cocacolacowboys -

Sitter och klickar runt på facebook då jag upptäcker att några vänner har blivit taggade i en bild som är 10 år gammal. Den bilden är när de går i förskolan, är sex år gamla och gör småstjärnorna. Bilden i sig är otroligt underhållande för de verkar vara så inne i vad de gör. Jag skrattar lite och bläddrar sedan ned för att läsa kommentarerna. Nästan alla kommentarer är fyllda av "HAHAHAHAHHAHAH" etc, ifrån alla de som är med. De skriver även vad tusen de gör på fotot och en annan svarar på det och det blir ännu roligare. Jag skrattar ännu mer, men plötsligt så måste jag avbryta mig. Vad håller jag på med? Jag sitter och skrattar åt någon annans barndomsminne som jag inte ens har tagit del av. Jag känner inte de där människorna. För tre månader så kände jag inte ens till att de existerade här i världen. Så vad för slags rätt har jag att sitta och skratta åt deras barndomsminnen? Ingen alls.

Det är när jag avbryter mig i skrattet som det blir så hemskt. Jag fylls av en sådan hemsk känsla. Det finns ingen foton av mig med någon annan ifrån barndomen. De är förlorade, eller så ligger de nedgrävda i en pärm någonstans. Även om jag skulle ta fram dem nu så skulle det inte spela någon roll. På alla de bilderna så är jag ensam. Hur kul är det? Att sitta och skratta åt sig själv. Det finns ingen mening i det. Jag har inget sådant där barndomsminne som jag kan dela med någon och det är så jävla sorgligt när jag sitter och skrattar åt någon annans minne. Internskämt är nog det roligaste som finns.