48
ibland krävs förändring
här finner du förändringen
det är en förändring som är nödvändig inför det kommande året
det är en förändring som har velat inträffa tidigare
dock så inträffade den först nu
nu när en ny förändring är på väg
fast vad är det egentligen som förändras?
därmed så tänker jag aldrig mer skriva på den här bloggen
här är förändringen, här är framtiden
här finner du förändringen
det är en förändring som är nödvändig inför det kommande året
det är en förändring som har velat inträffa tidigare
dock så inträffade den först nu
nu när en ny förändring är på väg
fast vad är det egentligen som förändras?
därmed så tänker jag aldrig mer skriva på den här bloggen
här är förändringen, här är framtiden
tre
Hejdå
så väldigt väldigt vackert
jag tittar på min telefon
inget nytt sms
jag lägger undan min telefon
en minut senare tittar jag på min telefon
fortfarande inget nytt sms
jag lägger undan min telefon
tio minuter senare tittar jag på min telefon
ännu inget nytt sms
jag lägger undan min telefon
en evighet senare tittar jag på min telefon
inga nya meddelanden
jag slänger min telefon i väggen
ännu en evighet så inser jag att det aldrig kommer komma någonting
varför trodde jag någonsin att jag skulle få ett avsked?
varför trodde jag att jag betydde någonting för någon?
varför trodde jag att jag var speciell?
istället sätter jag mig vid datorn och skriver någonting
jag skriver om sanning
även fast jag är en skicklig lögnare så är jag samtidigt väldigt ärlig
plötsligt hör jag en vibration
jag kastar mig i sängen och tittar alldeles exalterad på min telefon
inga nya meddelanden, batterinivå 100%
telefonen glider ur min hand och jag rullar över på rygg
jag tittar upp i taket och inser att det här
det här är verkligheten
verkligheten bryr sig föga om vad folk tycker om honom
det enda han vill är att vi ska leva i honom
jag skakar på huvudet
jag vill inte
inte längre
jag blundar och ser min egen värld
där står du på en strand och vinkar
jag tittar tillbaka över axeln
tröskeln till verklighetens värld reser sig likt gigantiska berg
jag vänder på blicken och ser dig igen
här vill jag vara
låt mig stanna här
du springer längs stranden
plötsligt hoppar du och börjar flyga
du flyger bortåt
bortom tidens floder
bortom de röda salarna
bortom staden av glas
du flyger bortom allt och jag följer efter
här vill jag vara
i min värld
inte i den där andra
inte i verkligheten
där betyder jag ingenting
där är jag ingen konstnär
bara en skugga
jag öppnar ögonen och återvänder
det står massa saker på min dataskärm
jag minns inte att jag satt vid datorn när jag blundade
jag vet inte vad jag har skrivit
inte heller tänker jag läsa det efteråt
jag ser min mobil ligga slängd på golvet
jag tar upp den
hjärtat stannar
jag har ett nytt meddelande
jag läser det och för en sekund så kan jag inte ens tänka
sedan släpper allt
meddelandet är från telia och de har ett nytt erbjudande
telefonen glider ur min hand
jag sluter ögonen
andas ut
håller andan
bestämmer mig för att inte andas förrän jag fått smset
det värker i lungorna
jag vill andas
någonting bankar inom mitt bröst
någonting vill ut
jag släpper ut luften
jag klarade det inte
så typiskt jävla verkligheten
jag blundar och hamnar i min värld igen
Kreativiteten vinkar åt mig
jag vinkar tillbaka
nu ska han och jag skapa
för det är vad vi älskar mer än allt annat
han räcker mig en pensel
och vi börjar fortsätter med vårt livstida mästerverk
vårt legendarium
och jag ler
här är jag lycklig
här kan jag dö
sedan kommer jag på att jag är odödlig i min värld
haha så ironiskt
samtidigt så vackert
så väldigt väldigt vackert
inget nytt sms
jag lägger undan min telefon
en minut senare tittar jag på min telefon
fortfarande inget nytt sms
jag lägger undan min telefon
tio minuter senare tittar jag på min telefon
ännu inget nytt sms
jag lägger undan min telefon
en evighet senare tittar jag på min telefon
inga nya meddelanden
jag slänger min telefon i väggen
ännu en evighet så inser jag att det aldrig kommer komma någonting
varför trodde jag någonsin att jag skulle få ett avsked?
varför trodde jag att jag betydde någonting för någon?
varför trodde jag att jag var speciell?
istället sätter jag mig vid datorn och skriver någonting
jag skriver om sanning
även fast jag är en skicklig lögnare så är jag samtidigt väldigt ärlig
plötsligt hör jag en vibration
jag kastar mig i sängen och tittar alldeles exalterad på min telefon
inga nya meddelanden, batterinivå 100%
telefonen glider ur min hand och jag rullar över på rygg
jag tittar upp i taket och inser att det här
det här är verkligheten
verkligheten bryr sig föga om vad folk tycker om honom
det enda han vill är att vi ska leva i honom
jag skakar på huvudet
jag vill inte
inte längre
jag blundar och ser min egen värld
där står du på en strand och vinkar
jag tittar tillbaka över axeln
tröskeln till verklighetens värld reser sig likt gigantiska berg
jag vänder på blicken och ser dig igen
här vill jag vara
låt mig stanna här
du springer längs stranden
plötsligt hoppar du och börjar flyga
du flyger bortåt
bortom tidens floder
bortom de röda salarna
bortom staden av glas
du flyger bortom allt och jag följer efter
här vill jag vara
i min värld
inte i den där andra
inte i verkligheten
där betyder jag ingenting
där är jag ingen konstnär
bara en skugga
jag öppnar ögonen och återvänder
det står massa saker på min dataskärm
jag minns inte att jag satt vid datorn när jag blundade
jag vet inte vad jag har skrivit
inte heller tänker jag läsa det efteråt
jag ser min mobil ligga slängd på golvet
jag tar upp den
hjärtat stannar
jag har ett nytt meddelande
jag läser det och för en sekund så kan jag inte ens tänka
sedan släpper allt
meddelandet är från telia och de har ett nytt erbjudande
telefonen glider ur min hand
jag sluter ögonen
andas ut
håller andan
bestämmer mig för att inte andas förrän jag fått smset
det värker i lungorna
jag vill andas
någonting bankar inom mitt bröst
någonting vill ut
jag släpper ut luften
jag klarade det inte
så typiskt jävla verkligheten
jag blundar och hamnar i min värld igen
Kreativiteten vinkar åt mig
jag vinkar tillbaka
nu ska han och jag skapa
för det är vad vi älskar mer än allt annat
han räcker mig en pensel
och vi börjar fortsätter med vårt livstida mästerverk
vårt legendarium
och jag ler
här är jag lycklig
här kan jag dö
sedan kommer jag på att jag är odödlig i min värld
haha så ironiskt
samtidigt så vackert
så väldigt väldigt vackert
Sex månader på botten av havet
Sex dagar på botten av havet
jag tror du förstår vilket hav
du har varit där många gånger
du är nog där just nu
fast jag borde kalla "där" för "här"
fast du kanske inte är på botten
dyk
dränk dig
du kan ändå inte dö
dränk dig
andas in tankarna
se bilderna
se de ord som är inristade på botten
det är inte många människor som har varit där
skrev du någonting där?
eller låg du bara där och andades in vattnet?
dränk dig
du kan ändå inte dö
du har inte bara varit här i sex dagar
du har varit här i sex månader, mer än det
sex månader på botten av havet
håll inte andan, håll aldrig andan
andas
andas in vattnet
du kan ändå inte dö
dränk dig
du kommer aldrig att dö i mina tankar
du kan dö om och om igen
du kommer aldrig att dö i mina tankar
dränk dig
du kan ändå inte dö
på botten av havet är du inte ensam
du är så djupt inom som det går
simma inte upp till ytan
inte efter sex månader på botten av havet
du kan vara i sex år på botten av havet
bara det är mitt hav
snälla
dränk dig bara
du kan ändå inte dö
jag tror du förstår vilket hav
du har varit där många gånger
du är nog där just nu
fast jag borde kalla "där" för "här"
fast du kanske inte är på botten
dyk
dränk dig
du kan ändå inte dö
dränk dig
andas in tankarna
se bilderna
se de ord som är inristade på botten
det är inte många människor som har varit där
skrev du någonting där?
eller låg du bara där och andades in vattnet?
dränk dig
du kan ändå inte dö
du har inte bara varit här i sex dagar
du har varit här i sex månader, mer än det
sex månader på botten av havet
håll inte andan, håll aldrig andan
andas
andas in vattnet
du kan ändå inte dö
dränk dig
du kommer aldrig att dö i mina tankar
du kan dö om och om igen
du kommer aldrig att dö i mina tankar
dränk dig
du kan ändå inte dö
på botten av havet är du inte ensam
du är så djupt inom som det går
simma inte upp till ytan
inte efter sex månader på botten av havet
du kan vara i sex år på botten av havet
bara det är mitt hav
snälla
dränk dig bara
du kan ändå inte dö
Andas
Personifieringen av Kärleken, yttrade sig såhär
"Kan vi inte vänta tills imorgon?"
Personifieringen av Tiden, yttrade sig såhär
"Du kommer att dö idag."
Personifieringen av Glömskan, yttrade sig såhär
"Minns du vad som hände igår?"
Personifieringen av Hatet, yttrade sig såhär
"Jag hatar att jag älskar dig!"
Personifieringen av Skulden, yttrade sig såhär
"Du är oskyldig."
Personifieringen av Dåraktigheten, yttrade sig såhär
"Andas. Den tiden du tillbringar med den människan kommer vara som att hålla andan. Hur länge kan du hålla andan? Sluta med det här. Andas. Andas in mig och allt jag står för."
(om du vill)
tre
inte tre
tre går inte
bara två
om det är tre faller världen samman
det ska den inte göra än
låt den leva ett tag till
"Kan vi inte vänta tills imorgon?"
Personifieringen av Tiden, yttrade sig såhär
"Du kommer att dö idag."
Personifieringen av Glömskan, yttrade sig såhär
"Minns du vad som hände igår?"
Personifieringen av Hatet, yttrade sig såhär
"Jag hatar att jag älskar dig!"
Personifieringen av Skulden, yttrade sig såhär
"Du är oskyldig."
Personifieringen av Dåraktigheten, yttrade sig såhär
"Andas. Den tiden du tillbringar med den människan kommer vara som att hålla andan. Hur länge kan du hålla andan? Sluta med det här. Andas. Andas in mig och allt jag står för."
(om du vill)
tre
inte tre
tre går inte
bara två
om det är tre faller världen samman
det ska den inte göra än
låt den leva ett tag till
imorgon=aldrig
(imorgon=aldrig)
(förstod du aldrig det?)
- Imorgon. Imorgon kommer det inträffa.
- Du kan inte säga sådär.
- Jo, för det kommer inträffa imorgon.
- Nej, så är det inte.
- Imorgon kommer allt att redas ut, imorgon kommer allt att ordna sig.
- Vet du egentligen vad imorgon betyder? Det betyder aldrig. Hon vill träffa dig imorgon. Förstår du vad det betyder?
- Nej, hon vill träffa mig imorgon, hon sa det.
- Nej det sa hon inte. Hon sa att hon aldrig vill träffa dig.
- Det kanske ligger någonting i vad du säger. Det finns många imorgon, men bara ett idag. Idag kommer aldrig någonting att hända. Imorgon kommer aldrig att inträffa idag. Förstår du inte hur patetiskt det är? Jag kommer aldrig att kunna göra allt det jag ville göra.
(men ha det i åtanke du tankevandrare vars fotspår inte kan suddas ut av tiden, tänk på det. säg aldrig åt mig att vi ska göra något imorgon, lova det)
(Om du däremot säger att någonting aldrig kommer hända så innebär det att det kommer hända imorgon. Men det finns som sagt många imorgon, det behöver inte just vara imorgon.)
förstår du inte? vi kan ljuga för varandra hela livet
(förstod du aldrig det?)
- Imorgon. Imorgon kommer det inträffa.
- Du kan inte säga sådär.
- Jo, för det kommer inträffa imorgon.
- Nej, så är det inte.
- Imorgon kommer allt att redas ut, imorgon kommer allt att ordna sig.
- Vet du egentligen vad imorgon betyder? Det betyder aldrig. Hon vill träffa dig imorgon. Förstår du vad det betyder?
- Nej, hon vill träffa mig imorgon, hon sa det.
- Nej det sa hon inte. Hon sa att hon aldrig vill träffa dig.
- Det kanske ligger någonting i vad du säger. Det finns många imorgon, men bara ett idag. Idag kommer aldrig någonting att hända. Imorgon kommer aldrig att inträffa idag. Förstår du inte hur patetiskt det är? Jag kommer aldrig att kunna göra allt det jag ville göra.
(men ha det i åtanke du tankevandrare vars fotspår inte kan suddas ut av tiden, tänk på det. säg aldrig åt mig att vi ska göra något imorgon, lova det)
(Om du däremot säger att någonting aldrig kommer hända så innebär det att det kommer hända imorgon. Men det finns som sagt många imorgon, det behöver inte just vara imorgon.)
förstår du inte? vi kan ljuga för varandra hela livet
allt är abstrakt, men inte mentalt intakt, så mycket osagt ( 24+24)
- Hej. Idag hjälpte jag att lyfta människor ur en järnbur.
- Varför säger du det till mig? Tror du jag bryr mig?
- Men ja! Nu tycker jag att du är respektlös!
- Nej. Men nu fick jag lust att döda dig. Farväl.
- NEJ SNÄLLA VÄNTA JAG HAR FORTFARANDE SÅ MYCKET ATT SÄGA!!!!!!!!
(nej)
bry
sy
ja sy
sy igen din mun för det är vad du har gjort
HAHHAHAHA DU KAN JU INTE PRATA SÅ DÅ KAN JAG INTE HÖRA VAD DU SÄGER
fast hörde jag någonsin tidigare vad du sa
nej det gjorde jag inte
jag läste dina tankar
(det tar inte slut)
jag tänker fortsätta läsa dina tankar
(det går för långt, HÖR DU HUR DET EKAR?)
en eka. om jag hade en sådan båt skulle jag döpa den till "ekar" och sedan skulle jag fara runt på vattnet som ett eko. hahahaha. KAN DU HÖRA HUR DET EKAR?
nej det kan du inte, men du kanske kan hjälpa mig att skilja världar?
(ja, att klyva dem)
Så
här.
nu känns det genast myucket bättre.
nu tänkte jag på pingis. jag var aldrig särskilt bra på det.
var du bra på det?
var du bra på det?
fast jag vet inte vem du är.
tänk om jag hatar dig
fast det gör (ja, visa nästa ord du, ELLER VÅGAR DU INTE? VÅGAR DU INTE SE VAD DU HAR SKAPAT I DINA TANKAR?) och
ja, du var alltid så förbannat feg av dig ditt ynkliga kräk
jag hoppas du drunknar
du vet vart du kan drunka
jag kan dränka dig där
fast det är egentligen här
här kan jag dränka dig
fast du kan inte gråta här
inte i mina tankar
försvinn
de bränner
gå härifrån
klipp klipp
(vilka är det som klipper? du vill bli en sådan som klipper?)
(inte frisör, men det slutar på "sör")
ja
haha. Kreativitet.
ÄR DET HÄR KREATIVITET, FÅR JAG FRÅGA DIG DET? ÄR DET HÄR VAD SOM DRIVER MÄNNISKOR FRAMÅT, VAD SOM GER MÄNNISKOR MÖJLIGHETEN ATT SKAPA, FÅR JAG FRÅGA DIG DET, FÖR JAG ÄR INGEN KONSTNÄR.
Jag är bara en skugga av en konstnär, som försöker följa Konstnärens varje rörelse, varje vändning, varje snedsteg. Faller Konstnären så faller skuggan.
haha
skuggdansen
minns du den? eller var du inte född då? duvet, född i mina tankar
jag är för feg för att döda dig, men jag kan stänga in dig i det farligaste rummen av alla
men jag vågar inte prata mer om det
byt byt byt byt byt
(nu nu nu )
(nu hör jag en annan röst)
(det är ingen röst som viskar, det är en röst som skriker, men vad försöker den förmedla? vill den säga någonting? vem tillhör den rösten? vem är denna person? det låter som om han är nedslängd i en brunn. vem är det ? vem vem vem vem vem?)
- Titta!
- Vad? Vad ser du???
- Jag ser två människor som går tillsammans på en gata.
- Jaha? Och? Känner du dem?
- Nej, men jag kände dem en gång i tiden.
- Vad menar du?
- Sedan förändrade världen dem. De hatar egentligen varandra, men de döljer det inför hela världen och håller den lögnen instängda i sig själva.
- Det tror jag faktiskt inte att du kan påstå. Jag känner den ene. Han är helt okej och jag tycker verkligen om honom! Han påminner lite om mig själv.
- Nej det tror jag faktiskt inte att du gör. Jag har också varit som honom, fast på ett annat sätt. Jag dödade nämligen honom förut.
- Öh, vad pratar du om? Dödade? Han går ju där?
- Nej, vi är också döda. Minns du inte? Skotten? Skriken? Rädslan?
- Nej, jag minns inte.
- Inte jag heller. Men du, kan man döda sig själv i döden?
- Jag tror inte det.
- Inte?????
skifta
skifta nu
så vad skönt
alldels ren igen
fast jag har ändå en knut i mitt bröst
VEM HAR BUNDIT FAST MIG FRAMFÖR EN MÅLNING MED MINA ÖGON FASTSPIKADE VID MIN PANNA, VEM TVINGAR MIG ATT SE DET SOM FAKTISKT UTSPELAR SIG, VEM ÄR DET SOM TVINGAR MIG ATT SE DET HÄR ÖGONBLICKET OM OCH OM IGEN, VEM ÄR DET SOM HAR MÅLAT MÅLNING OCH I VILKET SYFTE
Plötsligt blöder jag
Kanske är det därför platsen kallas just de Röda Salarna
Hur länge kan jag blöda, bara för att såret ska läkas, tills ett nytt sår uppstår?
(blöder gör man hela livet, på slutet är havet inte längre blått, det är rött)
haha ett rött hav
jag hoppas verkligen att det aldrig blir så
det låter farligt
farligt farligt farligt
är du rädd älskling
är du det
ja det är du
du är så fruktansvärt rädd
(rädslan
)
(jag känner den härifrån)
(du använder hatet för att dölja den)
HAHA OCH HATET, KÄNNER DU INTE HUR DET BRINNER INOM DIG? DU KAN ANVÄNDA DET SOM ETT VAPEN, MEN DET GÅR INTE ATT KONTROLLERA ELDEN, DEN SRRIDER SIG VARTÄN DEN VILL OCH NÄR DU ÖPPNAR ÖGONEN SEDAN SÅ KOMMER DU INSE ATT DU BRÄNDE INTE BARA NED DIN FIENDE UTAN HELA DEN VÄRLD SOM DU BRYDDE DIG OM. SNÄLLA ANVÄND INTE ELDEN, DU KANSKE KAN STÅ UT MED TANKEN ATT SE DIG SJÄLV BRINNA, MEN ORKAR DU SAMVETSKVALET? ORKAR DU LEVA I DIG SJÄLV SEN?
Nej. Det gör du inte.
"Därmed tänker jag ta abstrakt självmord. Detta innebär att jag avfyrar tankepistolen som jag har skapat i min hjärna nu. Jag riktar den mot tinningen. Iskall metall. Haha. Det är mörkt i rummet. Ett ljus ovanifrån lyser upp platsen där jag står som en strålkastare. Låt mig få dö i badande ljus. Haha, låt mig få dö utan att tänka en sista tanke. Jag klarar inte av väntrummet och att vänta på evigheten.
NU, FÖR LJUSET OCH BEFRIELSEN! NU, FÖR ALLTING SOM JAG ALDRIG HAR TROTT PÅ.
Men då, plötsligt, dyker de upp framför mig. De fyra. Åh, jag vågar inte. Men då hör jag en röst som säger att jag vågar. Tystnaden, Kylan, Mörkret, Ensamheten. Alla stirrar på mig. Men jag vänder dem ryggen, jag vänder döden ryggen och trycker av och försvinner.....................
Det första som slår mig är musiken. Det enda andra är värmen. Vatten. Vatten som glittrar i solen och det är alldeles lagom varmt. Jag tittar ned på mina händer men de existerar inte. Jag ser inte min kropp. Sedan hör jag musiken, en alldels underbar melodi som ekar inom mig. Plötsligt känner jag gemenskap omkring mig. Andra som jag. Jag kan inte se dem, men jag kan känna dem och plötsligt förstår jag. Vi är hela det här havet. Alla vi tillsammans. I luften svävar det en underlig figur. Han är klädd i svarta kläder och har en huva så man inte kan se hans ansikte. Han kommer fram till mig och fäller ned huvan och plötsligt försvinner alla minnen inom mig, jag badar i glömska.
Jag simmar runt i havet. Med alla de andra. Utan att säga ett ord. Vi lyssnar bara på musiken. Det är varmt. Det är ljust och jag kan känna dem i mina tankar. Allt är så vackert."
(allt är så vackert)
- Varför säger du det till mig? Tror du jag bryr mig?
- Men ja! Nu tycker jag att du är respektlös!
- Nej. Men nu fick jag lust att döda dig. Farväl.
- NEJ SNÄLLA VÄNTA JAG HAR FORTFARANDE SÅ MYCKET ATT SÄGA!!!!!!!!
(nej)
bry
sy
ja sy
sy igen din mun för det är vad du har gjort
HAHHAHAHA DU KAN JU INTE PRATA SÅ DÅ KAN JAG INTE HÖRA VAD DU SÄGER
fast hörde jag någonsin tidigare vad du sa
nej det gjorde jag inte
jag läste dina tankar
(det tar inte slut)
jag tänker fortsätta läsa dina tankar
(det går för långt, HÖR DU HUR DET EKAR?)
en eka. om jag hade en sådan båt skulle jag döpa den till "ekar" och sedan skulle jag fara runt på vattnet som ett eko. hahahaha. KAN DU HÖRA HUR DET EKAR?
nej det kan du inte, men du kanske kan hjälpa mig att skilja världar?
(ja, att klyva dem)
Så
här.
nu känns det genast myucket bättre.
nu tänkte jag på pingis. jag var aldrig särskilt bra på det.
var du bra på det?
var du bra på det?
fast jag vet inte vem du är.
tänk om jag hatar dig
fast det gör (ja, visa nästa ord du, ELLER VÅGAR DU INTE? VÅGAR DU INTE SE VAD DU HAR SKAPAT I DINA TANKAR?) och
ja, du var alltid så förbannat feg av dig ditt ynkliga kräk
jag hoppas du drunknar
du vet vart du kan drunka
jag kan dränka dig där
fast det är egentligen här
här kan jag dränka dig
fast du kan inte gråta här
inte i mina tankar
försvinn
de bränner
gå härifrån
klipp klipp
(vilka är det som klipper? du vill bli en sådan som klipper?)
(inte frisör, men det slutar på "sör")
ja
haha. Kreativitet.
ÄR DET HÄR KREATIVITET, FÅR JAG FRÅGA DIG DET? ÄR DET HÄR VAD SOM DRIVER MÄNNISKOR FRAMÅT, VAD SOM GER MÄNNISKOR MÖJLIGHETEN ATT SKAPA, FÅR JAG FRÅGA DIG DET, FÖR JAG ÄR INGEN KONSTNÄR.
Jag är bara en skugga av en konstnär, som försöker följa Konstnärens varje rörelse, varje vändning, varje snedsteg. Faller Konstnären så faller skuggan.
haha
skuggdansen
minns du den? eller var du inte född då? duvet, född i mina tankar
jag är för feg för att döda dig, men jag kan stänga in dig i det farligaste rummen av alla
men jag vågar inte prata mer om det
byt byt byt byt byt
(nu nu nu )
(nu hör jag en annan röst)
(det är ingen röst som viskar, det är en röst som skriker, men vad försöker den förmedla? vill den säga någonting? vem tillhör den rösten? vem är denna person? det låter som om han är nedslängd i en brunn. vem är det ? vem vem vem vem vem?)
- Titta!
- Vad? Vad ser du???
- Jag ser två människor som går tillsammans på en gata.
- Jaha? Och? Känner du dem?
- Nej, men jag kände dem en gång i tiden.
- Vad menar du?
- Sedan förändrade världen dem. De hatar egentligen varandra, men de döljer det inför hela världen och håller den lögnen instängda i sig själva.
- Det tror jag faktiskt inte att du kan påstå. Jag känner den ene. Han är helt okej och jag tycker verkligen om honom! Han påminner lite om mig själv.
- Nej det tror jag faktiskt inte att du gör. Jag har också varit som honom, fast på ett annat sätt. Jag dödade nämligen honom förut.
- Öh, vad pratar du om? Dödade? Han går ju där?
- Nej, vi är också döda. Minns du inte? Skotten? Skriken? Rädslan?
- Nej, jag minns inte.
- Inte jag heller. Men du, kan man döda sig själv i döden?
- Jag tror inte det.
- Inte?????
skifta
skifta nu
så vad skönt
alldels ren igen
fast jag har ändå en knut i mitt bröst
VEM HAR BUNDIT FAST MIG FRAMFÖR EN MÅLNING MED MINA ÖGON FASTSPIKADE VID MIN PANNA, VEM TVINGAR MIG ATT SE DET SOM FAKTISKT UTSPELAR SIG, VEM ÄR DET SOM TVINGAR MIG ATT SE DET HÄR ÖGONBLICKET OM OCH OM IGEN, VEM ÄR DET SOM HAR MÅLAT MÅLNING OCH I VILKET SYFTE
Plötsligt blöder jag
Kanske är det därför platsen kallas just de Röda Salarna
Hur länge kan jag blöda, bara för att såret ska läkas, tills ett nytt sår uppstår?
(blöder gör man hela livet, på slutet är havet inte längre blått, det är rött)
haha ett rött hav
jag hoppas verkligen att det aldrig blir så
det låter farligt
farligt farligt farligt
är du rädd älskling
är du det
ja det är du
du är så fruktansvärt rädd
(rädslan
)
(jag känner den härifrån)
(du använder hatet för att dölja den)
HAHA OCH HATET, KÄNNER DU INTE HUR DET BRINNER INOM DIG? DU KAN ANVÄNDA DET SOM ETT VAPEN, MEN DET GÅR INTE ATT KONTROLLERA ELDEN, DEN SRRIDER SIG VARTÄN DEN VILL OCH NÄR DU ÖPPNAR ÖGONEN SEDAN SÅ KOMMER DU INSE ATT DU BRÄNDE INTE BARA NED DIN FIENDE UTAN HELA DEN VÄRLD SOM DU BRYDDE DIG OM. SNÄLLA ANVÄND INTE ELDEN, DU KANSKE KAN STÅ UT MED TANKEN ATT SE DIG SJÄLV BRINNA, MEN ORKAR DU SAMVETSKVALET? ORKAR DU LEVA I DIG SJÄLV SEN?
Nej. Det gör du inte.
"Därmed tänker jag ta abstrakt självmord. Detta innebär att jag avfyrar tankepistolen som jag har skapat i min hjärna nu. Jag riktar den mot tinningen. Iskall metall. Haha. Det är mörkt i rummet. Ett ljus ovanifrån lyser upp platsen där jag står som en strålkastare. Låt mig få dö i badande ljus. Haha, låt mig få dö utan att tänka en sista tanke. Jag klarar inte av väntrummet och att vänta på evigheten.
NU, FÖR LJUSET OCH BEFRIELSEN! NU, FÖR ALLTING SOM JAG ALDRIG HAR TROTT PÅ.
Men då, plötsligt, dyker de upp framför mig. De fyra. Åh, jag vågar inte. Men då hör jag en röst som säger att jag vågar. Tystnaden, Kylan, Mörkret, Ensamheten. Alla stirrar på mig. Men jag vänder dem ryggen, jag vänder döden ryggen och trycker av och försvinner.....................
Det första som slår mig är musiken. Det enda andra är värmen. Vatten. Vatten som glittrar i solen och det är alldeles lagom varmt. Jag tittar ned på mina händer men de existerar inte. Jag ser inte min kropp. Sedan hör jag musiken, en alldels underbar melodi som ekar inom mig. Plötsligt känner jag gemenskap omkring mig. Andra som jag. Jag kan inte se dem, men jag kan känna dem och plötsligt förstår jag. Vi är hela det här havet. Alla vi tillsammans. I luften svävar det en underlig figur. Han är klädd i svarta kläder och har en huva så man inte kan se hans ansikte. Han kommer fram till mig och fäller ned huvan och plötsligt försvinner alla minnen inom mig, jag badar i glömska.
Jag simmar runt i havet. Med alla de andra. Utan att säga ett ord. Vi lyssnar bara på musiken. Det är varmt. Det är ljust och jag kan känna dem i mina tankar. Allt är så vackert."
(allt är så vackert)
Oavsett hur högt jag skriker
Den enda ögonblicket då vi var ensamma
Det värsta är inte den ilskna rösten
Nej, nej
Det värsta är inte heller besvikelsen
Nej, nej
Det värsta är inte heller alla blickarna
Nej, nej
Det värsta är inte heller samvetskvalet
Nej, nej
Det värsta är inte heller skuldkänslorna
Nej, nej
Det värsta är inte heller alla de bilder jag får i mitt huvud på dig när du skrattar åt någonting jag sagt
Nej, nej
Det värsta är inte heller att alla de minnen jag haft med dig egentligen aldrig har existerat
Nej, nej
Det värsta är inte heller det att jag ljuger för mig själv hela tiden
Nej, nej
Det värsta är inte heller tystnaden som uppstår hos dig
Nej, nej
Det värsta är tystnaden som uppstår i mig själv
Jag har låst in mig själv i ett väntrum där en klocka har stannat
Det finns ingen riktig tidsuppfattning
Ett vitt rum, alldeles tomt förutom på en klocka
Jag låste in mig själv i mitt eget tomrum
Då kan ingenting dåligt inträffa
Men det är bara så jobbigt att vänta på evigheten
Det är så tyst
Varför är det så tyst?
VARFÖR ÄR DET SÅ FRUKTANSVÄRT TYST?
HALLÅ?
KAN INGEN SLÄPPA UT MIG? JAG KLARAR INTE AV DET HÄR RUMMET. SNÄLLA SLÄPP UT MIG.
Nej. Bara så tyst.
Varför är det så tyst?
Det värsta är inte den ilskna rösten
Nej, nej
Det värsta är inte heller besvikelsen
Nej, nej
Det värsta är inte heller alla blickarna
Nej, nej
Det värsta är inte heller samvetskvalet
Nej, nej
Det värsta är inte heller skuldkänslorna
Nej, nej
Det värsta är inte heller alla de bilder jag får i mitt huvud på dig när du skrattar åt någonting jag sagt
Nej, nej
Det värsta är inte heller att alla de minnen jag haft med dig egentligen aldrig har existerat
Nej, nej
Det värsta är inte heller det att jag ljuger för mig själv hela tiden
Nej, nej
Det värsta är inte heller tystnaden som uppstår hos dig
Nej, nej
Det värsta är tystnaden som uppstår i mig själv
Jag har låst in mig själv i ett väntrum där en klocka har stannat
Det finns ingen riktig tidsuppfattning
Ett vitt rum, alldeles tomt förutom på en klocka
Jag låste in mig själv i mitt eget tomrum
Då kan ingenting dåligt inträffa
Men det är bara så jobbigt att vänta på evigheten
Det är så tyst
Varför är det så tyst?
VARFÖR ÄR DET SÅ FRUKTANSVÄRT TYST?
HALLÅ?
KAN INGEN SLÄPPA UT MIG? JAG KLARAR INTE AV DET HÄR RUMMET. SNÄLLA SLÄPP UT MIG.
Nej. Bara så tyst.
Varför är det så tyst?
frskt frmdl
Han sa såhär
"För att verkligen förstå mig som människa så måste du förstå att jag är en otroligt skicklig lögnare. De lögnerna som jag skapar, de skapar jag för din skull för jag vet att sanningen inte gör dig bättre. Du må påstå att den gör det, men det är bara en lögn ifrån dig. Vi skjuter rättfärdighetskänslan åt sidan ett tag nu. Du måste bara förstå det. Jag kommer ljuga så otroligt mycket för dig, men jag gör det för att jag värderar dig så högt."
Men det var ju ingen som svarade. Han talade endast för sig själv och bara den mest skickliga lögnaren av alla kunde skapa den lögnen som det egna jaget inte kunde upptäcka. Just därför.
Just du.
"För att verkligen förstå mig som människa så måste du förstå att jag är en otroligt skicklig lögnare. De lögnerna som jag skapar, de skapar jag för din skull för jag vet att sanningen inte gör dig bättre. Du må påstå att den gör det, men det är bara en lögn ifrån dig. Vi skjuter rättfärdighetskänslan åt sidan ett tag nu. Du måste bara förstå det. Jag kommer ljuga så otroligt mycket för dig, men jag gör det för att jag värderar dig så högt."
Men det var ju ingen som svarade. Han talade endast för sig själv och bara den mest skickliga lögnaren av alla kunde skapa den lögnen som det egna jaget inte kunde upptäcka. Just därför.
Just du.
FVRING
FEL FEL FEL FEL I HUVUDET BÖRJA OM NU
NEJ
NEJ
NEJ
FEL FEL FEL FEL FEL
Jag vet inte vad jag ska göra
NEJ
NEJ
NEJ
FEL FEL FEL FEL FEL
Jag vet inte vad jag ska göra
VARFÖR? VÄNTA?
Det var en helt vanlig dag, en helt vanlig dag som passar så bra när man ska beskriva en händelse som egentligen inte har någonting att göra med att det var en helt vanlig dag. I samband med den helt vanliga dagen var det så att två personer förde en konversation.
- Varför sitter du och sjunger på en sådan sorglig melodi?
- Jag vet inte. Idag känner jag mig sorgsen bara. Jag tyckte att en sorgsen melodi skulle göra det tydligare.
- Finns det verkligen ingenting annat för dig att göra? Ska du inte göra någonting vettigt istället?
- Jag gör som jag vill och himlen vet att jag är olycklig nu.
- Himlen? Vad har det med någonting att göra?
- Det handlar om hur människor som inte bryr sig om ifall jag lever eller dör.
- Men det låter ju hemskt! Jag bryr ju mig om dig!
- I hela mitt liv så ler jag åt människor som jag mycket hellre skulle vilja sparka ned.
- Jag vet inte riktigt vad du försöker förmedla här.
- Allting började med en melodi. Fast den kanske inte var så sorgsen ändå. Om 48 timmar så kommer vi ändå få ett besked. Fast det är nog mindre nu.
- 48 timmar? Vad hade det med någonting att göra?
- Varför ställer du frågor hela tiden? Är det för att du ska skilja dig och mig åt bättre? Det är bara tråkigt och det för inte konversationen framåt. Eller så är det precis vad det faktiskt gör. Jag ber om ursäkt.
- Nejnej! Tänk inte så, tänk såhär istället, låt mig få det jag vill ha!
- Jag tror att det finns ett dolt budskap i denna konversation.
- Finns det en så finns det flera! Men vad det egentligen handlar om är egentligen utfyllnad av all den tid som du har givit till dig själv. DET HÄR, min vän, är rent nonsens för att du ska kunna få ut de tankar fast insvepta i meningar som inte egentligen har någonting med någonting att göra.
- Ursäkta, men jag förstod inte det där. Och kom ihåg vikten av artighet!
- Fyrtioåtta. Kom ihåg det istället ifall du ska komma ihåg.
- Allvarligt. Sluta nu. Kom igen. Det här är löjligt.
Ja, det är ytterst löjligt och sjukt ogivande. Därför tänker jag ge den här konversationen ett slut.
TACK OCH HEJ
- Varför sitter du och sjunger på en sådan sorglig melodi?
- Jag vet inte. Idag känner jag mig sorgsen bara. Jag tyckte att en sorgsen melodi skulle göra det tydligare.
- Finns det verkligen ingenting annat för dig att göra? Ska du inte göra någonting vettigt istället?
- Jag gör som jag vill och himlen vet att jag är olycklig nu.
- Himlen? Vad har det med någonting att göra?
- Det handlar om hur människor som inte bryr sig om ifall jag lever eller dör.
- Men det låter ju hemskt! Jag bryr ju mig om dig!
- I hela mitt liv så ler jag åt människor som jag mycket hellre skulle vilja sparka ned.
- Jag vet inte riktigt vad du försöker förmedla här.
- Allting började med en melodi. Fast den kanske inte var så sorgsen ändå. Om 48 timmar så kommer vi ändå få ett besked. Fast det är nog mindre nu.
- 48 timmar? Vad hade det med någonting att göra?
- Varför ställer du frågor hela tiden? Är det för att du ska skilja dig och mig åt bättre? Det är bara tråkigt och det för inte konversationen framåt. Eller så är det precis vad det faktiskt gör. Jag ber om ursäkt.
- Nejnej! Tänk inte så, tänk såhär istället, låt mig få det jag vill ha!
- Jag tror att det finns ett dolt budskap i denna konversation.
- Finns det en så finns det flera! Men vad det egentligen handlar om är egentligen utfyllnad av all den tid som du har givit till dig själv. DET HÄR, min vän, är rent nonsens för att du ska kunna få ut de tankar fast insvepta i meningar som inte egentligen har någonting med någonting att göra.
- Ursäkta, men jag förstod inte det där. Och kom ihåg vikten av artighet!
- Fyrtioåtta. Kom ihåg det istället ifall du ska komma ihåg.
- Allvarligt. Sluta nu. Kom igen. Det här är löjligt.
Ja, det är ytterst löjligt och sjukt ogivande. Därför tänker jag ge den här konversationen ett slut.
TACK OCH HEJ
FEL BARA FEL OCH FEL
"Hej", sa den tredje mannen.
"Hej du", sa kvinnan.
"Jag tänker vara ärlig emot dig nu", började den tredje mannen bestämt, "jag har skapat dig endast här i mina tankar och den enda syftet du kommer att fylla nu är att prata med mig och skapa ett påhittat scenario där du och jag har gjort någonting tillsammans. Du har absolut ingenting att säga till om det här, eftersom det är jag som har hittat på dig, och du kommer till viss del att få svara lite hur du vill, men jag kommer ändå att vara där och styra det. Förstår du?"
Kvinnan såg förvånad ut, men sedan övergick förvåningen till ett slags accepterande.
"Okej", sa kvinnan, "men jag tycker att det är egoistiskt av dig att skapa mig endast i syftet att reda ut någonting för dig. Jag vill bli fri. Snälla sätt mig fri. Snälla jag ber dig." Kvinnan vädjade.
"Nej," sa den tredje mannen, "nu ska du svara på mina frågor. Nu spelar vi det abstrakta skådespelet. Hur känner du egentligen inför det här?"
"Jag är förvirrad." sa kvinnan. "Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. Förut fanns det honom och ingenting och nu finns det plötsligt honom dig och ingenting."
"Tomheten skulle förstöra dig." sa den tredje mannen. "Den skulle långsamt förgifta ditt sinne och du skulle aldrig att kunna erinra dig de människor du någonsin älskat. Vet du inte, kvinna, att i de stillastående vattnen bildas giftet? Du måste ständigt röra på dig i livet, segla vidare på tidens flod som för dig emot Evighetens Ocean, för vi vet ju alla att alla tidens floder mynnar ut i Evighetens Ocean." Den tredje mannens blick var drömmande.
"Du får ursäkta mig," började kvinnan tveksamt, "men vad är detta som du kallar Evighetens Ocean? Något sådant känner jag inte till. Det låter endast som en fånig metafor."
"Du kan inte mena allvar. Alla känner till Evighetens Ocean. Även du borde göra det, du nyfödda tanke."
STOP VÄNTA LITE, SÅ FORT JAG FÖRSÖKER SKRIVA OM NÅGONTING SOM FAKTISKT HÄNDER I MITT LIV SÅ SLUTAR DET HELA TIDEN MED ATT JAG SKRIVER MED DESSA METAFORER, JAG KAN HELT SERIÖST INTE SLUTA, JAG FÖRSTÅR INTE VAD SOM ÄR FEL MED MIG, FÖRLÅT SNÄLLA.
Jag vill bara förmedla någon slags känsla och skänka någon slags sinnesfrid till mig själv.
"Hej du", sa kvinnan.
"Jag tänker vara ärlig emot dig nu", började den tredje mannen bestämt, "jag har skapat dig endast här i mina tankar och den enda syftet du kommer att fylla nu är att prata med mig och skapa ett påhittat scenario där du och jag har gjort någonting tillsammans. Du har absolut ingenting att säga till om det här, eftersom det är jag som har hittat på dig, och du kommer till viss del att få svara lite hur du vill, men jag kommer ändå att vara där och styra det. Förstår du?"
Kvinnan såg förvånad ut, men sedan övergick förvåningen till ett slags accepterande.
"Okej", sa kvinnan, "men jag tycker att det är egoistiskt av dig att skapa mig endast i syftet att reda ut någonting för dig. Jag vill bli fri. Snälla sätt mig fri. Snälla jag ber dig." Kvinnan vädjade.
"Nej," sa den tredje mannen, "nu ska du svara på mina frågor. Nu spelar vi det abstrakta skådespelet. Hur känner du egentligen inför det här?"
"Jag är förvirrad." sa kvinnan. "Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. Förut fanns det honom och ingenting och nu finns det plötsligt honom dig och ingenting."
"Tomheten skulle förstöra dig." sa den tredje mannen. "Den skulle långsamt förgifta ditt sinne och du skulle aldrig att kunna erinra dig de människor du någonsin älskat. Vet du inte, kvinna, att i de stillastående vattnen bildas giftet? Du måste ständigt röra på dig i livet, segla vidare på tidens flod som för dig emot Evighetens Ocean, för vi vet ju alla att alla tidens floder mynnar ut i Evighetens Ocean." Den tredje mannens blick var drömmande.
"Du får ursäkta mig," började kvinnan tveksamt, "men vad är detta som du kallar Evighetens Ocean? Något sådant känner jag inte till. Det låter endast som en fånig metafor."
"Du kan inte mena allvar. Alla känner till Evighetens Ocean. Även du borde göra det, du nyfödda tanke."
STOP VÄNTA LITE, SÅ FORT JAG FÖRSÖKER SKRIVA OM NÅGONTING SOM FAKTISKT HÄNDER I MITT LIV SÅ SLUTAR DET HELA TIDEN MED ATT JAG SKRIVER MED DESSA METAFORER, JAG KAN HELT SERIÖST INTE SLUTA, JAG FÖRSTÅR INTE VAD SOM ÄR FEL MED MIG, FÖRLÅT SNÄLLA.
Jag vill bara förmedla någon slags känsla och skänka någon slags sinnesfrid till mig själv.
Jag trodde jag hade någon slags sanning att förmedla
Det är ångest.
När spänningen som håller mig tillbaka släpper taget för en sekund, så dras jag emot den personen som jag inte får dras emot. Den spänning som en gång funnits existerar inte längra, det enda som existerar är alla de bilder som jag får i huvudet av de sex månader som har passerat sedan jag senast tänkte den tanken. Bilder och minnen, som jag egentligen aldrig har sett eller upplevt själv, utan bara bilder av mig och en person som aldrig har kunnat sitta ned i livet och tala om värdsliga ting. Jag kan se bilder av mig och henne när vi ler vid ett särskilt tillfälle, vid en särskild plats som jag egentligen aldrig har varit på. Vad det här betyder har jag ingen aning om, jag kan endast se dessa förbipasserande bilder när jag omfamnar den människan vars tankar som jag har sökt så länge. Tiden slutar bara inte att existera, den byter riktning, den far iväg åt alla olika håll och det finns ingen riktig klockslag för när detta skedde, utan bara en känsla som jag egentligen borde ha glömt. De osynliga kedjor som höll mig fjättrade borde aldrig ha brustit, de borde aldrig ha givit efter min vilja. Deras uppgift var trots allt att hålla mig tillbaka ifrån det jag ville mest av allt, men när tiden slutade existera så slutade även dessa osynliga kedjor att hålla mig fången och då när tiden dog så dog även en liten bit av mig själv. Ångesten exploderar och jag inser att det här kommer inte fungera sekundrarna efter, men likväl så känns det fortfarande som en evighet, även fast denna dragningskraft mellan två till synes oskyldiga människor, kanske bara varade i några sekunder.
Samtidigt så är det så mycket ångest.
Så när evigheten som vi skapade för några sekunder väl upphör att existera så känner jag hur dessa kedjor rycker tillbaka mig igen. Varför har jag fängslat mig själv på dessa viset? Eller fängslade vi varandra? För jag tycker mig urskilja ett par kedjor på dig också. Fyllde de samma funktion? Slutade de att fungera vid samma tillfälle? För jag tyckte mig inte se att du höll tillbaka. Du rycktes med. Den där dragningskraften. Den kommer ta livet av oss innan det ens är ett "oss". Det finns inget oss och som det ser ut nu så vill jag bara lägga mig ned och fjättra fast mig själv i jorden, kanske bli en del av jorden själv, så människor kan gå på mig och trampa mig rakt i ansiktet. Det är väl mindre än vad jag förtjänar. Jag önskar bara att jag kunde få dig att förstå hur rätt det kändes för mig, men samtidigt hur fel det kändes att det var fel för dig. Jag kanske kunde få tiden att sluta existera i några sekunder, men såhär i efterhand så är jag så fruktansvärt maktlös. Det finns ingen kraft kvar i min kropp, det finns ingen styrka kvar i min röst, det finns ingen glöd i mina ögon, inte heller finns det någon värme kvar inom mig. Nu när jag faktiskt tänker på dig så fryser jag så fruktansvärt mycket, för jag inser nu hur jag har förvisat dig till en plats där alla budbärare vandrar. Hur kunde jag förvisa dig till den plats i mitt sinne som jag fruktar allra mest? Den plats dit jag aldrig vågar bege mig, den plats där jag kan höra viskningar om vad som händer sedan.
Och ångesten slänger mig, ruskar om mig, slår mig i ansiktet, sliter sönder min kropp och kastar den som en trasa på marken.
Men det var kanske inte så att jag förvisade dig till den där kalla platsen, för det är ändå en plats där man kan känna någonting. Det finns en mycket värre plats i mitt sinne som jag nu inte ens vet om jag vågar nämna, för då kommer jag ha den i tankarna en tid framåt, men det kanske är lika bra att du får bekanta dig med den. Den är nämligen ett tomrum. När du öppnar dörren och går in i rummet så ser det ut som ett vanligt väntrum, med olika tidningar som du kan välja att läsa, och självklart en klocka på väggen, samt en dörr där det står "Var vänligen vänta". Du sätter dig ned där, men du inser snabbt att klockan inte rör sig. Du tänker att någonting måste vara fel, men du inser snart att tiden faktiskt inte existerar i detta tomrum. Du finner detta extremt meningslöst, vad skulle då väntrummet vara till för? Men sanningen är den att väntrummet är väntrummet till evigheten, där endast de som söker evigheten väntar. Därav blir det ett tomrum istället för ett väntrum, eftersom du inte kan vänta på evigheten. Tiden existerar inte. Du kan vänta där i en evighet, men du kommer ändå aldrig få tillträde till evigheten. Du börjar skrika och försöker slita upp dörren tillbaka till mina tankar, men du inser att det inte går. Du är instängd där. I tomrummet. I väntrummet i väntan på evigheten. Där ska du dväljas som de andra som har förvisats till tomrummet. Det är ditt öde och under din tid i tomrummet så kommer du bli galen, du kommer skrika alla de namn som du någonsin älskat och hatat och att du vill se dem igen, men det går inte. Det här är ett tomrum. Här finns ingen död för dig. Döden är en annan dör som inte finns tillgänglig i det här rummet. Här finns bara en väntan på evigheten och den stränge herren som har anordnat detta kommer att betrakta dig i din kamp mot att dö.
Dödens fyra budbärare har aldrig tillträde till tomrummet. I ett tomrum existerar ingen kyla, ingen tystnad, ingen ensamhet, och inget mörker. Bara väntan. Du blev en Patient. Du blev Patienten. Haha. Förstår du nu?
Fast det där har såklart ingenting med dig att göra. Jag bara började skriva om någonting helt irrelevant. Jag ber om ursäkt. Men jag vill bara att du ska veta att jag kommer förvisa dig till det rummet om du väljer att dö i mitt sinne. I tomrummet är du odödlig.
(odödlig)
Det jag talade om tidigare tappade jag helt, så du kommer inte finna en röd tråd i det här inlägget. Förlåt. Men det handlar iallafall om dig och det här är inte sista gången som jag kommer försöka förmedla det. Det finns så mycket mer jag vill säga, men så lite utrymme för det. Du ser inte det här.
Varför gör du inte det?
Öppna dina ögon.
Du har sytt igenom dem.
Öppna din mun och tala.
Du har sytt igen den. (därför blöder du så fort du försöker säga någonting och jag vill bara tillägga att trots att det är hemskt så är det otroligt vackert, förlåt, men jag är förvirrad)
SNÄLLA FÖRLÅT
SNÄLLA
snälla
förlåt
När spänningen som håller mig tillbaka släpper taget för en sekund, så dras jag emot den personen som jag inte får dras emot. Den spänning som en gång funnits existerar inte längra, det enda som existerar är alla de bilder som jag får i huvudet av de sex månader som har passerat sedan jag senast tänkte den tanken. Bilder och minnen, som jag egentligen aldrig har sett eller upplevt själv, utan bara bilder av mig och en person som aldrig har kunnat sitta ned i livet och tala om värdsliga ting. Jag kan se bilder av mig och henne när vi ler vid ett särskilt tillfälle, vid en särskild plats som jag egentligen aldrig har varit på. Vad det här betyder har jag ingen aning om, jag kan endast se dessa förbipasserande bilder när jag omfamnar den människan vars tankar som jag har sökt så länge. Tiden slutar bara inte att existera, den byter riktning, den far iväg åt alla olika håll och det finns ingen riktig klockslag för när detta skedde, utan bara en känsla som jag egentligen borde ha glömt. De osynliga kedjor som höll mig fjättrade borde aldrig ha brustit, de borde aldrig ha givit efter min vilja. Deras uppgift var trots allt att hålla mig tillbaka ifrån det jag ville mest av allt, men när tiden slutade existera så slutade även dessa osynliga kedjor att hålla mig fången och då när tiden dog så dog även en liten bit av mig själv. Ångesten exploderar och jag inser att det här kommer inte fungera sekundrarna efter, men likväl så känns det fortfarande som en evighet, även fast denna dragningskraft mellan två till synes oskyldiga människor, kanske bara varade i några sekunder.
Samtidigt så är det så mycket ångest.
Så när evigheten som vi skapade för några sekunder väl upphör att existera så känner jag hur dessa kedjor rycker tillbaka mig igen. Varför har jag fängslat mig själv på dessa viset? Eller fängslade vi varandra? För jag tycker mig urskilja ett par kedjor på dig också. Fyllde de samma funktion? Slutade de att fungera vid samma tillfälle? För jag tyckte mig inte se att du höll tillbaka. Du rycktes med. Den där dragningskraften. Den kommer ta livet av oss innan det ens är ett "oss". Det finns inget oss och som det ser ut nu så vill jag bara lägga mig ned och fjättra fast mig själv i jorden, kanske bli en del av jorden själv, så människor kan gå på mig och trampa mig rakt i ansiktet. Det är väl mindre än vad jag förtjänar. Jag önskar bara att jag kunde få dig att förstå hur rätt det kändes för mig, men samtidigt hur fel det kändes att det var fel för dig. Jag kanske kunde få tiden att sluta existera i några sekunder, men såhär i efterhand så är jag så fruktansvärt maktlös. Det finns ingen kraft kvar i min kropp, det finns ingen styrka kvar i min röst, det finns ingen glöd i mina ögon, inte heller finns det någon värme kvar inom mig. Nu när jag faktiskt tänker på dig så fryser jag så fruktansvärt mycket, för jag inser nu hur jag har förvisat dig till en plats där alla budbärare vandrar. Hur kunde jag förvisa dig till den plats i mitt sinne som jag fruktar allra mest? Den plats dit jag aldrig vågar bege mig, den plats där jag kan höra viskningar om vad som händer sedan.
Och ångesten slänger mig, ruskar om mig, slår mig i ansiktet, sliter sönder min kropp och kastar den som en trasa på marken.
Men det var kanske inte så att jag förvisade dig till den där kalla platsen, för det är ändå en plats där man kan känna någonting. Det finns en mycket värre plats i mitt sinne som jag nu inte ens vet om jag vågar nämna, för då kommer jag ha den i tankarna en tid framåt, men det kanske är lika bra att du får bekanta dig med den. Den är nämligen ett tomrum. När du öppnar dörren och går in i rummet så ser det ut som ett vanligt väntrum, med olika tidningar som du kan välja att läsa, och självklart en klocka på väggen, samt en dörr där det står "Var vänligen vänta". Du sätter dig ned där, men du inser snabbt att klockan inte rör sig. Du tänker att någonting måste vara fel, men du inser snart att tiden faktiskt inte existerar i detta tomrum. Du finner detta extremt meningslöst, vad skulle då väntrummet vara till för? Men sanningen är den att väntrummet är väntrummet till evigheten, där endast de som söker evigheten väntar. Därav blir det ett tomrum istället för ett väntrum, eftersom du inte kan vänta på evigheten. Tiden existerar inte. Du kan vänta där i en evighet, men du kommer ändå aldrig få tillträde till evigheten. Du börjar skrika och försöker slita upp dörren tillbaka till mina tankar, men du inser att det inte går. Du är instängd där. I tomrummet. I väntrummet i väntan på evigheten. Där ska du dväljas som de andra som har förvisats till tomrummet. Det är ditt öde och under din tid i tomrummet så kommer du bli galen, du kommer skrika alla de namn som du någonsin älskat och hatat och att du vill se dem igen, men det går inte. Det här är ett tomrum. Här finns ingen död för dig. Döden är en annan dör som inte finns tillgänglig i det här rummet. Här finns bara en väntan på evigheten och den stränge herren som har anordnat detta kommer att betrakta dig i din kamp mot att dö.
Dödens fyra budbärare har aldrig tillträde till tomrummet. I ett tomrum existerar ingen kyla, ingen tystnad, ingen ensamhet, och inget mörker. Bara väntan. Du blev en Patient. Du blev Patienten. Haha. Förstår du nu?
Fast det där har såklart ingenting med dig att göra. Jag bara började skriva om någonting helt irrelevant. Jag ber om ursäkt. Men jag vill bara att du ska veta att jag kommer förvisa dig till det rummet om du väljer att dö i mitt sinne. I tomrummet är du odödlig.
(odödlig)
Det jag talade om tidigare tappade jag helt, så du kommer inte finna en röd tråd i det här inlägget. Förlåt. Men det handlar iallafall om dig och det här är inte sista gången som jag kommer försöka förmedla det. Det finns så mycket mer jag vill säga, men så lite utrymme för det. Du ser inte det här.
Varför gör du inte det?
Öppna dina ögon.
Du har sytt igenom dem.
Öppna din mun och tala.
Du har sytt igen den. (därför blöder du så fort du försöker säga någonting och jag vill bara tillägga att trots att det är hemskt så är det otroligt vackert, förlåt, men jag är förvirrad)
SNÄLLA FÖRLÅT
SNÄLLA
snälla
förlåt
Såg du inte? Jag trodde du var uppmärksam
"Ödet ville annorlunda", sa hon och gick in i ljuset.
Jag stod kvar i mörkret och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
Jag stod kvar i mörkret och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
Medgivande (i form av förnekelse)
Och hon sa såhär
"Snart. Jag lovar. Snart kommer du se det på samma sätt som jag gör. Jag vill bara att du väntar lite till."
Och han sa såhär
"HAHAHAHH AHAH NEJ??????????? OK ok. HHAHAH NEJ??????? ok... men HAHAHAH NEJ. DET GÅR JU INTE. GÅR INTE GÅR INTE GÅR INTE GÅR INTE. OK. ja. detr. hej."
Därmed var bandet knutet och desto mer de försökte få upp knuten desto hårdare blev den
"Snart. Jag lovar. Snart kommer du se det på samma sätt som jag gör. Jag vill bara att du väntar lite till."
Och han sa såhär
"HAHAHAHH AHAH NEJ??????????? OK ok. HHAHAH NEJ??????? ok... men HAHAHAH NEJ. DET GÅR JU INTE. GÅR INTE GÅR INTE GÅR INTE GÅR INTE. OK. ja. detr. hej."
Därmed var bandet knutet och desto mer de försökte få upp knuten desto hårdare blev den
