cocacolacowboys

Min hjärna ser henne inte. Registerar henne inte.

(skyddsmekanism)

Tänk om hon såg mig nu. Skulle något vara annorlunda då? Kanske?

(nekelse)

Jag saknar ju henne. Eller så saknar jag känslan. Kanske jag inte är kompetent nog att avgöra skillnaden.

(bara känslan)

Jag saknar hennes leende.

(behov av bekräftelse)

Tänk om allt vore som förut.

(då du var olycklig)

"man behöver inte alltid vara djup. det leder ibland till för mycket tänkade, sådant tänkande har ofta en tendens att göra en olycklig"

Jag sitter på mitt rum och lyssnar på musik och plötsligt så hör jag ett svagt surrande. Det blir högre och en stor äcklig fluga flyger emot mig och brakar in i mitt hår. Den surrar runt helt disorienterad bara för att lyfta och flyga vidare helt förvirrat. Den flyger iväg utom synhåll och jag känner en irritation stiga inom mig. Den är seg och trög såhär sent in på hösten. Det vore lika bra ifall jag dödade den. Jag ignorerar flugans höga surr någonstans borta vid min säng och jag fokuserar på det jag gör på datorn, men likväl så känner mig distraherad. Snälla få den att sluta.

(Ibland brukar jag fundera på om det är rätt att döda en annan fluga. Vad ger mig rätten att släcka ett annat liv, bara för att den organismen irriterar mig eller på något sätt stör mig? Vad ger mig den rätten? Är den given? Eller tar jag den? Är död ett brott mot naturen? Ändå så får jag dåligt samvete ifall jag dödar en fluga. Fast den kanske hade det bättre som död. Fast det känns ändå så onaturligt.)

Nu har den helt plötsligt slutat. Gud så skönt. Jag började bli så fruktansvärt trött på den. Kunde ju inte tänka. Kunde inte fokusera tankarna. Fast undra var den tog vägen? Borde jag se efter? Men nej, herregud, det är en meningslös fluga som förmodligen är död. Det är ändå ingen idé. Nu fortsätter jag med mitt. Vilken film ska jag se ikväll?

(Och flugan den ligger ju där. Död. Utan att jag har rört den. Minutrarna efter att tanken på att slå ihjäl den kom så dog den av sig själv istället. Den hann flyga upp i läslampan en sista gång, sedan föll den död ned. Den rör sig inte. Den är död. Lika död som jag är. Sången i mitt hjärta sjunger inte längre. Samma är det med tystnaden för flugen. Den surrar inte längre. Surret har tystnat.)

Jag tror jag tar och ser "Tystnaden" av Ingmar Bergman. Temat är guds tystnad. Det är ju sista filmen i en triologi om gud. Jag älskar verkligen Ingmar Bergmans filmer.

(Jag är ju redan död)

"I de stillastående vattnen bildas giftet."



VARFÖR ÄR INTE DETTA MIN TANKE. Jag vill att det ska vara min tanke, jag vill äga den och djupt innerst i mitt hjärta så vet jag att jag aldrig har skrivit något sådant där vackert eller ens kommit i närheten av det. Jag vet inte om jag kommer skriva något liknande, för framtiden är dold, men gud så vackert. Jag skriver långa inlägg om tankar och känslor och denna ensamma mening hånar mig. Den skrattar åt mig. Förklarar hur dålig jag är. Hur mycket jag fortfarande har att lära mig. Hur hittade jag den då? Genom slumpen. Eller ödet, säg mantackar. Fast  jag vet ju inte om jag tror på ödet än. Har för lite livserfarenhet.

I skrivandet så är det språket som är det viktigaste. Förut var jag skeptisk till det, men jag förstår det nu. För att kunna uttrycka sina tankar korrekt, så manipulerar vi ord. Ge mig fler ord. Ge mig fler kombinationer. Ge mig en kombination som ingen någonsin har tänkt sig.

Snälla det är ju så vackert. Titta bara. Läs den igen. Jag har läst den tio gånger nu. Elva. Jag klarar inte av det här. Det är för mycket skönhet.

(Litteraturen har alltid varit ditt problem. Du har undvikit den, för du är rädd för att känna dig sämre. Du är rädd för dessa perfekta meningsuppbyggnader, dessa slagkraftiga ordval, paragrafernas ypperliga struktur. Det är när du läser en mästares verk som du inser hur värdelös du är. Det är först när du kritiserar en mästares verk som den verkliga kreativiteten börjar verka)

Kan ju också berätta om min dröm som jag drömde. Fast innehållet är ganska kort och tyvärr så har ju Christopher Nolan patent på alla filosofiska tankar angående drömmar, men jag ska göra mitt bästa.

Eftersom drömmar aldrig börjar någonstans så är det tidigaste jag minns att jag satt på gården hemma hos mig. Jag tittade runt och allt såg normalt ut, men jag visste att det var en dröm. Jag visste att det var en dröm för att allt kändes så overkligt. Träden såg normala ut, de gula löven fall ett efter ett ned på marken. Hästarna gick och betade, mamma gick för att ta in dem. Ingenting verkade på något sätt annorlunda eller konstigt. Pappa gick och plockade äpplen och jag minns att min bror hade valt att sitta inne för att spela något tråkigt tv-spel. Plötsligt så insåg jag att det var en dröm. Jag visste ju att det var en dröm, men ingenting kunde bevisa att det var det. Inte just då. Jämt i drömmar när ingenting händer så kan jag FÅ saker att hända genom att vända upp blicken till landskapet och låtsas att något hemskt kommer hända. Det är oftast då det brukar bli en mardröm. Så jag reser mig och tittar ut över landskapet, känner den där pirrande känslan i magen av att något hemskt kommer hända, men ingenting händer. Inget stort monster kommer springade över slätten för att slå ihjäl mig, inte heller dyker någon vacker flicka upp som jag skulle kunna lära mig att älska. Ingenting händer, så jag sätter mig ned igen. Jag är fortfarande övertygad om att det är en dröm, men hur kan jag veta det? Det kan jag väl inte veta? Eller? Men jag känner ju det i hela kroppen, så ska jag ifrågasätta mina sinnens förmågor och förnuftet och ge efter för mina känslor? Känslor är ordlösa, medan den rationella tanken inte är. Så jag sitter ned och plockar fram min mobiltelefon. Tanken slår mig att det egentligen inte är en mobiltelefon, det är bara en tanke. Eftersom den inte är verklig så borde jag kunna förstöra den? Eller hur? Jag tar tag i mobilen med båda händerna för att bryta av den på mitten, men då känner jag hur verklig den känns i mina händer. Det här kan väl inte vara en dröm? Om det  nu är en dröm så spelar det ingen roll om jag bryter sönder telefonen, det spelar ingen roll! För den är inte verklig! Tanken slår mig då också att i mitt vakna tillstånd kanske min kropp har letat fram telefonen och i detta nu håller i den där jag ligger i min säng. OM jag vrider om den i drömmen så måste det betyda att jag också vrider om den i verkligheten. Förutsatt att det här är en dröm alltså. Fast det är jag ju övertygad om. Eller? Jag sitter där med mobilen i handen och en vind blåser upp. Tveksamheten är den strid som utkämpas i mitt huvud. Efter ett tag så vinner fegheten och jag ger efter och släpper mobilen utan att ha skadat den. Men jag släppte mobilen vårdslöst och den ramlar ned i vår pool. Jag famlar efter att försöka få tag på den, men ger upp. Vad spelar det för roll egentligen? Om det här bara är en dröm så gör det mig detsamma.

Då kom mamma in och väckte mig. Typiskt. Saken är den att tänk om jag egentligen inte vaknade? Tänk om det här liksom är en fortsättning på drömmen? Det är därför jag hatar lägga mig. Jag hatar inte att sova, men jag hatar att gå och lägga mig. Samtidigt så hatar jag att vakna också, för då vet jag inte hur länge jag har sovit. Jag kanske har sovit hela livet och vaknar för första gången. Den enda gången jag har vaknat på riktigt var när jag föddes och det minns jag inte ens. Börjar på livet. Man minns ju inte början på sina drömmar heller och man minns inte heller början på livet när man föddes. Det borde man ju göra. Stor händelse liksom, men ändå så gör man inte det. Tänk om livet är en dröm. Så om jag förstör min mobiltelefon nu så gör det ingenting, inte i slutändan. Om jag mördar och våldtar så spelar det ingen roll, för allt det här är bara en dröm. Jag brukar ju fantisera om att jag är galen, men det är det här som hindrar mig ifrån att vara galen. OM jag hade kastat min mobil i väggen stenhårt så den hade gått sönder, DÅ hade jag varit galen för då finns inte spärren att förhindra sådana där saker. Då hade jag gjort det i verkligheten också. Så i drömmen kan man inte tänka "men jag förstör den bara i drömmen" för då är det drömmen som är verkligheten. Det enda beviset på att det var en dröm kommer när man faktiskt vaknar. Ifall jag mördar någon nu i verkligheten (i min verklighet som blir en dröm ifall jag vaknar när jag dör) så kommer det inte få några konsekvenser i döden. Om jag vaknar efter en dröm då jag har mördat någon, är det någon gud i vår verklighet som bestraffar mig för det? Nej. Ifall jag säger det till dig så kanske du tycker jag är konstig, men inget mer med det. Ingen dömer mig efter det. För det var bara en DRÖM. Så livet kanske är en dröm. Passa er, ni realister. Tänk om ni har fel. Jag ska göra livet till en mardröm för er.

Om det vi drömmer är vad vi inte tänker på när vi lever, så måste det vi gör när i lever vara det vi inte tänker på när vi är döda. Så vad omfattar livet? ALLT, allt du känner till omfattar livet och allt det där kommer du inte göra när du är död. Fast det är ju då vi kommer till den gigantiska motsägelsen, som motsäger allt jag hitills har sagt. I min dröm som jag drömde så ifrågasatta jag att det var verkligheten. Jag visste att det var en dröm. Hur kunde jag veta det? Det går inte ihop. Jag ifrågasatte den verklighet jag för tillfället befann mig i. Så nu tänker jag ifrågasätta den här verkligheten också. Den som du och jag delar. Livet kanske bara är en delad dröm, men jag tänker ifrågasätta den ändå. Hur kan jag förresten veta att den är delad? Jag vet ju bara att jag finns, för jag kan känna mig. Jag kan inte känna andra människor på samma sätt och de saker som inte finns i min vetskap, det existerar inte. Så ifall du berättar något nytt för mig som jag inte visste innan så börjar det exsistera i samma stund för mig som du berättar det. Visst är det otroligt? Nä, tänkte väl det.

När jag vaknar upp i döden så ska jag aldrig mer gå och lägga mig igen, för jag älskar verkligheten (verkligheten? du har aldrig upplevt verkligheten). Verkligheten är för mig när jag inte kan ifrågasätta den och säga att det bara är en dröm. Ifall jag säger den meningen eller så lite som tänker tanken så är det inte längre en verklighet.

Hhahahahahhah. Det här var det sjukaste inlägg jag någonsin skrivet. Äckligt invecklat. Jag är glad att jag slipper läsa det själv. Jag skulle kunna skriva två paragrafer till, men jag lägger ned här.

Nuf said.

Idag har jag sett två Ingmar Bergman filmer och gissa vad?

Jag är hänförd (fast än jag förknippar det ordet med något annat så ska jag börja använda det så jag inte förknippar det med den där andra saken som jag inte orkar minnas) av svensk filmindustri. Varför finns det inte fler svenskar som gör sådana här filmer? Svaret på den frågan är förmodligen ganska enkel eftersom det bara finns (fanns) en Ingmar Bergman. Synd att han är död. Så ifall någon frågar så tänker jag säga att min tvillingsjäl är död. Fast hur var det där relevant? Jag vet inte.

Precis som huvudkaraktärerna i alla mina favoritfilmer så känns allt jag gör ypperligt meningslöst. Fast det kanske bara är den klassiska söndagsångesten. Jag vet inte. Inte heller känner jag mig känslosam idag, bara tom. HAHA ÅH, det uttrycket är så sönderanvänt av både mig och alla andra, men jag var tvungen att skriva det ändå. Eller kansnake det finns ett bättre uttryck? Inte tom, utan tyst! Ja! Visserligen så används det ordet väldigt flitigt, men inte i detta sammanhanget. Idag är jag väldigt tyst. Mitt hjärtas sång ekar längre inte i de röda salarna, inte heller kan man höra livets rytm pulsera igenom golvet. Det är tyst. Allt är så tyst till förbannelse. Även om jag ock vandrar i mi dödstysta salar så har jag inget att frukta, för väggarna ska aldrig falla ned över mig. Inte heller ska det höga taket spricka och blotta det som finns utanför universums rand, för det är ingen syn av livet, för utanför väntar döden. Först när jag drar mitt sista andetag ska taket spricka och jag ska blundande föras iväg, bort dit ingen hör hemma, åh dilivium, dränk mig i glömska.

(snälla om ett år så kommer du ångra dig när du tittar tillbaka och du kommer skratta och du kommer inget förstå du kommer inte förstå varför du tänkte dessa destruktiva tankar)

Mycket möjligt.

Hahahhahaha JAG VILL JU VARA LIKADAN.

LIKA BRA.

Men det är jag inte. För jag är en tjuv.

Måste komma med egna idéer. Unika idéer, men varför denna press? Höga krav som vanligt...

ARGHHHHHHHHHH

[Jag] (du? vi?) känner hur tankarna strömmar igenom mig. Farliga tankar. Men den sanna inspirationen finns inte, det egna livet finns inte. Och om jag så väljer att förkasta förlorade fantasier, kedja fast mig vid livet. Kedja fast mig vid den havsklippa som livet är och låt obarmhärtiga vågor skölja av mig ilska. Låt det blåsa en iskall vind som visslar i de träd som behållt sina döda löv. Varför fortsätter vågorna att skölja in över mig? Vem har satt dessa krav. Så linda in min själ i taggtråd och knyt hårt, för min blick är någon annanstans. Det är ju bara en illusion. Allt är målat svartvitt, det var livets grundfärg, sedan kom ljuset. Nu söker jag det äkta ljuset, det ofunna ljuset, det genomskärande ljuset. Jag vill se in i världens själ och om jag så bara blir bländad går jag hellre blind i livet. Åh och vågorna. Snälla, vem bad oss att äta taggtråd. I bakgrunden är det ljuvlig musik, men jag hör inte dessa toner, jag hör inte dessa läten. Skriket från alla befriade själar överröstar skapelsen musik. När sista sidan vänds så kommer vi alla skrika, för vi trodde inte att slutet var dolt för oss. Vi trodde att vi kunde välja vårt eget slut, men vi är alla fastkedjade vid den kala klippan kant. Snälla älskade ka, säg att det kommer gå lika bra för mig, för inget är skrivet ännu. Vad jag än ristar in i klippan med mina blodiga händer spelar ingen roll, för jag skriver inte den stora boken, utan det är redan skrivet för längesedan. Låt mig bara få skriva det som jag ska skriva sedan vill jag bli befriad. Och jag ska skrika till min befrielse, jag ska skrika för frihet, men då finns det inte längre någon frihet att utnyttja. Alla gnistrande kunskaper(historia a?), alla torra löv (minnen) kommer försvinna om de inte redan har försvunnit för längesedan. Åh världens färger flackar inför min blick, idag är en svart dag och imorgon blir det en vit dag. Alla dessa obetydelselösa meningsfulla saker som jag kallar val, existerar inte, det är en illusion. En sådan perfekt mästerligt utarbetad illusion. Det här är den äkta inspirationen och den är stulen. Jag stal den av dig, för du du hade råd att förlora den. Så tänk det när dina döda löv faller, tänk på mig när träden låter sina döda löv falla, om nu så blir. För på träden växar ibland döda löv, på de träd som den iskalla vinden visslar igenom. Snälla stora Gan, hur ska jag lära mig allt som jag aldrig har lärt mig? Skänk mig trygghet. Jag begär inte mer. Ge mig inspirationen (som jag aldrig fick) och gör den till en övermäktig känsla, en blomstrande makt i form av svartvita rosor, (åh älskade värld vart tog alla färger vägen). Jag behöver inte din kärlek, för vem är du för mig? Det finns ingen att vara för mig, för att vara för mig är en förlust. Jag förlorar, kom, dra ned dig själv i fallet. Som en fluga på en sommarnattsmörker som söker efter ljuset, så söker du efter den trygghet som inte kommer ges dig. Du jagar citronfjärilar, precis som mig. Vi jagar dessa vackra och utsökta citronfjärilar, men det är ack så sällan man ser dessa ensamma. De flyger i par och varför flyger de i par? Vi ska ändå inte leva för att se morgondagen, klippen ska brista och sluka havet och sluka hela världen. Åh, varför ser jag dessa ansikten, dessa ansikten som blöder varje gång de försöker tala. Varför?

Jag stal din evighet. (när jag vände sista sidan och läste slutet och jag skrek så högt jag förmådde och alla andra röster tystnade jag hatar verkligen tystnaden jag klarar inte av den det här är inte verkligheten försvinn)


INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN INGEN

"Du påminner mig om den underbaraste människan som jag aldrig har träffat"



(ja jag kommer säga det till dig personligen om vi träffas för första gången i våra liv via slumpen)


Fast ödet är ju så fint.

Fast, ja. Du vet.

Du.

Livets spelregler står fast och tärningen är kastad.

(och du som trodde att det fanns någonting som ett öde)

"Jag ska färglägga hela världen", sa Jonatan, "och jag börjar med dig".
Alexandra tittade på honom. Utforskade honom med blicken. Hon drog lite på munnen. Visst var han speciell, men han var lite för godtrogen. Alldeles för godhjärtad. Eller var det bara vad han ville framstå som?
"Du målar inte med handen, du målar med ögat." sade hon medan gjorde en gest med handen och det roade henne att se hur han följde den med blicken. Det fanns så mycket som hon fortfarande inte kunde se i honom. Han dolde det för henne, men förr eller senare tänkte hon dra det ur honom.

Åh ja. Äntligen lite mening i tillvaron. Det här är inte det ultimata livet, det nuet jag lever i nu är inte den ultimata lyckan, men jag trivs verkligen. Jag trivs verkligen i nuet och kan vakna upp och le lite försiktigt.

Självklart så finns det saker som skulle kunna göra min tillvaro ännu bättre, men jag känner att jag inte behöver de sakerna. Jag vill bara ha dem. Jag åtrår dem mer än något annat. Som kärlek till exempel. Ett förhållande. Jag är inte lycklig nu, men jag TRIVS. Förut har jag inte kunnat gjort det på samma sätt, eftersom jag då tyckt att kärlek var det viktigaste som fanns i livet, men jag tycker inte det längre. Det viktigaste för mig i livet är gemenskap och jag känner gemenskapen flöda igenom mig och de människorna i min omgivning. Kärlek är något annat och jag vet inte om jag VILL ha det eller BEHÖVER det. Vad är ett förhållande egentligen? Vad innebär det att älska någon? Jag är inte lika säker längre.

Frågor ger upphov till ännu fler frågor och jag kan inte låta bli att fråga mig själv ifall jag fortfarande VILL bli kär. Jag tror att jag egentligen bara har varit kär på riktigt en enda gång, ironiskt nog så var den kärleken inte besvarad, men det gör att jag inte kommer glömma den. De andra gångerna så har jag bara varit "kär i kärleken" för att använda ett utnött uttryck. Det finns en sak jag älskar mer än allt annat i hela världen och det är just det när någon säger att jag är speciell. Att den personen säger till mig att den aldrig har träffat någon som mig. DET är något som jag kan bygga ett förhållande på och egentligen är det fel. Jag låter personen bli kär i mig, och via den personens kärlek så blir jag kär i mig själv. Jag älskar den där känslan att bli älskad och för att få uppleva den så ger jag den andre personen vad den vill ha. Det kanske låter som det kan funka i ett förhållande, men det slutar alltid på samma sätt och det är att den andre personen inte känner sig uppskattad. Jag har alltid känt mig uppskattad. Varför? För att jag älskar mig själv via en annan människa. Patetiskt nog.

Denna egoistiska känsla ger upphov till att jag istället hatar mig själv. Hatar mig själv för alla mina brister, pekar på alla fel jag har gjort och skymmer över andra människors. Jag tar skulden, jag bär den börda som jag egentligen borde ha delat med någon annan. Inget förhållande som jag har haft så har det varit ömsesidig kärlek. Det har bara varit mig. Åh vad jag hatar det. Bara mig. Mig mig mig mig mig mig.

Fast inte den gången. Inte den gången jag blev kär på riktigt, för då kände jag en beundran för den andre personen. En beundran som gjorde att jag kände mig ärad av att känna den personen som i sin tur skapade en äkta känsla. En längtan för att den personen skulle få betyda något för mig. Ifall detta sker på båda sidor så tror jag att äkta kärlek faktiskt existerar. De "kärlekar" som jag har haft tidigare har bara grundat sig på mitt ego. Viljan att få bekräftelse. Viljan att få betyda allt för någon. Visst är det löjligt? Nej, det är det inte, för du kanske känner exakt samma sak. Tänk att få betyda allt för den som betyder allt för dig. Hahahahha.

Så problemet här är att jag vill bli kär, så mycket att jag inte tänker efter på konsekvenserna eller vad jag egentligen känner. Jag kan manipulera mina egna känslor så jag tror att jag älskar en människa. Det är jättelätt, men testa det aldrig, för då vill jag aldrig träffa dig. Så problemet med mig är att det är för mycket mig.

Kom in på feta sidospåret nu, men jag trivs bra utan kärlek just nu i mitt liv (även fast jag vill känna den där förbannade känslan mer än allt annat så behöver jag den inte) eftersom det finns andra viktiga värderingar att stå fast vid.

(snälla snälla snälla snälla snälla snälla)

Jag älskar inte att leva, men jag älskar att försöka förstå varför jag inte älskar att leva.

(åh det finns så många oskrivna tankar snälla skriv om dom så fort som möjligt snälla snälla)

Tankeflöde?

Det finns så mycket ondska i världen, och vad ska vi människor göra åt det? Vi är ju så maktlösa.

Många av er som läser vet vad jag menar. En kille dog. En liten kille som bara blev 12 år gammal, men jag skriver inte det här inlägget till minne av honom. Jag skriver det här för oss som blev lämnade kvar. Vi människor som blev lämnade kvar för att få leva vidare.

Det som jag egentligen irriterar mig mest på är alla som skriver på facebook. Ett hjärta. Kom igen. De skriver även hur synd det var om honom och självklart håller jag med, vem vågar påstå något annat? Han blev överkörd av en långtradare, självklart var det en hemsk olycka, men det här är livets spelregler. Det finns en sak som jag kan säga direkt och det är att det här aldrig kommer hända dig. Vi tänker alla så att det aldrig kommer hända oss och till viss del har vi rätt. Jag kommer aldrig att bli överkörd av en långtradare, jag Fredrik Andersson. Och om jag nu blev det så skulle ingen kunna motbevisa mig, eftersom jag inte skulle kunna övertygas. Det är inte den som dör som det är synd om, utan de som blir lämnade kvar. Jag tänker inte säga att den här killen är i himlen nu, men förhoppningsvis så har han det bättre än oss andra. Oss andra? Jag syftar mest på hans familj. DU kommer aldrig bli överkörd, men dina medmänniskor kan bli det. Din mormor. Din pappa. Ditt syskon. Det spelar ingen roll. Det kan vara vem som helst och det som gör det så fruktansvärt är att vi inte kan förhindra det. Det här är livets spelregler och tärningen är kastad.

För att återgå till acebook-empatin, behöver vi verkligen den? Behöver vi verkligen visa för varandra att vi brydde oss om den här pojken? Jag kanske framstår som ett kallhjärtat svin, men jag vill ändå vara klar med en sak. Den här pojken betydde ingenting för mig. Ingenting. Det gör han inte idag heller, jag tycker bara synd om hans familj. Så vad är det vi försöker bevisa för varandra när vi skriver hjärtan på facebook och "vila i frid". Vad är poängen? Jag kan stå ut med att hans familj gör det, men alla ni som inte kände den här pojken? Varför gör ni det? Är det bara en del av det sociala spelet att visa empati och tycka synd om en människa som inte existerar längre? För er som inte kände honom, varför låtsas ni bry er? Vi i samhället behöver inte er empati, vi behöver inte höra hur ledsna ni är för att en pojke är död, för det är en självklarhet att det är tragiskt. Om en vecka så har ni glömt det, kanske någon månad, men den här pojkens familj och bekanta kommer ta med sig det här hela livet. Hela livet ska de bära med sig den här smärtan. Är det inte dem vi ska trösta? Istället för någon som är död och inte finns med oss längre.

Om jag blev överkörd av en lastbil och fick chansen att se tillbaka efter min död så skulle jag bara skratta åt alla som skrev ett hjärta åt mig på facebook. Nej, jag skulle inte bara skratta åt er, jag skulle tycka synd om er. Att ni till mitt minne låtsades bry sig. Förmodligen så blev den här pojken större i döden än han var i livet för omgivningen och det tycker jag är så fruktansvärt synd. När jag sitter där i himlen och skrattar så ska jag istället tänka på dem som hjälpte och älskade mig i livet. Inte de som låtsades bry sig efter min död. Det betyder ingenting. Det vi gör mot varandra i livet, det är vad som betyder något. Jag fick aldrig chansen att göra den här pojken något gott, men jag gjorde honom inte heller något ont och jag känner mig ganska nöjd med det. Jag gick i samma klass som hans syster och ifall hon läser det här inlägget så hoppas jag att hon minns allt det goda hon gjorde mot honom i livet, för det är vad jag skulle minnas mina medmänniskor för. Kanske den här pojken uppskattar det här inlägget jag skriver nu, för det betyder iallafall något mer än ett grattis som vem som helst kan skriva utan särskild ansträngning.

Det här inlägget hade förmodligen sett ut annorlunda ifall det var min egen bror som hade dött, men det är väl en dum tanke? Eller hur? Min bror kan ju inte dö. Det går ju inte. Inte din heller. Eller hur? Ni ska växa och bli gamla. Eller så kan vi alla dö imorgon. Det är här människan sätter sig över ödet, när hon tror att hon kan kontrollera sin omgivning. Det spelar ingen roll om regeringen förbjuder lastbilar i tätbebyggda orter, eller om biltrafiken ställs in helt. Vi kan inte sätta oss över ödet eller slumpen, vi kan inte förhindra all död och förödelse som finns i världen. Det här är livet. Det finns så mycket ondska i världen och vi människor är totalt maktlösa. När döden flinar åt dig är det enda du kan göra att flina tillbaka. Det är så livet funkar. Vi kan inte mura in oss i säkerhet och tro att det räcker livet ut. Förr eller senare brister fördämningarna och alla murar raserar.

Men vi är inte maktlösa. Det uppmärksamhet ni nu har skänkt den här pojken i döden, skänk den istället till alla oss som fortfarande lever, till oss som lämnades kvar. Vi är värda att leva för. Tillsammans så kan vi stå emot världens ondska, tillsammans kan vi uthärda den, men vi kommer aldrig att kunna besegra den. Vi måste bara fortsätta kämpa. Ta hand om varandra. Älska varandra. Det är det viktigaste för mig.

3715.

Sedan tar mitt liv slut.

(hur många sidor är det kvar nu? hur många? Och du kommer vara så vilsen, oh discordia)

- Det kanske är dags att vi avslutar det här.
- Hur kunde vi glömma att vi älskade varandra?
- Spola tillbaka bandet, vad ser du?
- Smärta? Lidande?
- Nej, se bortom allt det där, vad ser du?
- Tystnad. Bara tystnad. Tystnaden är den verkliga smärtan.
- Ja, nu ser du. Du ser det som du förut valde att blunda för.
- Vem är du att döma mig?
- Vem är du att ifrågasätta dig själv?
- Jag förstår inte.
- Det är därför du inte förstår varför jag måste gå nu.
- Gå då-
-...........

..................................................................................

TITTA HARRY, VILKEN RÖRA

Kanske det inte var så stort.

Det var bara stort i mitt huvud.

Precis som allt annat.

Oh, Discordia!

Sitter och funderar på lite allmänna saker som facebook. Det är väldig stor variation på vad människor delar med sig av. Vissa ställer frågor som de förväntar sig att det sociala nätverket av människor ska ta del av. Facebook är möjligheternas sida!

Det jobbigaste med facebook är att alla som delar med sig av någonting förväntar att vi ska bry oss. Jag är inget undantag i det, då jag ÄLSKAR när jag får många gillningar på min statusuppdatering. Minns att den bästa jag hade fick hela TIO GILLNINGAR. För att vara en helt totalt random människa som mig så är det ganska bra. Det är rätt få som faktiskt vet vem jag är, och de som vet vem jag är tycker förmodligen att jag är en ganska konstig person. Så skulle jag beskriva mig själv iallafall från ett utomstående perspektiv. Nästan lite excentrisk. Nää nu kanske jag överdriver.

Den jobbigaste statusuppdateringen är iallafall när en person i fråga mår dåligt och gör misstaget att dela med sig av det på facebook. Personligen så tycker jag att det är det mest patetiska man kan göra, men det är ju bara min åsikt. Har miljoner exempel, men jag vill inte hänga ut någon här. Så ifall du nu känner dig träffad av mina ord, oroa dig inte, det är inte personligt. Ett vanligt exempel på en emo-status är att den personen är ledsen efter en break-up, eller att någon har sagt något dumt. Ett annat roligt exempel på en statusuppdatering då man läser att någon ljuger hela tiden och att någon är så jävla falsk. Allvarligt talat? Har du verkligen ingen att prata med istället för att statusuppdatera om det? Varje gång någon skriver hur jävla falsk någon människa är så får jag lust att kommentera och föra talan för hela facebook. Något i stilen med "SKRIVER DU SÅDÄR FÖR ATT VI SKA BLI NYFIKNA OCH FRÅGA DIG VAD SOM HAR HÄNT?" Okej. Jag kanske överdrev där, men ändå, impulsen finns.

Ifall du är jättearg och sårad nu av mina hemska ord så skulle du kunna kommentera argt och säga att hela min blogg är en enda enorm statusuppdatering fylld av massa emo-texter och om hur mycket jag hatar världen och livet. Visst. Säg det. Men tänk då på att du är här av en anledning, jag har inte tvingat dig att komma hit till min blogg. Jag rekommenderar dig att skaffa en egen blogg, kanske en privat, där du kan skriva alla dina emotexter bäst du vill. Tyvärr så får du nog inte samma respons där. Det är därför min blogg är öppen. Jag har så bra självkänsla. Jag öppnar upp mig för er. Ifall ni hatar det, så okej. Gör det. Men varför ödsla massa energi på det? Haha. Jag har ju alltid sagt att jag är en stor hora när det gäller mina känslor. Jag skriver ned dem GRATIS. Alla kan läsa. Alla som vill. Varför jag bloggar och inte skriver i en hemlig dagbok är för att jag vill att ni läsare ska känna er inspirerade på något sätt. Och nej, mitt liv är inte så intressant och dramatiskt, men det är ändå mitt liv. Mitt liv och mina tankar. Så jag förväntar mig att ni bryr er lite. Kom igen. Lite bara. Snälla.

I vilket fall så är jag ingen stjärna på facebook och jag kommer förmodligen aldrig bli det heller, men jag oroar mig inte över det. Det finns viktigare saker att fokusera på. (Hennehennehennehennehennehennehennehennehenne)

Fast det vore jävligt coolt ifall 20 personer gillade min status. Fan.

Fan. För tätt inpå. Det blir intimt. Springer runt i cirklar. Förvirring, förvirring och förvirring. Snälla ge mig styrkan att hantera det ohanterliga. Det är ju det jag är sämst på. I motgångarna testas vi. Hahahah. Men det här är ingen motgång. Det här är en nedförsbacke och min fart ökar och ökar hela tiden, snart kommer den punkten då allt tvärstannar och allt jag har kvar att göra då är att plocka upp spillrorna av det som blir över.

Fast allt det där kanske bara är en negativ tanke i mitt huvud. Kanske situationen inte alls är så allvarlig som i verkligheten. Men är det som händer i mitt huvud verkligheten? Eller är det bara min verklighet? I sådanafall är min verklighet korrupterad, men jag tänker inte ljuga. Jag tänker säga sanningen och endast sanningen för sanning är det vi trots allt vill höra, så länge den är god. Fast det här är ingen god sanning. Inga vackra ord. Bara värdelösa ursäkter. Så jag frågar mig själv ifall jag skulle förlåta mig ifall jag var i hennes skor, och svaret på den frågan är ja. Jag skulle förlåta mig, för jag är värd att kämpa för.

Men det kommer göra ont. Jätteont.

Fan.

"Förlåt. Jag menar det. Jag menar det verkligen."
Han tittar på henne i tre sekunder, sedan slår han ned blicken i marken. Jasså, han är ledsen. Varför skulle hon bry sig om det?
"Du är precis som alla andra. Exakt likadan som alla andra killar. Är det allt ni tänker på?" Hon korsar armarna i en trotsande ställning. Hon känner hur hakan darrar lite, men hon kontrollerar sig. Hon är tvungen att vara stark nu. Inte visa tecken på svaghet, för då kommer hon göra samma misstag igen. Men den här gången han kanske verkligen ångrar sig? Eller?
"Alltså, det kändes rätt att göra det då." Han ser riktigt ledsen ut nu. Nästan som att han ångrar sig. Men hon lät sig inte luras.
"Du kanske ska tänka mer än fem minuter framåt? Jag lovar att det skulle bli en stor skillnad."
"Jag vill bara känna att någon finns där."
"Du vill ha bekräftelse."
"Jag vet inte vad jag vill ha."
"Du är en destruktiv människa och sex är din drog."
"Så är det inte alls det! Du förstår inte!"
"Eller så är det du som inte förstår. Du vägrar förstå sanningen, för du är så självupptagen av den lögn du har målat upp. Det ironiska är att du nu inte längre ser den som en lögn, utan som sanningen i sig."
"Jag älskar ju dig."
"Nej, och det har jag förstått nu att du inte gör. Du älskar dig själv och du är en parasit som lever på andras energi. Du kommer aldrig att få veta hur det är att verkligen älska någon, så gå och ha ditt sex istället, men vet då att det kommer förstöra dig. För varje tjej som passerar så kommer de lämna sår i din själ och ständigt påminna dig om att du inte kan älska någon annan än dig själv. Minns du deras namn? Minns du deras själars namn? Nej, för de har passerat. Men du minns deras ansikten, dessa ansikten som du ser innan du sover, dessa ansikten som dömer dig när du är som svagast i nattens ensamhet. Hur hårt du än blundar så kommer du möta deras blickar innanför dina ögonlock, för det finns ingenstans att fly. Du är fången i din egen hjärna och du har kastat bort nyckeln." Och därefter kommer tårarna. Hon sitter där röd i ansiktet och tårarna smeker hennes kinder. Som vilken dag som helst. Nu börjar han gråta också. Tårar. Tårar av skuld.
"Jag visste inte att du kände såhär. Förlåt. Snälla förlåt mig."
Hon känner hur hon börjar ge efter. Ge efter för hans silkeslena röst. För hans strålande ögon. Men då säger hon det där ordet.
"Nej", säger hon och går.

Din dömande blick.
Dina kalla ögon.
Dina krökta läppar.

Vart jag än tittar så ser jag dig. Vart jag än vänder min blick så ser jag ditt ansikte. Dina ögon skriker om skuld.

Snälla.

Jag älskar ärlighet, men jag älskar inte sanningen.

Jag blir beodrad att infiltrera basen och extrahera informationen. Jag vet inte vad syftet med mitt uppdrag är, men jag skyndar mig för att slutföra det. Precis när jag ska gå ned i den hemliga basen så får jag ett val. Om jag tar ett steg till så finns det en risk att det kommer vakter som kan upptäcka mig. Alternativet är annars att söka efter en annan hemlig väg in till basen. Jag ignorerar det senare alternativet och fortsätter nedåt för trappan. Några vakter kommer inte bli några problem. Det kan bara bli roligt att få visa vad jag går för också.

Det blir mörkare och mörkare för ju längre ned jag kommer. Det enda som hörs är fotstegen ifrån mig, där de smyger nedåt för trappen av metall. Efter en långs stund tar trappan slut och jag går framåt. Det är alldeles mörkt. Jag ser ingenting. Plötsligt så uppenbara sig ett ljus på andra sidan av rummet. Det ser ut som en dataskärm. Jag springer dit i hopp om att informationen jag söker finns i den datorn. Men när jag har kommit halvvägs så kommer det en ljusblixt och plötsligt badar hela rummet i ljus. Jag för händerna till ögonen av ren reflex och sedan när jag tittar så ser jag hur tolv stycken varelser störtar emot mig. En av dem slår mig hårt i bakhuvudet och jag tuppar av.

När jag vaknar igen så sitter jag i en soffa, med dessa tolv varelser. De är alla klädda i randiga kostymer, men deras huvuden är inte mänskliga. En har ett gamliknande huvud med stora kötttänder och grönt hårt. En annan har stora utstickande ögon och ett öppet sår i huvudet och så vidare. I mitten så sitter det en man. Hans ansikte är grått och det är rinnande. Det ser ut som mjuk knådad lera som har börjat smälta i solen. Den här mannen av lera börjar skratta och de andra elva stämmer in med honom. Han sätter sig obehagligt nära mig och börjar strypa mig med sina leriga, smältande händer. Plötsligt slutar han och börjar skratta igen.

Nu sover alla. Alla de 12 kostymvarelserna sover. Jag springer upp för att ge mig iväg, men då står mannen av lera där. Han ler åt mig. Han berättar för mig att han tänker hjälpa mig, men varför han ville det kunde jag inte förstå. Han berättar informationen för mig och säger sedan åt mig skynda iväg. Jag börjar småspringa iväg men då hör jag ett larm gå på igen. Mannen av lera vrålar av skratt och skriker sedan åt de elva andra att döda mig. Säkerhetsdörrarna slår igen och alla möjliga flyktvägar skärs av. Jag ser mig omkring på omgivningen och lägger märke till ett järnrör. Jag plockar upp det och börjar svinga det mot de annalkande gestalerna. Ben knäcks och lemmar lossnar. Jag slår huvudet av mannen med fågelhuvudet, jag bankar in skallbenet på en annan. Jag slår och slår och allt blir rött, allt smakar rött, allt luktar rött, allt känns rött.

När jag slutar så är min andhämtning tung och jag flackar med blicken. Men då tittar jag upp och jag ser att elva blodiga gestalter ligger staplade framför mig. På andra sidan står mannan av lera. Han skrattar fortfarande som en vansinnig dåre. Han flyttar handen till fickan i sin kostym och drar fram något. Jag tror det är en pistol så jag kastar mig mot golvet för att undvika att fyllas av bly. Men mannan av lera tar inte fram en pistol, han tar fram ett horn. Ett horn? Han sätter det mot sin mun och börjar blåsa och hela världen börjar vibrera. Hela världen skakar och jag känner hur marken försvinner under mig. Grus och sand piskar runt i stormar och allting faller, allting försvinner och dyker upp någon annanstans och jag skriker och förbannar mannen av lera, jag förbannar honom fö...

Sedan så vaknar jag och mamma säger att klockan är 06.20. Another day, another dream to remember.

I had a crazy thought

.

.

.

Ouuh.

Hahahahahahhaha.


Utan att fälla tårar.

Vi är ute på havet i en gammal båt. De små vågorna guppar båten upp och ner. Du stirrar klentroget på mig. När du tvivlar på min förmåga så tvivlar du inte bara på den, utan på vår förmåga. Solen skiner och det är ljust ute, men därnere i vattnet är det kallt och mörkt. Du tittar runt i båten och letar efter någonting att ta dig fram med.
- Det finns inga åror, säger jag.
Du bara fortsätter leta, även fast det inte finns något utrymme i båten där du kan hitta några åror. Istället börjar spänna och hissa seglet och sedan tittar du likgiltig på mig igen.
- Det finns ingen vind, säger jag.
Du sätter dig ned långsamt på andra sidan båten mitt emot mig. Vi sitter en lång stund där.
- Vi kan ro utan åror, säger jag.
Du bara skakar på huvudet.
- Vi kan segla förutan vind, säger jag.
- Nej det är omöjligt.
Du reser dig upp och hoppar ut i det iskalla vattnet. Jag ser din likgiltiga blick innan du drunkar till döds, jag ser dina kalla ögon förena sig med mörkret och drunka till en löfte om glömska.
Jag ser ut över havet. Det oändliga hav som sträcker sig åt alla kanter. Rör sig båten? Eller är det vågorna som rör sig? Jag vet inte. Du och jag kunde inte ro utan åror. Du och jag kunde inte segla förutan vind. Jag lutar mig tillbaka i den gamla båten och sluter ögonen. Utan att fälla tårar.

Det är lustigt hur mycket man måste lida när man skriver. Hade lite dåligt med inspiration nyss, så vad gjorde jag? Jo, jag tittade på HENNES profil på facebook som jag har dolt i flera månader. Därefter så läste jag HENNES blogg också. Nu jag samlat tillräckligt med smärta för att kunna skriva lite. Minns fler saker nu. Vad hon gillade. Vad hon hatade. Det känns skönt att jag kan trycka in det i en skönlitterär text och pissa på den riktiga världen. Jag skapar min egen värld. Det är nästan som att jag skriver om historien.

Men åter.

Till skrivandet.

Just nu finns det fem svartvita tankar i mitt huvud.

Lovisa

Martin

Jonatan

Alexandra

Joel

Måste försöka fokusera tankarna och få saker att stämma ihop. Vad behöver jag för att fokusera tankarna då? Jo, lite  inspiration, vilket jag har fått mycket av på sista tiden.

Men sanningen är att jag hatar att skriva. Jag hatar att blogga. Jag hatar allt jag har skrivit samtidigt som jag älskar det. Jag hatar att jag kan skriva. Jag vill inte skriva. Jag vill inte älska det. Jag önskar att jag inte kunde, för världen vore så mycket lättare då. Jag kommer aldrig heller kunna att smita ifrån skrivandet. Det kallar på mig. Tvingar mig att förstå mig själv. Jag vill inte förstå mig själv. Skrivandet tvingar mig att förstå andra. Jag vill inte förstå andra, jag vill lära känna dem själv.

Så det här är min förbannelse samtidigt som det är min gåva. Jag hatar det här inlägget, för jag skriver inte bara, utan jag skriver om min största svaghet. Så nu vet du.

Det blev en alldeles för lång dag idag.

Men en viktig sak inträffade värt att skriva ned här. Jag gick med i vasa skolans litteraturförening. Så hädanefter så blir jag tvungen att läsa som en dåre för att hänga med vad de andra pratar om. Känns lite falskt att fuskläsa på wikipedia istället, så det är bara dags för mig att börja läsa allt det där som jag inte har haft tid med förut. Dessvärre så tror jag att det är mitt skrivande som kommer lida mest av det. Fast lida och lida. För att kunna skriva en låt så måste man ha lyssnat på musik. Jag måste läsa mer för att kunna skriva bättre. Det kanske inte är rättvist att jag jämför mig själv med typ skrivarlegender, men jag har ju så höga krav på mig själv. Jag kanske borde sluta skriva helt och hållet och bara ha en period där jag läser istället. Det borde funka.

Men varför slösar jag tid här, måste läsa ut min feta bok som är alldeles för tjock. Ångrar grovt att jag började läsa den. Haha, men dessvärre så måste jag läsa klart den för annars kommer jag ha dåligt samvete i resten av mitt liv. Tänker iallafall ta tag i det och läsa lite nu! Ja, och då menar jag NU!

Jag berättar mina historier, för historier är allt jag har kvar. Samtidigt som jag berättar dem för en person så bildas en ny historie med den människan. Ett nät av sammansvetsade händelser. Mitt liv. På senaste tiden så har jag börjat tänka mer. Ännu mer alltså? Ja kanske. Det har gått nio månader av 2010 nu. Jag vet redan hur jag ska sammanfatta det här året. Jag försökte växa upp för fort helt enkelt. Jag trodde att jag började bli vuxen och kunde ta självständiga beslut på en nivå jag tidigare inte befunnit mig på, men jag var inte redo för det. Jag var inte redo för det där ansvaret. Inte heller påstår jag att jag är mer vuxen nu, men nu förstår jag åtminstone vad jag gjorde för fel. Idag så tog jag ett stort steg i min utveckling på grund av att jag inte lät ångesttankarna ta över. Jag kunde kontrollera dem. Jag kunde kontrollera mig själv. Det är de där tankarna som har förstört allt jag tidigare byggt upp, men idag så kontrollerade jag dem. Jag är segraren. Segraren över mig själv.

Det kanske därför den enskilde individens kamp är så viktig för invidivden att utkämpa själv. För när man väl går segrande ut ur striden så blir man inte bara mycket starkare, utan mer erfaren också. Jag har tidigare sagt att den enda man känner i livet är sig själv, men jag är inte lika säker på det längre. Jag kommer aldrig känna mig själv och livet är den möjlighet som har givits mig i ett försök att förstå mig själv. Jag hoppas att jag aldrig kommer förstå mig själv helt, för då har jag förlorat meningen med livet lite. Och det vore ju sorgligt.

Tidigare så hade sagt att jag hanterar den här situationen på ett vuxet sätt, men nu säger jag bara att jag hanterar den på mitt sätt. Det här är mitt nya sätt att hantera saker, utan att sitta och peka på alla fel jag hittar. Jag har hittat en underbar människa och jag tänker ta vara på det. Och ifall det innerbär att det kommer göra ont igen så är jag beredd och ta det, för det finns så mycket kärlek som är övervägande. Jag är övertygad om det. Jag har även förberett mig på att jag kommer göra misstag, men jag tänker hantera dessa misstag på mitt sätt. Jag kanske fortfarande är en vilsen tonåring, men idag har jag visat något mer för mig själv.

Jag vet precis hur den gamle Fredrik hade reagerat. Han hade fått ångest för en liten skitsak och inte sett det otroligt UNDERBARA i helheten. Gamle Fredrik pekade bara på allt som var dåligt. Den tavla han målade försökte han göra perfekt och i försöket att göra den perfekt så letade han överallt efter FEL på tavlan. Det började med att han hittade ett fel, sen hittade han ett till och sen fortsatte det. Till slut så såg han inte längre en vacker tavla som han hade målat, utan ett nätverk av fel som han var tvungen att rätta till.

I fortsättningen nu så tänker jag fokusera på det vackra. All skönhet, för det finns så mycket skönhet i henne. I den här underbara människan. Jag tänker lyfta fram den skönheten och den ska överglänsa alla brister och fel. Jag tänker inte bara se skönheten, utan skönheten i helheten.

Vi kan ro i en båt utan åror.

En idé har skapats. Åh jag känner hur kärleken rinner igenom mig, men jag måste vänta.

Det är en bra idé.

En mycket bra idé.

Och du ska få känna dig uppskattad.

När jag såg lågorna slicka de torra bladen så insåg jag att jag inte hade kunnat gjort det för länge sedan. Inte ens igår. Och ifall jag inte hade gjort det idag så hade jag aldrig gjort det heller. Precis efter jag hade gjort det så trodde jag att tankarna skulle komma och anfalla mig, men så var inte fallet. Det var alldeles tyst i mitt huvud. Den stora tystnaden som lägger sig på ett slagfält efter en lång och utdragen strid. Jag var så häpen. Vart tog den där rösten vägen? Den där rösten som viskade om att allt skulle gå fel, den där rösten som sa att det var mitt fel? Den rösten ligger där som aska, nedbränd och nedtrampad i jorden, i smutsen. Den ljög för mig, den sa åt mig att rädda den, att spara den, men den rösten kommer inte prata mer.

Det är som att se på sig själv brinna. I början så försökte jag släcka elden och sedan plåstra om såren. Jag lyckades släcka elden och lägga om förband, men sedan så började elden ta fart igen. Den livnärde sig på mig. På min sorg. På alla lyckliga minnen. Jag gjorde allt som stod i min makt för att försöka släcka elden, men det var svårt. Ett tag försökte jag ignorera den också, men efteråt så blev det bara värre. Det går inte att ignorera smärta. Så vad gjorde jag för att komma dit jag är nu? Jo, när jag såg mig själv brinna där, så slängde jag på mer bränsle. Mer ved. Ännu fler lyckliga minnen, allt jag kunde tänka mig. Smärtan blev allt intensivare och jag skrek ropade efter hjälp, men ingen kom. Elden brann långsamt och den förintade allt jag hade stått för. Allting jag hade älskat. Trots att allt var svart och vidbränt så slickade elden mig fortfarande. Varenda cell stod i brand. Varenda nerv var i kläm.

Till slut så blev allt tyst. Jag tittade ned på mig själv för på marken låg en hög av aska som förut var jag och den värld jag älskade. Jag rotade igenom askan och hittade några minnen, men de gjorde inte längre ont. Inte heller kändes de olyckliga. Det kändes ingenting.

Ingenting.

Ska göra en farlig grej nu och läsa inlägg från första månaden från den här bloggen. Är ju alltid kul att se vad jag tänkte då, hihi.

Rosebud.

"No, I don't think it explains anything. I don't think any word explains a man's life."

Jag har något att längta efter.

Jag minns den känslan längtan. Jag har längtat efter den. Ibland så är det lustigt hur ödets vindar blåser till och ställer om allting. Fast vissa säger att det är slumpen. Själv så bryr jag mig vad det än är. Jag är glad och ler hela tiden. Sover mindre gör jag också, men jag är ändå inte trött. Vad är detta för kraft som driver mig? Jag är så stark. Jag är så trygg i mig själv. Jag får energi samtidigt som jag ger energi. Positiv energi.

Men samtidigt så finns det parasiter som är där och försöker suga ut energi. Dessa parasiter får ingen energi, så de stjäl sin egen. Jag vet nämligen mycket väl hur en parasit funkar, för jag har varit en själv. En energitjuv. Tagit något som jag inte har förtjänat, fast ingen klandrar mig väl? Eller är det kanske det straffet jag tar själv? Karma? Finns det något sådant? Att ifall man gör alla människor i sin omgivning lyckliga så blir man lycklig själv? Det är ju som ett gammalt citat att ifall man vill bli älskad så ska man älska själva. Det kanske funkar. Jag vet inte. Har inte tänkt på det så mycket. Inte heller har jag gjort något försök att förstå mig på det. Det är meningen att jag ska spela enligt livets spelregler, inte ifrågasätta dem. Fast det är ju dubbelmoral. Jag ifrågasätter ju allt. Livet. Varför vi är här. Allt möjligt.

Nyckelord rinner igenom mitt huvud. Chaos. Insanity. Madness. Fate.


Åh jag måste se dig igen. Jag måste se dig miljoner gånger innan jag dör. Tills jag kan varje ord utantill. Snälla.

Bara en gång till.