"Fredrik, man får inte springa i mediateket"
Tiden då jag satt och bläddrade i skolkatalogen i och letade efter snygga tjejer känns väldigt avlägset nu. Jag tänker inte säga att det var lättare då, men jag levde inte i samma vuxenvärld som jag är på väg att ramla in i nu. När jag var mindre så fanns det också väldigt mycket regler. Inte springa i mediateket. Inte knuffas i matkön. Räcka upp handen (Jag minns att jag var jättedålig på det sistnämnda). Nu har dessa regler (iallafall de flesta) förvandlats till normer. Istället så har det tillkommit nya regler, som man inte kan smita ifrån på samma sätt. Jag minns hur kul det var att springa i mediateket, vilken adenalinkick det var. Vuxenvärldens regler kan inte brytas på samma sätt, eftersom de alla är sammanlänkande.
Det kanske är på grund av detta som det är så jobbigt att växa upp. Att acceptera att allt inte längre är en lek längre, utan att saker och ting fungerar på ett visst sätt. Ifall jag väljer att bryta en regel i vuxenvärlden så kan jag räkna med att få konsekvenser. Åh, jag minns hur arg Barbro blev när vi sprang i mediateket. Jag skämdes så mycket efter det, och jag minns fortfarande ilskan i hennes röst. Hon fanns där för att säga vad som var rätt och fel, men det är också något som försvinner i vuxenvärlden. Det är där den egna åsikten växer fram. Det är olagligt med olaglig fildelning. Är det rätt att göra det då? (den ena åsikten hugger till och vips) Jaa, jag tycker inte det är fel.
Sista saken med vuxenvärlden är också hur saker lätt kan försvinna som man har tagit för givet. När man är barn så älskar man sina föräldar (förhoppningsvis) mer än allt annat i världen, och man kan inte acceptera ifall dom skulle försvinna. I vuxenvärlden så kan man lära sig att älska en människa lika mycket, men de kan plötsligt ge sig av på grund av att de inte längre älskar dig. På det sättet så har man inte samma band. Man får helt enkelt acceptera att den människan inte längre vill spendera tid med en. Det är ungefär som att mamma och pappa skulle vägra att leka med mig. Visst är världen grym?
Men ju äldre jag blir så kommer jag att glömma massa saker. Jag kommer att glömma hur kär jag var nu, jag kommer glömma vad min första kärlek på dagis hette. Allt det där kommer försvinna och ersättas av så mycket annat. Jag har redan börjat glömma saker. Det är en oundviklig process som jag tror att alla går igenom. Så när jag är en gammal gubbe, vad kommer jag minnas? Kommer jag minnas det här? Nej. Förmodligen inte.
Förhoppningsvis så kommer jag minnas allt det goda.
Det kanske är på grund av detta som det är så jobbigt att växa upp. Att acceptera att allt inte längre är en lek längre, utan att saker och ting fungerar på ett visst sätt. Ifall jag väljer att bryta en regel i vuxenvärlden så kan jag räkna med att få konsekvenser. Åh, jag minns hur arg Barbro blev när vi sprang i mediateket. Jag skämdes så mycket efter det, och jag minns fortfarande ilskan i hennes röst. Hon fanns där för att säga vad som var rätt och fel, men det är också något som försvinner i vuxenvärlden. Det är där den egna åsikten växer fram. Det är olagligt med olaglig fildelning. Är det rätt att göra det då? (den ena åsikten hugger till och vips) Jaa, jag tycker inte det är fel.
Sista saken med vuxenvärlden är också hur saker lätt kan försvinna som man har tagit för givet. När man är barn så älskar man sina föräldar (förhoppningsvis) mer än allt annat i världen, och man kan inte acceptera ifall dom skulle försvinna. I vuxenvärlden så kan man lära sig att älska en människa lika mycket, men de kan plötsligt ge sig av på grund av att de inte längre älskar dig. På det sättet så har man inte samma band. Man får helt enkelt acceptera att den människan inte längre vill spendera tid med en. Det är ungefär som att mamma och pappa skulle vägra att leka med mig. Visst är världen grym?
Men ju äldre jag blir så kommer jag att glömma massa saker. Jag kommer att glömma hur kär jag var nu, jag kommer glömma vad min första kärlek på dagis hette. Allt det där kommer försvinna och ersättas av så mycket annat. Jag har redan börjat glömma saker. Det är en oundviklig process som jag tror att alla går igenom. Så när jag är en gammal gubbe, vad kommer jag minnas? Kommer jag minnas det här? Nej. Förmodligen inte.
Förhoppningsvis så kommer jag minnas allt det goda.
Kommentarer
Trackback
