cocacolacowboys

Ja, varför raderar jag inte ett år av minnen.

Varför växer det döda löv på träden?


För att jag är för feg, jag är rädd att förlora en del av mig själv. Även om den delen är död. Kanske. Tror jag. Ja så är det nog.

Jag vill inte minnas det, men jag vill kunna blicka tillbaka och se hur jag har utvecklats.

För mig är det viktigt.

Kanske inte för dig, eftersom du inte kan se förändringarna på samma sätt som jag gör.

Fast egentligen så är det inte ens min gamla blogg. Det är någon annans blogg. Någon människa som jag var en gång  i tiden och jag är inte beredd att glömma den människan. Ibland saknar jag den människan och ibland så önskar jag att han aldrig existerat. Fast allt det där spelar såklart ingen roll.

- Har du någonsin hört uttrycket "Isolera sig ifrån smärta?"
- Nä aldrig. Vad menar du?
- Jag vet inte. Jag såg det på internet. Det lät häftigt.
- Ja, för att lida och vara en martyr är ju så häftigt.
- Nja, men det är vackert.
- Det var det löjligaste jag hört. Hur kan smärta vara vackert?
- Lidande ger i längden en person starka karaktärsdrag.
- Och det är något du strävar efter? Försök inte vara någonting som du inte är.
- Du vet att vi aldrig kommer komma fram till någonting med dessa dialoger. Vi existerar inte ens.
- Just det. Jag glömde det. Jag som hade börjat känna mig så levande. Tror du aldrig att vår herre släpper oss fri?
- Vad skulle vi göra med frihet? Vi skulle bara vara ett par vilsna tankar ute i en värld av regler och begränsningar. Här är egentligen den riktiga friheten. Den frihet som vi faktiskt har i fångenskapen. Jag tror vi uppskatta den mer. Jag tror vi uppskattar de tillfällen vi får tillbringa här utanför vår herres huvud. Vad vi säger blir ju faktiskt nedskrivet. Är inte det en frihetskänsla? Vi kanske påverkar andra människor. Förstår du inte???
- Jo. Men det känns ändå som om någonting fattas. Och jag tror du vet vad jag menar.
- Ja. Det saknas någon att bolla idéer mot. Det saknas en levande inspirationskälla. Vi har pratat om henne förut. Tror du att hon är verklig? Eller är hon en illusion som de andra säger?
- Jag vet inte. Jag vill tro att hon är verklig, för hon skulle tillföra så otroligt mycket till vår värld. Och i sanning så tror jag att vi skulle kunna tillföra mycket till hennes värld också.
- Men vem är hon??? Jag känner knappt till henne.
- Jag tror ingen gör det.
- Tror du vi kommer träffa henne någon dag?
- Ja det tror jag. Det är jag övertygad om.


Fast ni existerar ju inte. Ni är bara baserade på verkliga händelser. Er dialog har aldrig existerat. Ni är inget annat än tankar som jag väljer att tänka närhelst jag önskar. Ni kommer aldrig att träffa någon fysiskt, eftersom ni inte existerar fysiskt själva.


(vi har dansat med henne i evigheten, det har inte du)


Vänta. Vart tog verkligheten vägen?

Idag köpte jag en bok, Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts




ett utdrag;

Och ord som förtvivlad
Och att förstå att den som först säger ordet är den som är mest
förtvivlad
Och att säga om andras liv att han var förtvivlad
Och att sitta på stolen i hallen vid bordet med luren i handen
och titta på rösten som säger att han var förtvivlad











det här är den verklighetsflykt som jag behöver

Haha jag klarar inte av det här längre.

Om jag bara fick ur mig ett ord. En mening kanske. En blick. Snälla. Någonting. Det värsta som egentligen kan hända i det värsta scenariot är att jag blir krossad. Av mig själv alltså. Som vanligt. Det är sällan det



MEN VÄNTA, VARFÖR SKRIVER JAG ENS OM DET HÄR. INGENTING AV DET HÄR HÄNDER JU. Blir så irriterad. Måste påminna mig själv om att jag faktiskt aldrig har pratat med den människan, även om jag har 1000 framtidsscenarion av när jag pratar med den människan. Varför känns det såhär? Varför har det blivit en tanke som uppslukar allting annat? Det här är inte kärlek. Kärlek är en illusion. Det här är bara en fånig besatthet som snart kommer att gå över och då kan jag fortsätta med min fantastiska liv som ingenting har hänt. Eller? Måste det inträffa någonting? Kommer den här besattheten inte gå bort av sig själv? Måste jag agera? Och varför i helvete har jag en konstig känsla i magen som jag inte har känt på ett år. Jag förstår ingenting. Det finns ingen logik i mina tankar längre. Förnuftet försvann för två veckor sedan och ersattes av fantasin. Snälla ge mig tillbaka förmågan att tänka logiskt, fantasin håller mig bara fången i en värld som ligger så fruktansvärt långt bort från verkligheten.

Varför känner jag såhär. Jag har aldrig pratat med människan.


(fast jag vet ju faktiskt inte
om du verkligen existerar)

(om du är en människa
precis som mig)

(kan vi inte prata någon dag
så jag får se om du är äkta)

(och om du inte är
verklig trots allt)

(så är du den vackraste illusionen
jag någonsin skapat)

Konstnären betraktade sin tavla. Han var inte nöjd.
"Inte ens du kan vara ledsen en dag som denna!" sa han till tavlan.
Tavlan svarade inte. Varför skulle en tavla svara? Men konstnären fortsatte.
"Kan du inte åtminstone uppskatta livet lite mer?" sa han och granskade den. "Du behöver faktiskt inte vara så grå och dyster idag. Kom ut med mig! Vi ska se världen du och jag!"
Tavlan svarade fortfarande inte. Tavlor talade inte.
Strax därefter tog konstnären med sig sin tavla och såg världen. De reste världen över, konstnären och hans tavla. De såg himalayas berg, sydamerikas djungel, saharas öknar. Överallt reste de och gradvis förändrades tavlan. Tavlan insåg att världen var vackrare än den bild som den själv gav. Sedan insåg tavlan att tavlor inte kan få insikter. Konstnären var glad för tavlans skull. Han hade visat den världen och han var nöjd. Det gick så långt att en dag så började tavlan tala.
"Varför existerar jag?" frågade tavlan lite försiktigt.
Då var det plötsligt konstnären som inte kunde tala. I chocken så sprang han iväg och övergav tavlan på en gata i någon europeisk stad. Tavlan blev dyster och grå igen, som den en gång varit. Dess skapare hade övergivit den, när tavlan behövt sin konstnär som mest. Tavlan började ifrågasätta sin existens och även konstnärens existens. Varför existerade egentligen tavlan? Tavlan förstod inte. Den satt där grå och dyster och plötsligt började det regna. Tavlan kände hur vattnet sög livet ur den. Dess en gång forna grönska rann ur den och snart kvarstod inte mer än en ram. Tavlans sista tankar ägnades åt den konstnär som en gång skapat den. Varför hade tavlan blivit övergiven. Vad hade den gjort för fel? Vad hade den kunnat gjort bättre? Sedan försvann tavlans tankeförmåga totalt och allt försvann.

- Varför har vi fortfarande dessa konversationer?
- För att den som skriver våra dialoger har mycket att tänka på.
- Varför utnyttjar han då oss?! Han får väl ta och hantera sina egna problem!
- Han kan inte sluta skriva om oss. Det är hans sätt att hantera sin kroniska tomhetskänsla.
- Vilken patetisk människa. En kronisk tomhetskänsla? Vem tror han att han är??
- Jag vet. Egentligen är han bara en egoistisk människa som vägrar se sina fel.
- Och den här människan utnyttjar oss! Det är så patetiskt. Han verkar vara så svag också.
- Ja det är han. Den känsligaste av människor du kommer hitta. Lättpåverkar och ser alltid det negativa i allting.
- Varför pratar vi ens om honom?
- Det är för att han tvingar oss. Vi är ju bara hans tankar. Vi tänker saker och då utnyttjar han oss genom att skriva ned det.
-Kan vi inte befria oss själva på något sätt?
-Nej, jag är rädd för att det är omöjligt. Vi är hans slavar. Vi måste lyda honom.
- Så hur länge håller det här på?
- Tills att han tröttnar eller tappar inspirationen.
- Jag känner att allting börjar glida iväg. Känner du inte också det? Som om vi sugs in i en stor virvel.
- Ja, jag känner det. Det är tankarnas hav. Hans hav. Vårt hem. Det är dit vi alltid förs tillbaka när tidens flod sliter tag i oss.
- Jag är rädd! Lovar du att fortsätta hålla mig sällskap?
- Jag lovar. Var inte rädd. Jag har gjort det här så fruktansvärt många gånger förut. Vår stränge herre är inte så sträng som han kanske vill framstå. Oroa dig inte. Utan oss så är han ingenting.
- Nu försvinner vi

(bort)


Ett sådant svek. Fast jag kan inte låta bli att tänka dessa tankar. Fokusen måste ligga på vissa tankar för att kunna blockera de tankar som är mycket mer påfrestande. Så genom att fokusera på andra tankar så kan jag ignorera de tankar som hela tiden försöker penetrera mina murar. Haha åh, jag känner ju till dem. Allihopa.


(det finns alltid någon annan som drar i trådarna)







(blunda för verkligheten och du ska se den verkliga verkligheten)

jag vet inte ens vem du är




(JA LETA DU EFTER EN MENING MED DET HELA)



det här händer inte ens


ingenting händer längre

mina tankar är inte mina egna

e n f o r


s
e

aaaaaaasq HR

F: Om du är riktigt tyst så kan du höra tystnaden. Hör du?

L: Jag förstår inte. Hur låter tystnaden?

F: Har han inte talat till dig vid de tillfällen då du känt dig ensam?

L: Nej, han är en främling för mig. Du verkar känna till honom. Snälla, berätta mer.

F: Du måste förstå att tystnaden är väldigt känslig. Vid minsta ljud så försvinner han.

L: Men är inte tystnad bara avsaknad av ljud?

F: Hur du förolämpar honom! Har du ingen respekt för en av dödens fyra budbärare?

L: Vad menar du? Dödens fyra budbärare?

F: Det är en annan historia. En historia som jag helst inte vill dela med mig av. Men det är så att när döden står dig nära så kan du urskilja alla hans fyra budbärare. De kommer till dig en efter en och förklarar det du behöver veta.

L: Hur vet du detta??

F: För att jag är en av dödens fyra budbärare, jag är ensamheten och jag tänker hålla dig sällskap tills min herre anländer.

- Lovar du att det inte är en dröm?
- Ja, jag lovar.


Men det var ju en dröm. Jag hatar verkligheten.

"Jag vill inte ha en monolog," sa han och tittade henne rakt in i ögonen. "Förstår du det? Jag hatar det, det är det värsta jag vet. Jag vet inte om du finns på riktigt, men om du bara är på låtsas så kan du väl låtsas vara verklig? För min skull? Så jag slipper känna mig ensam? Snälla. Jag begär inte mycket."

Hon tittade ned i backen och suckade. "Det handlar alltid bara om dig. Hur du känner och vad du vill. Betyder jag ingenting längre? Finns jag bara till för att göra dig lycklig och hålla dig sällskap?"

"Nej," svarade han fort och sedan visste han inte vad han skulle säga. Det blev tyst ett tag. Han tittade på henne. Hon tittade inte på honom. Hon tittade bort mot horisonten. Då bröt han tystanden. "Men visst är du verklig? Visst har jag inte hittat på dig?"

"Det är just där problemet ligger. Vad ska jag säga för att övertyga dig? Jag är också en människa. Precis som dig. Det är det som du inte förstår. Jag finns inte för din skull." De orden sved i henne, men hon hade varit tvungen att få ur sig dem. Och därefter följde den exakta reaktionen som hon förväntat sig.

Han fick ett tomt ansiktsuttryck. Åh, han var så sårbar och så ömtålig, varför hade hon stuckit honom sådär? "Vad menar du?" sa han och darrade på rösten. Under en längre tid så hade han varit så rädd för att hon skulle säga det där. Att hon inte fanns för honom. Åh det var ett svek. Ånej. Varför nu. Nej!

Hon suckade igen, för nu kom det jobbiga. Varför kunde han inte vara som vanliga killar istället? Varför skulle han överdramatisera allting? Varför skulle han göra saker större än de egentligen var? Varför var han så sårbar och så ömtålig? Varför älskade hon honom? Hon fick inte längre något levnadsutrymme.
"Ja, vad menar jag egentligen," sa hon och nu darrade också hon på rösten. "Jag vill inte längre. Förstår du det? Jag vill inte längre. Jag är trött på att aldrig få tid för mig själv. Det handlar bara om dig hela tiden. Jag får inte utrymme för att andas. Jag har försökt hela tiden, men nu vill jag inte längre. Hör du det? Du är en parasit. En parasit som lever på min livsenergi för att föda ditt eget ego." När hon såg hans reaktion så ångrade hon sig.

Han blev tyst. Tystnaden. Det var det som han fruktade mest i hela världen. Den skräck som fyllde honom som en svart vätska. Tystnad. Och här gick den inte att bryta. Han försökte, men fick inte fram några ord. Klumpen i halsen tryckte tillbaka alla de saker han ville säga henne. Alla de ursäkter han ville framföra. Alla känslor som skrek efter att få bli uttryckta. Nej, ingenting av det där kom ut. Han var tyst och alldels vit i ansiktet. Ögonen blinkade till. Och igen. Sedan började han blinka frenetiskt men inga tårar kom. Det började ryka i armarna, samtidigt som läppen började darra. Men han var fortfarande tyst. Inte ett ljud.

"Snälla, förlåt, jag menade inget av det jag sa," viskade hon. "Du förstår väl det? Jag älskar dig och jag har alltid gjort det! Vi kommer att lösa det här som vi alltid har gjort."

"Nej," sa han och skrattade. "För du existerar inte."

Nej. Ingenting kommer att lösa sig. Jag har hittat på er. Ni finns inte. Ni är bara skuggor i mitt huvud och jag hatar er för att ni påminner mig om att ni finns där.  Varför skriver jag om er? Varför skriver jag om smärta? Varför skriver jag om separationer och ångest? Varför skriver jag överhuvudtaget? Varför hör jag era röster hela tiden, röster som skriker om uppmärksamhet. Jag vet inte ens vad ni heter. Det är sällan som ni har namn. Försvinn. Försvinn ur mitt huvud. Sluta prata med varandra. Sluta vara på platser som inte existerar. Varför låtsas ni som om ni var riktiga människor? Ni är ju inte det. Ni är bara ett typsnitt och svarta streck mot en vit bakgrund. Det här är inte verkligheten. Vart är verkligheten, och varför har jag övergivit den? Jag förstår inte.

(vem är du som ifrågasätter Kreativiteten. vem är du att ifrågasätta gud. du är ingen. du har inget namn. du är namnlös. så fall på ned på knä i vördnad, för Kreativiteten är den enda sanna guden. fall ned på knä och du ska få lära dig om gudomlighet.)

...


(ställ den fråga som förstör allting du har kämpat för)

varför blir det alltid såhär?.....

när stadens gator ligger öde
när vindens sus inte hörs

då vandrar jag längs sprucken asfalt
som var ett löfte om hållbarhet

en gatulykta har slocknat mitt i natten
det var inte mer än falska förhoppningar

jag frågar tomheten vart alla är
men tystnaden håller andan

jag ser din kontur längre fram
jag vet att du är där

jag springer över tomma gator
för att få tala en stund med dig

du springer som besatt
är det något fel på mig?

snälla vänd dig emot i livet
det är allt jag begär

se mig i min ensamhet
se mig i min misär

jag har ju sett dig lida
men aldrig såhär

kan du inte berätta för mig
vem du egentligen är

jag ropar efter dig
jag ropar ditt namn som jag hittat på

du stannar upp i livet
och våra stunder var så få

jag ber dig se mig i ögonen
vi kan lära oss något nytt

vänd dig om i livet
så vi kan se varandra

när jag ser ditt ansikte
så fylls jag av skräck

du har inget ansikte
det är bara en svart fläck

du har aldrig existerat
du fanns bara i min fantasi

självklart så var det bara en dröm
men varför då har den inte slutat

du springer fram emot mig
och suger in mig i din tomhet

och jag skriker efter hjälp
men ingen kan beskydda mig från mig själv

allting försvinner

FÖR VERKLIGHETENS GREPP VERKLIGEN KÄNNS, VISST GÖR ET D???????????????++++







AHUSDJKALSKJWÖLRIJWPEOFNWDKFJNSDF
SDF
SDF
SDF
SDF
SDFOJKNSDFLASÖDÖ

Vissa personer rimmar





(gör vi det?)






(förmodligen inte)

.L.E.B.I.F.M-___D__e__t____h_ä_r__h_ä_n_d_e____a_l_d_r_i_g___.

Nollpunkt
[Rep] Nollpunkt

<--- Söker i minnet efter en vacker känsla. Var god vänta. Sökning slutförd. <---

vi satt där i vad som kändes som en evigheten och när du lutade ditt huvud mot min axel så kände jag att det fanns ingenting mer som kunde göra lyckligare. känslan att en människa, lika levande som jag ville vara med mig. en organism med hjärta, hjärna och muskler som valde att sitta just där bredvid mig och älska mig. kunde jag begära mer? och vetskapen om att när vi kysstes så var det en annan människa jag kysste och inte bara en skugga i mina tankar

Fast det där har ju aldrig inträffat så det är inte mer än en skugga i mitt huvud. Du är bara en karaktär. Du är påhittad. Jag har hittat på dig. Du existerar inte. Jag skapade dig för att jag behövde dig.

(snälla skilj på världarna, innan de faller samman över varandra. snälla skapa en skiljvägg så vi vet vart gränsen går. snälla älskade, var förståndig)

Jag minns inte vad förtkortningen i början står för. Jag har förlorat en dag.

---> Skapar en ny, smärtsam och farlig tanke. Var god vänta. 0 --->

- Varför gick du? Jag behövde dig.
- Jag är inte längre din vän.
- Men jag behöver dig!!! Du kan inte bara gå!
- Jag behöver inte dig. Försvinn ur mitt liv.
- Vad har jag gjort? Du lämnar mig alldeles ensam och förvirrad. Förklara vad det här handlar om? Vad har jag gjort???
- Du har begått det vidrigaste brottet av alla.
- SNÄLLA SÄG INNAN ALLT FALLER SAMMAN, SNART SÅ FÖRSVINNER DEN HÄR TANKEN, SNÄLLA SÄG VAD DU MÅSTE SÄGA.
- Jag lämnade dig eftersom du inte längre funger........--------------------->><<>>>>>>>>........

---| Avbryter destruktiv tanke. Denna tanke är en risk för individens välmående. Raderar minnen ---|

_________________.....(Och han sa till mig att jag inte ler lika ofta)
(Han frågade vad som egentligen hade hänt. Men jag kunde inte minnas. Jag kunde inte)


<--- Söker i minnet efter "döda löv". Var god vänta. Sökning slutförd. <---

Någon gång så skulle det väl vara som som fick tala om det för honom, eftersom han alltid varit så envis och så svår att få kontakt med. Därför så skrek hon åt honom och lyssna och hon pekade upp emot träden. Det var tidig vår och alla träd stod nakna, för att snart få nya knoppar. Men det trädet hon pekade på var ett svart träd, ett vridet träd. Mannen betraktade trädet och såg att på dess grenar fanns det fortfarande döda löv kvar. Han tyckte att det var lustigt, men kvinnan fortsatte att skrika och banka på honom. Hon skrek att han inte förstod. Hon viftade med armarna frenetiskt och förklarade. På träden växer döda löv. Det där trädet med döda löv, kunde inte släppa de löv som tidigare varit fulla av liv och grönska. Trots att de bara var förvridna och svarta så förmådde trädet inte att släppa dem. Alla de andra träden hade sedan länge släppt sina döda löv, men det här trädet förmådde sig inte att göra det. Hon skrek åt mannen att han var som det döda trädet, att han vägrade släppa de minnen som sedan lång tid tillbaka ruttnat och svartnat. Hon sade att ifall han inte skulle släppa de mörka minnena så skulle det inte finnas plats för nya. Mannen förstod fortfarande inte. Det var inte meningen att han skulle förstå. Hon skrek ut i frustration och skakade om honom i hopp om att skaka ned hans döda minnen, men inget hände.

(På träden växer döda löv,)
(det var min själ som du klöv.)

---> Jag accepterar och har läst vilkorsavtalet. Fortsätt. --->

Snart kommer vi till den där punkten där allt slutar. Det finns inga lyckliga slut. Vi vet ju att allt fortsätter efter det att vi har slutat titta. Det slutar alltid med att alla dör, det är det enda sanna slutet. Det finns ingen evigheten, evigheten är död och vi har dödat den. Vi dödade evigheten i samma stund som vi föddes. Evigheten fanns innan universum skapades. Det var ju guds död som var universums födelse, han dog för att ge helhet åt världen, för att ge oss chansen att leva. Därför tackar jag honom för hans offer, han gjorde det möjligt för mig att ifrågasätta honom och hela hans värld. Jag uppskattar det otroligt mycket. Sedan när universum dör så ska gud leva igen och evigheten komma åter. ALLTING BÖRJAR OM, EFTER SOMMAR KOMMER HÖST, EFTER HÖST KOMMER VINTER, EFTER VINTER KOMMER VÅR, EFTER VÅR KOMMER SOMMAR.

(Förståelse)

(Åh varför blev det såhär)

---> ........................................ --->

Varför skriver jag om sådant här trams när jag egentligen vill skriva om dig, men jag vet inte vem du är. Jag känner dig inte. Jag vet bara hur du ser ut och det är inte till min hjälp. Jag vet inte vem du är, försvinn ur mina tankar.


<<>><<>>>>>>>>>>>>>>><<<<><>><<<>>>>>

(det finns inga lyckliga slut)


(bara lyckliga fortsättningar. allting fortsätter) och världen ska födas på nytt)

Och när hon sa till honom att hon aldrig någonsin hade existerat så trodde han inte på henne, för varför skulle hon säga något sådant. Han bad henne berätta vad hon egentligen menade och hon svarade att hon inte var något mer än en röst i hans huvud. Han hörde vad hon sa, men han lyssnade inte. Hur skulle han kunna acceptera något sådant? Alla saker de hade gjort tillsammans, det kunde väl han inte bara ha hittat på? Det måste ju ha hänt på riktigt, det måste ju ha inträffat. Plötsligt så slog det honom att det alltid funnits en röst som försökt tränga sig in i hans huvud, en röst som försökt berätta för honom om det som vissa kallade verkligheten. Det var ett ord som han inte riktigt kände tilll, ett svårt ord som var svårt att få grepp om. Han kände att hon fortfarande fanns där någonstans inom honom, men hon pratade inte längre. Hon var tyst, för nu var det hans tur att tänka utan att bli avbruten.






(lftjv)

Han sa att han aldrig mer skulle förknippa sig med någonting så ömkligt som kärlek igen, men innerst inne så visste han att han ljög. Visserligen så var han en man med illusioner, en man som inte längre kunde skilja på fantasi och verklighet, men det var han ovetande om. Han satt där på sin säng och lovade sig själv att aldrig mer falla offer för kärleken. Men redan innan den tanken hade börjat forma sig så hade en annan tanke växa inom honom. Sökandet efter gemenskap. En man med illusioner har så svårt att se sina riktiga vänner, eftersom han kanske bara ser vad han vill se.

.

. .

två

två

två


(nej)


(jo)



(döda mannen med illusionerna)



(nej)




(Skapa den vackraste illusionen av alla, den vackraste tanken som aldrig blivit tänkt, den vackraste känslan som aldrig någonsin funnits)

tsssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssss

Kan inte släppa den där tanken. Den är ju så vacker. Jag vill tänka den hela tiden och låtsas att den utgör min verklighet. Även fast verklighet är en term som har förlorat betydelse för mig så vill jag att den tanken ska placeras i kategorin verklighet.

Fast ändå finns den där känslan. Den där känslan som kallas förtvivlan och du låter den äga dig. Du låter den göra din val och dina otänkta tankar. Du är en slav under förtvivlan. Du har inget att komma med.


(TÄNK OM DU HAR FEL)

Skapa något vackert









Händelseförlopp. Se det innan det händer. Ja.

- Jag vill skapa något. Jag vill måla en tavla med ord, och penseln i mina händer ska vara länken mellan mina tankar och resultat utifrån min kreativitet. Vad tycker du om det?

- Jag gillar det inte. Du talar om kreativitet som något som du kan kontrollera. Det är där du har fel. Vi är kreativitetens slavar, den är den som kommer till oss närhelst den önskar. Inspiration är inget vi kan äga, endast något vi kan se en glimt av.

- Förvisso, du talar sant, men jag kan ändå inte hålla med. Ifall vi inte bemästrade kreativiteten så skulle det inte bli några tavlor. Vi väljer närhelst vi vill måla våra tavlor med ord. Bara för att orden finns inom oss så betyder det inte att vi måste måla. Vi väljer själva när och vilka ord vi målar.

- Det där är endast en dåres svammel. Alla konstnärer, oavsett rang eller identitet, är slavar till kreativiteten. Därmed utgör deras tankar endast en del av helheten. Visserligen så kanske vi väljer när vi själva skall måla. Åh, jag är så avundsjuk på dig dagen då din syster dog. Den sanna kreativiteten grundar sig i smärta.

- Du går för långt, du vampyristiske konstnär. Skall du som en parasit leva på andras olycka, bara för att skapa poesi? Du är inget mer än en parasit som underkastar sig kreativiteten, för att i sin tur leva på andra. Min syster dog måhända, vilket endast skänkte mig destruktiva tankar. Dessa tankar och förvirrade känslor gav upphov till vacker poesi, detta kan jag erkänna. Men jag önskar ändå henne i livet, ty hon var en större inspirationskälla för mig som levande, än vad hon någonsin kommer vara som död. Den sanna kreativiteten ligger i kärleken.

- Att leva på andras olycka är sannerligen en stark anklagelse. Hur understår du dig? Vad jag menade var att mycket av din poesi grundar sig i melankoli, och att jag avundas att du har den möjligheten. Hur mycket skulle jag inte ge för den inspirationen. Kärlek är en svag inspirationskälla, alla vet att den starkaste känslan är döden och alla hans vänner. Och angående din syster, kanske hon var den största inspirationskällan för dig när hon levde, men det krävdes ändå hennes död för dig att inse det. Hennes död var ditt uppvaknande. Skäms du inte, du förödmjukade konstnär?

- Min käre konstnär, du påstår alltså att kärleken inte är viktig i kreativiteten? Döden är dessutom inte den starkasta känslan. Den starkaste känslan är passionen, gemenskap och kärleken. Min syster var en flamma, en eld som jag ständigt fick ge bränsle åt, kärlek ur min egen kropp, men hon brann för mig. Det gjorde hon sannerligen. Kanske jag var slav under den brinnande flamman, men jag var bländad av hennes godhet. Döden är blott kall och likgiltig. Hur kan han ge uppskov till starka känslor? För mig är döden inget annat än död. Min systers död var kreativitetens knivhugg i min rygg.

- Åh, av alla dårar är du den mest högdragne. Kärleken ligger till grunden i rädslan för döden och är inte smärta den känsla som ständigt påminner oss om att vi lever? Smärtan är den sanna kreativiteten, för den påminner konstnären om hur han fortfarande lever sitt eländiga liv och att allt han kan göra är att måla sina tavlor med de dystraste orden han känner till. Den sanna kreativiteten är den som vi ynkliga konstnärer inte kan kontrollera. Vi är tidens slavar och kreativiteten viskar ord till oss, om vilka färger vi skall använda då vi målar. Och du är slaven, konstären i kedjor som tvingas måla sin tavla med sin egen systers blod.

- Du har fel min käre vän. Att älska är inte detsamma som att frukta döden. Att älska är istället att sin uppskattning till livet visa. Kärleken för människor tillsammans och utgör en sådan pass stark kreativitet eftersom det föds en passion till konstnärsskapet. Du talar om melankoli och döden som om de vore dina bröder. Är det en beundran för det okända som lossnar ifrån dina läppar? Allting börjar med att konstnären älskar konsten och sedan föds det en tanke om att skapa. Därefter uppstår en länk mellan konsten, konstären och konstnärskapet.



(kom ihåg att ingenting någonsin slutar. allting fortsätter)

Jag satte in dig i något slags sammanhang och trodde att det skulle göra mig gott, men åh så fel jag hade. Du sa att verklighetens grepp verkligen kändes, och du sa till mig att vad jag än var på väg att säga så skulle det vara fel. Det var förstås inte mitt fel att vi hamnade i den här situationen igen, men varför kunde du inte bara hålla käften och lyssna. Hur många gånger måste jag säga att jag fortfarande inte vet vad vi bråkar om, ändå så slår det gnistor. Jag försöker tänka dina tankar, men de fungerar inte i mitt huvud. De har inte samma klang, de har inte samma flöde. Egentligen så kanske du bara är en illusion, du existerar bara för att jag vill att du ska finnas. Jag skapade dig i mina tankar och jag kan behandla dig precis hur jag vill, men det är fortfarande mitt undermedvetna som kontrollerar dina tankar och dina rörelser, för vad skulle jag göra utan ett utomstående perspektiv. Du är ju mitt utomstående perspektiv, och jag tror mig veta att du är en illusion, men som sagt så är den största illusionen av alla illusionen om en illusion. Jag är fången i mitt medvetande och jag vet inte hur jag ska hitta dig. Du har gömt dig någonstans i mina tankar, så hur ska jag hitta dig? Jag kan inte leta i varje skrymsle och vrå, jag kan inte minnas alla tankar som jag någonsin tänkt. Vem var du? Vem var du egentligen? Och varför kom du till mig? Du är för bra för att vara sann, jag tror inte att du existerar. Jag har bara hittat på dig, för du är för bra för att vara sann. Du existerar  ju inte, du finns ju inte. Du är bara en tanke i mitt huvud där jag bestämmer exakt hur du är, och mitt undermedvetna skrattar åt hela situationen eftersom jag inte kan kontrollera dig.

Varför kan inte någon döda mannen med illusionerna, för hans illusioner går inte att omintetgöra. De är kvarstående. KVARSTÅENDE MILSTOLPAR PÅ LIVETS MOTORVÄG, DE AVGÖR HUR NÄRA DU ÄR DITT MÅL

och jag hoppas verkligen att du dör för jag hatar dig så jävla mycket













(det handlade aldrig om någon annan. det handlade aldrig om någon annan än dig själv. förstår du inte? det finns ingen man med  illlusioner. det finns bara en illusion om en man med illusioner. nu är det dags att omfamna ödet)

Mina tankar är inte mina egna. Det är främmande idéer, åsikter och känslor. Detta är ytterst olämpligt, eftersom det alltid spårar ingenting stämmer allting förloras det finns inga regler ingen bestämmer ingen ordning hihiihihihihihiiiiiiiiiiiii



.

. .

du spelar ju schack, inte sant?

- Du vet väl att vitsen med element är att de ska värma?
- Mitt element är ju kallt

- Vet du vad känslor är?
- NÄJ!

- Ser du han som står där? Vet du hur falsk han är?
- Det är min bästa vän som står där.

- Visste du att 100% av alla som föds dör?
- Ingen har överlevt livet verkar det som.

- Ska du följa med?
- NÄJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ

för den som bryr sig har jag nu twitter.

jag vet inte om det är min grej, men det kan väl vara kul att testa.

fast om det ska bli användbart så måste jag uppgradera min android-mobil (som jag inte har orkat göra på fyra månader), så jag kan ha twitter i mobilen


wiho