Rosebud
Ledsen att jag inte kunde vara den du ville att jag skulle vara. Jag är så fruktansvärt ledsen för allt, för alla misstag, för alla felsägning, för alla sanningar, allt det där. Jag är ledsen att jag inte levde upp till din bild av mig, den bild där det inte fanns några fläckar. För vad är jag utan det du gör mig till? Utan dig så försvinner all storhet, all skönhet och all kärlek. Vad du lämnar kvar är en förvrängning av det jag brukade vara. En imitation. En skugga. Aldrig mer kommer du se det som du såg i början. Aldrig mer så kommer jag att glänsa för dig. Aldrig mer så kommer du se in i mina ögon i beundran, för det är vad allt handlar om, eller hur? Det handlar inte om dig. Det handlar om mig. De ord som ekar i mitt dunkla sinne. Jag, jag, jag. Där fanns bara jag. Bara jag. Ingenting annat. Du fanns till för att jag skulle kunna älska mig själv via dig. Det var vad allt handlade om. Att bli älskad. Inte att älska. Det fanns ingenting att älska. Det vara bara en genväg. Tröttnade du på att vara mellanhanden till mig? Tröttnade du på att jag älskade mig själv mer än dig? Blev du ledsen? Sårade jag dig? Nej det gjorde jag inte. Du tog ett självständigt beslut. Ett moget beslut. Kanske ett vuxet beslut. Fast jag kritiserar dig nu. Det är så lätt att finna brister i andra, jag behöver inte ens anstränga mig. Förstår vad som är på väg att hända? Det här är sista skedet. Sista nivån, sedan när den är över så är det slut på riktigt. Då tar bitterheten slut och en annan känsla tar över.
Men vilken? Det vet jag inte än. Just nu brinner min glöd för sig själv och den livnär sig på olycka. På negativa känslor, på hemska upplevelser och minnen. Det är ett starkt men farligt bränsle som kan orsaka mycket skada. Inte bara till mig själv, utan till min omgivning. Du tillhör inte längre min omgivning, för du valde att gå iväg. Försvinna. Försvinna hur mitt liv. Visst. Det gjorde ändå inget, för jag hade inga planer på att följa efter dig. Jag gick min egen väg, den ensamma vägen. Vissa argumenterar om att vi alla alltid är ensamma och det kanske är sant, men det finns stunder då vi inte känner oss ensamma, och dessa stunder delade jag med dig ibland. Jag kände mig aldrig ensam med dig. Aldrig. Så varför blev det såhär? Varför blev det så fel? Ingen förutom mig själv kan rädda mig nu, men jag har ingen drivkraft och inte heller något mål. Jag följer bara med strömmen, glider med och låter den få ett grepp om mig. "Fredrik, vad tycker du?" På den frågan så svarar jag att det inte spelar någon roll, för min åsikt är krympts. Det är egentligen bara en sak jag vill, men till och med den saken har jag börjat tveka på nu. Vad finns det då kvar att kämpa för? För min egen överlevnad? Nej, den behöver jag inte kämpa för. Det enda jag behöver kämpa för är att få tillbaks det hopp, det hopp som bygger upp allt jag tror på bara för att förstöra det senare. Det här är livet. Det här är att leva och jag är knappast den förste som säger att jag hatar det här. Vi är alla hatare, och jag är knappast den största om man nu kunde mäta känslor på det sättet.
Så vad är jag för något? En hatare? Jag vet inte. Jag vill kunna påstå att jag är något mer, men jag är bara en ynklig parasit som är för svag för att klara sig på egen hand. Jag livnär mig på andra människor, jag hoppar från människa till människa bara för att stilla mitt begär, begäret av att märkas, av att vara speciell. Det är min förbannelse, men är det lindrigare för att jag känner till den? Jag vet inte. Men jag har inte alltid varit en parasit. Det fanns en tid då jag förändrade och inspirerade människor till det bättre. Det var dock längesedan. Jag minns inte så mycket av det. Jag har fallit för långt och jag faller än. När jag äntligen slår i botten (åh ett sådant hårt slag det kommer bli) så tänker jag börja min strävan för att klättra uppåt. Det kommer vara mörkt. Det kommer vara kallt. Det kommer vara tyst, men framförallt så kommer det vara ensamt. Det är inte vackert, men det är min väg. Jag kommer att klättra uppåt och uppåt, upp mot bättre tider, mot glada och lyckliga människor. Jag kommer nå toppen av världen.
Bara för att falla igen.
Men vilken? Det vet jag inte än. Just nu brinner min glöd för sig själv och den livnär sig på olycka. På negativa känslor, på hemska upplevelser och minnen. Det är ett starkt men farligt bränsle som kan orsaka mycket skada. Inte bara till mig själv, utan till min omgivning. Du tillhör inte längre min omgivning, för du valde att gå iväg. Försvinna. Försvinna hur mitt liv. Visst. Det gjorde ändå inget, för jag hade inga planer på att följa efter dig. Jag gick min egen väg, den ensamma vägen. Vissa argumenterar om att vi alla alltid är ensamma och det kanske är sant, men det finns stunder då vi inte känner oss ensamma, och dessa stunder delade jag med dig ibland. Jag kände mig aldrig ensam med dig. Aldrig. Så varför blev det såhär? Varför blev det så fel? Ingen förutom mig själv kan rädda mig nu, men jag har ingen drivkraft och inte heller något mål. Jag följer bara med strömmen, glider med och låter den få ett grepp om mig. "Fredrik, vad tycker du?" På den frågan så svarar jag att det inte spelar någon roll, för min åsikt är krympts. Det är egentligen bara en sak jag vill, men till och med den saken har jag börjat tveka på nu. Vad finns det då kvar att kämpa för? För min egen överlevnad? Nej, den behöver jag inte kämpa för. Det enda jag behöver kämpa för är att få tillbaks det hopp, det hopp som bygger upp allt jag tror på bara för att förstöra det senare. Det här är livet. Det här är att leva och jag är knappast den förste som säger att jag hatar det här. Vi är alla hatare, och jag är knappast den största om man nu kunde mäta känslor på det sättet.
Så vad är jag för något? En hatare? Jag vet inte. Jag vill kunna påstå att jag är något mer, men jag är bara en ynklig parasit som är för svag för att klara sig på egen hand. Jag livnär mig på andra människor, jag hoppar från människa till människa bara för att stilla mitt begär, begäret av att märkas, av att vara speciell. Det är min förbannelse, men är det lindrigare för att jag känner till den? Jag vet inte. Men jag har inte alltid varit en parasit. Det fanns en tid då jag förändrade och inspirerade människor till det bättre. Det var dock längesedan. Jag minns inte så mycket av det. Jag har fallit för långt och jag faller än. När jag äntligen slår i botten (åh ett sådant hårt slag det kommer bli) så tänker jag börja min strävan för att klättra uppåt. Det kommer vara mörkt. Det kommer vara kallt. Det kommer vara tyst, men framförallt så kommer det vara ensamt. Det är inte vackert, men det är min väg. Jag kommer att klättra uppåt och uppåt, upp mot bättre tider, mot glada och lyckliga människor. Jag kommer nå toppen av världen.
Bara för att falla igen.
Kommentarer
Trackback
