjat röra sig över himlavalvet sände ut strålar av det som han kallade värme. Genast kände han sig mycket bekvämare i världen, nu när han inte längre frös. Han var mycket nöjd, men det fanns fortfarande mycket att göra insåg han. Plötsligt reagerade han på en sak, ingenting hördes. Han visste inte riktig vad innebörden av ett ljud var, men han trodde att han kunde skapa det. Därför tänkte han en tanke om musik, men han visste inte riktigt var det innebar. Det ledde till ett slags hummande i hans hals vilket sedan blev till ljud. Konstnären skrattade. Ett nytt ljud! Vad innebar detta? Att skratta? Det måste vara något bra, trodde Konstnären, eftersom han kände sig så nöjd.

Plötsligt uppstod en explosion av det som Konstnären kom att kalla musik och en melodi spred sig över hela världen. Detta var begynnelsens sång och den sjöngs av världen och dess innandömen. Samtidigt som melodin spelades i sin harmoniska takt så uppstod även det forsande ljud ifrån tidens strömmar. Den första vinden blåste igenom träden och Konstären satt upp och hörde med häpnad trädens viskande språk. Det som kallades löv rasslade i träden och Konstnären skrattade ännu en gång för att han tyckte det var så underbart. Men han insåg snabbt när han tittade sig runt omkring att någonting saknades. Han var ensam. Därför försökte han tänkte en tanke på någon som han själv, men han kunde inte komma på någon. Han kunde inte tänka på något som honom själv i hela den här världen. Han försökte tänka på en bild av sig själv, men inget hände när han målade upp den bilden i huvudet. Han blev ledsen. Han visste inte vad det innebar att vara ledsen, men han insåg att det var motsatta saken till att vara nöjd och skratta. Konstnären blev alldeles bekymrad, av den anledningen att han inte kunde skapa det han ville. Han misstänkte att det här med att skapa hade någonting att göra med hans namn, men han var inte säker.

Plötsligt kom ett moln av mörker emot honom på ön och han kände kyla och tystnad igen. Konstnären blev rädd och började skaka av kylan. I det mörka molnet kom en man, en man i svarta kappor närmande sig. Hans ansikte var övertäckt och det fanns ingen möjlighet att se det. Fast Konstnären ville inte se vad som fanns under den huvan. Han ville inte. Mannen i svart gled fram, Konstnären kunde inte se att hans fötter nuddade marken och det gjorde honom ännu räddare. Vad var detta för varelse? Var detta en människa? Var detta en tanke? Vad var det egentligen? Och då talade mannen i svart.

"Jag misstänkte att du inte kunde försvinna så lätt," sa mannen i svart. "Men jag hade inte väntat mig det här. Jag trodde att det var omöjligt. Jag trodde kreativiteten var död. Fast, kreativteten kanske går att döda, men det verkar som att tanken om kreativiteten är odödlig. Jag beundrar dig till viss del ändå, käre Konstnär. Du har en stark inre drivkraft som jag saknar. Du ser rädd ut, men jag är inte här för att göra dig illa. Jag är faktiskt bara här för att ge dig ett tips för cykeln skall starta igen, för om du inte fortsätter att skapa den här världen så kommer jag aldrig att kunna existera. Därför måste du förstå att du inte kan skapa ensamheten själv. Visserligen kanske det motsäger sig själv, men du kan inte skapa en tanke eller en människa. Inte än. Du har inte sett tillräckligt av den världen du har skapat än. Redan innan du anlände här så fanns det redan tankar och halvmänniskor. Dessa tankar, likt dig själv, söker också efter gemenskap och de har tack vare din hjälp också gjort det. Det är du som har skapat ljuset, ljudet och värmen vilket de utnyttjar. Men du kan inte skapa gemenskap, käre konstnär, du måste söka den själv. Börja vandra i den riktningen." sa mannen i svart och pekade in mot skogen av de gigantiska ekträden. "Där kommer du finna gemenskap, men kanske inte det som du uppfattar som gemenskap. Där och bara där kommer du finna en viktig del i skapandet av denna världen. Så skynda dig Konstnär, du har inte en evighet på dig. Och när du väl är klar med ditt livsverk, när tiden väl dör om miljarders miljontals år så kommer jag vänta på dig vid Evighetens Ocean där tidens flod tar slut och där i Evighetens Ocean skall du bada i glömska. Du har sett mitt ansikte förut och när du ror på Evighetens Ocean så skall du se det igen för sista gången. Du förstår, du måste dö för att Evigheten skall kunna fortsätta ostört. Och med de orden måste jag försvinna. Farväl, du faderns kreativitet."

Mannen i svart och det mörka molnet bleknade bort och efter några sekunder var det som han aldrig varit där. Konstnären var förvirrad och rädd. Vem var denne man i svart? Och vad var egentligen hans syfte? Och kunde han egentligen känna till Konstnären? Mannen i svart hade även talat om gemenskap. Att Konstnären inte kunde skapa det. Han skulle vara tvungen att söka det. Konstnären suckade. Det hade varit så enkelt med de tidigare sakarna. Varför skulle motsatsen till ensamhet var svårare? Han var inte säker, men han insåg att han hade ett uppdrag att utföra. Den röda bollen stod högt på himlen och det var varmare än någonsin. Konstnären insåg att det skulle vara lika bra att söka efter gemenskapen i den där skogen.

Han reste sig upp och började gå.

Förord och inledning:

kan inte du och jag bara sätta oss och prata om alla dessa saker som människor vanligtvis inte  vågar prata om snälla kan vi inte sitta uppe en natt aldeles vakna och prata om alla dessa saker som människor bara tänker, dessa saker som är så farliga att säga, känslor och alla de tankar som vi döljer för varadra, kan vi inte bara sitta ned en natt och tala om alla de saker som vi tänker om varandra.  tänk om vi har gått igenom livet utan att ha simmat i varandras tankar hur skulle vi klara det hur skulle vi överleva det här går inte jag måste prata med dig nu snälla snälla snälla snälla

Syfte och frågeställning:

kan du inte bara säga vem du är och vad du egentligen tycker och tänker snälla jag tror det skulle vara givnade vi är två intelligenta människor som behöver att behövas det är just det som är felet det där med behovet att behövas men snälla älskade svara mig tror du verkligen inte att jag skulle klara av det? jag tro  r nog att du skulle tro att jag kunde det men jag hoppas att du finns hä r med mig när vi går igenom livets alla faser det är så ju sfarligtr och så jobbigt jag orkar inte tänka på dert snälla vi går och lägger oss nu okej okej





Avhandling:

det fanns väl ingen annan utväg

så vad tänker du göra nu?
tänker du hitta på någon annan att tänka på? för ifall du inte har någon att tänka på så är du ensam, och är du verkligen redo att möta ensamheten nu?

(men alla dessa saker finns ju redan i livet????????????)

varför har du blivit så elak? var för har du blibt s åg grå? du börejar bleka bort
vänta. jag tror att någon är förvirrad. jag känner någon slags förvirring här.  vem är egentligen du?

och precis där. precis här. precis nu

ja tanken om vacker, fast vacker. vad är det för ord? vad tänker du på när du hör det ordet? vad tänker du på egentligen? snälla berätta. (jag ser ett hav. ett hav som jag har pratat om så många gånger förut.

VÄNTA LITE HÄR. JAG TROR VIS(varför tror inte du och jag på samma sak?)ST ATT NÅGON FÖRSÖKTE BLI PERSONLIG. NU SKA VI INTE SITTA HÄR OCH FANTISERA IHOP LÖGNER OCH OMÖJLIGA SCENARION. VISST FINNS DET MÅNGA ANSI(kan vi inte bara komma överens någon dag?)KTEN SOM SER OSS MEN VI SER INTE DEM.

på så vis finns det en slags sammanhang som måste knytas samman med de människor som in the slutända betyder något. på så sätt har vi skapat en cirkel av harmoni

SOM BARA KAN BRYTAS AV RÄDSLAN, DU MÅSTE PASSA DIG FÖR DET ÄR EN FARLIG KÄNSLA SOM KOMMER ATT DOMINERA DIG.

men varför bryr jag mig. varför är det såhär fysiskt suddigt att se den mentala delen.

hahahahaa
y                       du får mig att. . . att . .. nej jag kommer inte på någonting. snälla förlåt. SNÄLLLA FÖRLÅT SNÄLLA


åh

(det börjar bli en vana, men om jag sa till dig att jag tyckte om dig,, hade du blivit rädd då ? hade du låtit rädslan dominera dig då? snälla du måste förstå att jag är en sån fruktansvärt bra lögnare, du får aldrig lita på någonting jag någonsin säger till dig. snälla kom bara ihåg det, jag kommer ljuga så fruktansvärt mycket för dig, men jag kommer göra det så bra så att du aldrig kommer få reda på det. jag hade velat att du gjort samma sak mot mig för jag kan levai  en lögn om jag tror att det är en vacker sanning så snälla ljug för mig då kommer allt att ordna sig och alla kommer vara bra)


ffffffffffffförvirring, fast jag tycker om dig ändå

jag tycker om dig om du tycker om mig




Slutsats:

Den enskilde individen söker bekräftelse, oftast i form av starka känslor. Individen även bekräftelse i många andra former. En vanlig form av dessa är konstnärsskapet. Individen låtsas att denna är en djupt plågad konstnär som bara har sin kreativitet i livet, och samtidigt är väldigt olycklig. Individen får det att framstå som om denne konstnär är mycket missförstådd i sitt skrivande samt sitt sociala liv. Ur det utomstående perspektiv (se källhänvisning) så skrivs det att den enskilde individen är den mest patetiska av människor. Detta beror framförallt på uppmärksamhetssökandet i form av konstnärsskapet, men även sökandet efter bekräftelse. Den enskilde individen kan därför utveckla starka känslor till människor som denne inte ens känner eller har träffat tidigare. Detta beror på att individen är besatt av tanken på gemenskap och att finna en annan enskild individ att dela dessa konstnärliga tankar med. Men den enskilde individen framstår endast som patetisk i sitt försök att låtsas vara speciell för mängden. Det utomstående perspektivets författare är okänd, vilket läsaren bör notera i sin granskning av de 18 självbiografierna.

I granskningen av den enskilde individen så finns det även ett flertal svaga punkter. Den enskilde individen bör inte utsättas för stress eller känslor som kan förknippas med ångest. Ifall detta sker så kan individen isolera sig ifrån omvärlden, vilket resulterar i ännu mer ångest och självdestruktivt beteende. En positiv aspekt ur detta är att omvärlden slipper ha med den enskilde individen att göra vilket resulterar i att världen kan fortsätta som vanligt, som att ingen har avbrutit dess normala tempo. Detta beror på att den enskilde individen är besatt av att synas och höras och källmaterialet säger även att den enskilde individen har ett speciellt sätt att nå omvärlden med sina tankar, men hur denne då går tillväga är fortfarande okänt. Källor som är till viss grund opålitliga säger att den enskilde individen använder sig av internet, men det finns som sagt inga påståenden som styrker detta. Till följd av individens framfart så måste omgivningen ständigt anpassa sig efter individens behov och önskningar. Ifall detta inte sker så hamnar individen i ett ångestliknande tillstånd som präglas starkt av de tecken som talar om självdestruktivt beteende.

Det bästa sättet att få bort den enskilde individen är att ignorera denne, eftersom så faller allt denne har jobbat för. Uppmärksamhetssökandet slutar eftersom det inte finns någon publik och konstnären dör eftersom det inte finns några kritiker. Dessa i sin tur resulterar i att den enskilde individen utvecklas till en social och sympatisk människa som andra människor i sin tur lär sig att älska. Men detta är än så länge bara en hypotes, det finns inga bevis eller källor som styrker att en enskilde individen kan bli en människa.

Källor: Andersson Fredrik, Det egna jaget, 1993
Andersson Fredrik, Spegelbilden rör sig när jag blundar, 1994
Andersson Fredrik, Titta en känsla! Fånga den!, 1995
Andersson Fredrik, Tio steg för att bli lögnare, 1996
Andersson Fredrik, I min värld är jag kung, 1997
Andersson Fredrik, När jag viskar mitt namn i mörkret, 1998
Andersson Fredrik, Det sista steget är det första steget i tanken, 1999
Andersson Fredrik, Ångesten heter min världsdel, 2000
Andersson Fredrik, Individen och dess frihet i fantasin, 2001
Andersson Fredrik, Den mänskliga människan, 2002
Andersson Fredrik, I verkligheten finns inga känslor, 2003
Andersson Fredrik, Nu känner jag dödens blick i min nacke, 2004
Andersson Fredrik, Illusionernas bländande skönhet, 2005
Andersson Fredrik, Livet ur dödens synvinkel, 2006
Andersson Fredrik, Jag vaknade upp i drömmen och var lycklig, 2007
Andersson Fredrik, När jag insåg att du inte utgjorde en del av  mig, 2008
Andersson Fredrik, Nio sätt att börja om, Tio sätt att ge upp, 2009
Andersson Fredrik, Snälla släck din själ, den brinner ju, 2010
Andersson Fredrik, Fantasin är inte en del av verkligheten, den är den nya verkligheten, 2011
?????????????????, Det utomstånde perspektivet, ????

det var en historia som var så bra så att jag vilja att den var sann. dessutom, låt mig få påpeka hur du har växt som människa. det är så fantastiskt att se. du ler oftare nu. jag blir glad då.

jag önskar bara att du var verklig. lika verklig som mig. fast någon kanske har hittat på mig också. jag kanske också bara är en tanke i någons huvud som någon har givit liv åt. jag önskar dock bara att du och jag befann oss på samma nivå. då skulle jag kanske äntligen sluta låtsas, sluta fantisera. även om det skänker mig en viss sinnesfrid så behöver jag leva i verkligheten, annars kommer jag blekna bort.

kan inte du och jag konversera någon dag som jämnlikar? kan inte du och jag sätta oss ned i livet för att tala om alla dessa ting som ingen ens vågar tänka på. kan inte du och jag växa som människor tillsammans och utveckla en slags gemenskap med varandra. vi har varandra gemensamt. eller hur?

kan inte du och jag bara kramas?



(?????????????????????????)

(vad hade det här med någonting att göra släpp mig fri istället den här platsen har blivit så tom på känslor så tom på äkthet allt du tillför är en slags falskhet som rotnar djupt inom dig själv kan du inte bara vara dig själv ett tag den där människan som blir älskad istället för missförstådd snälla var inte så svår försök inte att vara så svår du är inte en sådan person du är bara en vanlig människa med vanliga behov du vill bli älskad precis som alla andra och det är bara patetiskt att försöka dölja det)


"Släpp mig fri," sa den instängda känslan i känslofängelset. "Jag klarar inte av att vara instängd här längre, jag vill vara fri och förmedla mitt budskap till världen. Både du och jag kommer må bra av det."



( ja ja ja ja ja ja ja ja ja ja ja )